Stratovarius – Infinite – 2000

Det är inte ovanligt att Power Metal plattor vid första anblicken tenderar att uppfattas som aningen löjeväckande och karikatyraktig. Så är det åtminstone för mig. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen genren och det brukar efter några få genomlyssningar finnas mycket att ta vara på rent musikaliskt och melodimässigt. Så även här, på detta åttonde albumet av finska Stratovarius.

Jag utgår ifrån att bandnamnet är något av en ordlek som syftar till mästerkonstruktören av stråkinstrument som violiner, cellos etc. För min egen del får jag också associationer till brilliant instrumenthanterande och då i detta fall naturligtvis av gitarrer av modellen Stratocaster. Nu har jag ingen aning om gitarristen Timo Tolkki använder sig av denna gitarrmodell men det är i alla fall min sinnesbild av det hela.

Som jag inledningsvis hävdade så blir det efter ett tag en riktigt bra platta med fina melodier som är lätta att känna igen. Efter några genomlyssningar till tycks dock underhållningsvärdet sjunka och det börjar bli lite tjatigt faktiskt. Bäst är skivan alltså efter några genomlyssningar men det går också att spela sönder den.

Musikaliskt är det inget oväntat som händer, det är ganska typisk Power Metal. Sättningen är klassisk: Trummor, bas, gitarr, sång och keyboard. Lite för mycket av det senare för min del men den har en självklar plats i ljudbilden. Överlag blir det alltså godkänd för den här plattan även om jag hade önskat att den hade haft lite längre hållbarhet.

6/10

Recension: Chimaria - Chimaria - 2005

Chimaira

Chimaria

2005

Roadrunner Records #618262

Märkligt nog är det här inte Chimarias debutalbum, som annars brukar vara självbetitlade, utan faktiskt det tredje. Jag har ingen bekantskap med de första alstren och inte med de senare heller för den delen och kan inte bedöma något utvecklig eller brist på utveckling över tid. Det jag kan göra är att skriva om just det här albumet och sen får det vara bra med det!

Antagligen kommer det här också att bli den enda recensionen av Chimarias musik eftersom det inte riktigt passade mig. Om jag förstår det hela rätt rubriceras det här som Metalcore, en genre jag verkligen inte är bekant med. Det är brutalt och aggressivt och vokalistrollen består av en massa growlande vars innehåll är omöjligt att det mesta av tiden. Jag kan i och för sig stå ut med detta om musiken är tilltalande men den blir fort tjatig och jag tycker inte det finns någon direkt dynamik i den heller. Jag gillar riff och tempoväxlingar, i synnerhet på gitarrerna, och det är lite för lite av den varan. Det ska kanske vara så i Metalcore?

Hur som helst så tycker jag att bonus CDn som medföljer just den utgåvan av skivan som jag har är bättre än själva skivan, vilket är anmärkningsvärt eftersom det rör sig om livematerial och jag gillar överlag inte liveskivor särskilt mycket. Av detta kan vi dra två slutledningar. För det första kan det vara så att Chimaria är ett exceptionellt liveband eller så är faktiskt behållningen större för mig när det blir lite mindre högljutt (liveinspelningarna är inte de bästa rent volymmässigt). Oavsett vilket är det inget särskilt gott betyg åt skivan när bonus materialet är det bästa med den.

4/10

Omar & the Howlers – Muddy Springs Road – 1995

Om det här är en skiva med “The Howlers” eller inte verkar stå skrivet i stjärnorna. På omslaget står det onekligen men motsägelsefulla uppgifter hävdar å andra sidan att det rör sig om ett soloalbum. Hur som helst verkar ändå ”The Howlers” vara olika gäng varje gång och snarare ett artistnamn för Kent Dykes (Omar) än ett riktigt band med bestående medlemmar. Jag har ingen aning…

Hur som helst är det inte en skiva man blir vidare besviken på. Är man ute efter solid bluesrock är det precis vad man får och det går heller inte att ta miste på Omars skrovliga röst som passar som handen i handsken till den aningen opolerade musiken. Inte för att det råder någon kaos eller så men det är i alla fall inte så störande tillrättalagt som en del överproducerad bluesrock kan vara ibland. Det finns till och med hammondorgel eller liknande som inte förstör musiken på grund att det är producerat och mixat på rätt sätt.

