U.D.O. – Mastercutor – 2007

Någon gång i tiden kände jag väl en viss besvikelse över att Udo Dirkschneider lämnade Accept, att han sedan återförenades med sitt gamla band och gjorde ytterligare tre skivor med dem hade inte så stor betydelse,  han var ändå en svikare. Idag ser jag på det med lite andra ögon. Jag har inte längre något emot att Udo har gjort solokarriär, det innebär bara att Accept på senare år gjort två kanonplattor, U.D.O. kan stå för dussinproduktionerna.

Nu var jag kanske lite orättvis men faktum är att även om det här är rätt bra och något som trivs i mina öron är det inget som är speciellt utmärkande. Det skulle kunna vara ungefär vad som helst som Udo har lagt sång på, bakgrundsmusiken är just det – bakgrundsmusik, det finns inget direkt som utmärker den! Det är standard Heavy Metal kan man säga men som sådan är den ändå väldigt bra och stabil och det gör kanske inte så mycket om det inte är oerhört innovativt hela tiden? Det är faktiskt bra ändå!

Det är inte förrän framåt slutet, i sista låten, den punkrocksinspirerade Crash Bang Crash som det finns något som utmärker sig och något som jag kan känna igen rent musikaliskt på bara musiken. Överlag känns det som en lite trött platta men jag ska hellre fria än fälla och det var definitivt intressant att lyssna på en skiva tio år nyare än det senaste jag har i mina hyllor med dem. Det håller fortfarande och det kommer att resultera i fler inköp (och fler recensioner!).

7/10

Recension: Rosanne Cash – Black Cadillac – 2006

Nu vet inte jag om det finns några country artister med efternamnet ”Cash” som inte är släkt med den store ikonen och legenden Johnny Cash men Rosanne är i alla fall dotter till honom. Bara det gör att det blir oerhört intressant att lyssna för att ta reda på om det finns likheter eller för den delen fundamentala skillnader!

Man kan väl inte säga att Rosanne kommer upp i sin pappas klass någon gång men det rör sig å andra sidan inte alls om samma typ av country heller. Det här är mer lättsmält country-pop ballader eller vad man ska säga och den country-honky tonk som pappan sysslade med finns inte närvarande någonstans. Personligen är jag inte så förtjust i den stil som Rosanne står för, åtminstone på den här skivan, men hon gör de faktiskt ganska bra och redan efter några genomlyssningar finner jag att det trots allt är ganska skönt att lyssna på!

Det borde helt enkelt låta som dussincountry i mina öron men det gör det inte. Jag vill inte påstå at Rosanne har någon speciellt utmärkande röst men det spelar ingen roll, på något sätt lyckas hon intressera mig i alla fall. Betyget blir faktiskt ganska gott även om jag inte är tillräckligt insatt i genren för att dra några direkta paralleller eller referenser till andra artister.

7/10

Annihilator – Alice in Hell – 1989

Jag vet faktiskt inte vilken skiva som blev min inkörsport till Annihilator men jag är i alla fall säker på att det inte var denna, deras första skiva! Under åren har Annihilator, eller Jeff Waters som egentligen ÄR bandet, lyckas förbli innovativa och intressanta och när andra band har utvecklats åt det negativa hållet och känts trötta har Jeff alltid lyckats verka vital när det gäller kompositionerna!

Det här är alltså debutskivan och den är väl inte riktigt lika välproducerad som det som skulle komma senare. Det är heller inte riktigt samma grad av tempoväxlingar och innovativt gitarrspel som senare skulle bli verklighet. Annihilator kan sägas spela många genrer beroende på vilken platta det handlar om. De har avverkat Thrash, vanlig Heavy Metal, nästan lite radiovänlig rock och här är det mest frågan om Speed Metal tycker jag. Skillnaderna är kanske hårfina men är man petig som jag måste man helt enkelt rubricera…

Som vanligt är det oerhört tight musik. Jag tror att Jeff är något av ett musikaliskt geni för vad han än företar sig så låter det bra. Det känns vara hur teoretiskt fel som helst men när han gör det blir det välljudande riff av det! Det här är bara början på den resa som Annihilator kommer att ta men det känns så skönt att vara med från början!

7/10

Nyheter: Nytt album från ZZ Top!

Efter att ha skrivit om samtliga album av ZZ Top (även om jag inte laddat upp dem på bloggen än) är jag lite tveksam till om jag verkligen vågar införskaffa den här nya skivan. Utvecklingen har inte gått åt rätt håll precis... Nåja, det blir väl ett inköp så småningom i alla fall!

Guns n’ Roses – Chinese Democracy – 2008

Numera är det väl bara Axl Rose som är kvar av bandets original- eller åtminstone klassiska sättning? Man kan tycka vad man vill om detta och om Axl är för excentrisk eller lika stor bråkstake som Dave Mustaine verkar vara, men sjunger som en Gud gör han! Detta är ett album som jag från början tyckte var lite sisådär men efter ett antal genomlyssningar har det verkligen växt!

Nu är jag inte någon större anhängare av Guns n’ Roses egentligen och har ingen egentlig koll på deras tidigare material förutom de uppenbara hitsen och sådant då förstås. Jämförelser blir därför svåra men enligt vad jag kan förstå låter det som förr ungefär. Det är välproducerat och välskrivet med några låtar framåt slutet som lyfter plattan ytterligare. Det är nämligen på den andra halvan som de allra bästa låtarna finns, de med hookar som man kommer ihåg och nästan kan sjunga med i direkt.

Tydligen har skivan varit i produktion ungefär lika länge som hoppet mellan den här skivan och Guns n’ Roses förra – The Spaghetti Incident, som kom 1993. Det låter ju otroligt men å andra sidan ryktas det om att det här är den dyrast skiva som någonsin producerats med produktionskostnader på 13 miljoner dollar. Fantasisummor!

Hur som helst har man lyckats bra med skivan. Jag har inget direkt att klaga på, Axls röst är underbar och så personlig att man inte tar fel för ett ögon blick vad det är som spelas. Däremot har jag lite svårt att genrebestämma den. Å ena sidan är det en hårdrocksplatta och det är väl det som får bli den slutgiltiga genren. Men det är också en platta med fullr orkestrerat ljud. Kanhända är det genererat via synthar eller liknande men det låter åtminstone som att det har varit en hel symfoniorkester tillgänglig under delar av albumet. Men att kalla det för symfonisk rock eller ännu värre symfonisk metal känns aldrig som ett alternativ.

Jag är glad att jag tog mig tid för den här skivan som enligt all logik egentligen borde ha gått mig förbi för den är faktiskt ganska bra och den växer med ett antal genomlyssningar. Faktum är att det är först när man börjar förstå musiken som det blir riktigt bra. Men även om den är lite otillgänglig från början är det mödan värt att inte ge upp, skivan vinner i längden!

7/10