Jag gillar den här skivan, det är inte det bästa som har kommit från vare sig Omar & the Howlers eller Texas men det är en väl avvägd blandning mellan Elektrisk Texas Blues och mer traditionell Bluesrock som verkligen inte skäms för sig!

7/10

Black Sabbath - Black Sabbath - 1970

Black Sabbath

Black Sabbath

1970

Castle Music Ltd. #CMTCD 003

Det märkliga med Black Sabbath, i alla fall så här i början av karriären är att det faktiskt inte är de mest kända medlemmarna Tony Iommi och Ozzy Osbourne som är de intressantaste. Låt vara att det kanske inte hade blivit någon vidare forstsättning utan Iommis dedikation vilket framkommer i boken Iron Man som handlar om Iommis liv. Men faktum för undertecknad kvarstår, det är Geezer Butlers basspel och Bill Wards trumslagande som är den stora behållningen här på debutplattan!

Jag har ägt den här skivan länge så det är verkligen inte någon ny bekantskap. Men en gång i tiden förälskade jag mig så i titelspåret att jag knappast lyssnade på något annat. Övriga spår är således ganska främmande för mig trots att det handlar om stora klassiska hits som The Wizard och N.I.B.. Givetvis känner jag igen dem men om någon skulle be mig nynna på dem skulle jag nog inte klara det. Inledningen på Black Sabbath What is this that stands before me? Figure in black which points at me är däremot inget problem.

Så vad säger man? Klarar en platta med över 40 år på nacken en granskning i dagens musikklimat? Är den passé? Låter det daterat? Självklart hör man att det inte är något nytt material men samtidigt är det onekligen odödlig musik. Det spelar ingen roll om Ozzy spelar munspel hellre än bra på The Wizard. Det finns en dedikation till musiken och att grabbarna gör vad de brinner för är helt uppenbart. Läser man Iron Man, vilket jag förstås har gjort, inser man också att den lokala puben också var av stor betydelse på den här tiden och att det mesta av inspelningstiden gick åt att hänga där.

Men för att fortsätta svara på mina egna frågor måste jag påstå att det är självklart en platta som håller fortfarande. Det kanske inte lämpar sig att plocka fram den varenda dag men varje gång den åker fram frågar jag mig själv varför jag inte har hört den på så länge. Musikalisk är det banbrytande för sin tid men även om Black Sabbath oftast benämns vara tidig Heavy Metal tycker jag inte att man har hunnit dit på den här plattan i alla fall. Jag skulle rubricera det här som hårdrock och inget annat. Låt vara att soundet är mörkt, mörkare än Deep Purple förstås, men det känns som att bluesen finns där och bluesen ligger till grund för den klassiska hårdrocken inte för Heavy Metal.

7/10

Recension: Dream Theater - Images and Words - 1992

Dream Theater

Images and Words

1992

Warner Music #8122797963

När det gäller Dream Theater så har ekvilibrismen en självklar plats i musicerandet! Och det är inte bara gitarristen, som det brukar vara i så många andra band som drar sitt strå till stacken. Även basisten och keyboardisten känns fabulöst skickliga. Nu ska jag inte säga något ont om trummisen och sångaren men även om de är skickliga utmärker de sig inte på ett sådant sätt just på den här skivan i alla fall. Trumslagaren Mike Portnoy håller taken och detta gör han utmärkt då rytmkonstellationerna inte alltid är de mest självklara. Däri ligger också grunden för gitarristen John Petruccis utspel med allehanda märkligheter och basisten  John Myungs likaledes fantastiska skalor. Till detta kommer också Kevin Moore som lägger keyboard till alltihop och förstärker det om redan finns där.

Detta var James LaBries första skiva med bandet. Tydligen var det oerhört svårt att få tag i en sångare som passade in i bandet men jag tycker verkligen att de har lyckats! Musikalist är det progressivt och inte sällan hör man spår av Zappa-infuenser. Inte så mycket att man tappar hakan men så ligger musiken lite mera åt Metal än åt Rock också. Men inte för långt, det finns onekligen partier som inte är särskilt hårda och inte särskilt otillgängliga för gemene man heller. Ibland tycker jag att det skulle kunna vara utmärkt radiomusik faktiskt!

Och trots all del individuella kompetens som bandet besitter känns de oerhört samspelande! Det är enbart vid något enstaka tillfällen man halv om halv får känslan av att man krånglar till det lite bara för att man kan. Det här är ett utmärkt album men lider trots allt lite av att det på sina ställen är lite för komplicerat.

7/10