Björn Skifs – Ingen Annan – 2002

Om man dristar sig till att ta Rod Stewart och korsar honom med Joe Cocker, lägger till lite svensk prägel och placerar alltihop i Vansbro, ja då har man ungefär Björn Skifs! Han är en synnerligen begåvad sångare som utan vidare överglänser det mesta man kan välja att jämföra honom med och här lyckas han riktigt riktigt bra med materialet också. För han har en tendens, liksom de mer internationella kollegorna, att välja material med viss tråkighetstendens. Den här skivan innehåller förvisso sin beskärda del av del varan också men efter bara några få genomlyssningar har skivan växt otroligt mycket på detta plan, vilket inte hör till vanligheterna och jag skulle vilja tillskriva Björn Skifs kompetens som sångare denna bedrift. Det handlar mestadels om blues och soul i olika grad kombinerade med varandra där plattans andra halva är något bättre än den första. Samtliga låtar är på svenska men jag ser ingen nackdel i detta, visserligen kan ett par av spåren bli lite banala vid några tillfällen men överlag är det välskrivna kärlekstexter där så namnkunniga personer som Dan Attlerud, Peter LeMarc och Mauro Scocco står för författandet. Och så ett par av Skifs själv också förstås. Titelspåret – Ingen Annan, tillhör favoriterna tillsammans med kronan på verket – Håll Mitt Hjärta som tillhör de där låtarna som står sig i vilket sammanhang och i vilken konkurrens som helst egentligen!

7/10 

Recension: David Josephson - Farväl Tristesse - 2011

David Josephson

Farväl Tristesse

2011

Viskningar och Vrål: VoV 19

David Josephson tillhör en genre som jag inte lyssnar på särskilt mycket. Man får väl kalla det, folk, pop eller singer-songwriter eller däromkring. Ofta är det förstås en blandning av både det ena och det andra och jag har svårt för att sätta fingret på vad ”huvudgenren” egentligen är. Sångerna är ganska lågmälda och ofta sparsamt instrumenterade och det är uppenbart att texterna betyder en hel del för David. Jag kan inte riktigt utläsa vad de handlar om innerst inne men deras struktur säger mig att det finns något som David vill ha sagt. Det är inte ett ekvilibristiskt språkbruk men det känns som om David under stundom gjort en poäng av att inte rimma.

Rösten är späd och försiktig, nästan som Alexander Sköld, och jag skulle till och med vilja hävda att den låter lite mesig. Det är svårt att ta den på allvar och den är nästan lite för tonsäker och tillrättalagd för att det ska kännas som att det är riktigt på riktigt. Framåt slutet på den tio låtar långa skivar får vi dock ta del av Davids lägre register som jag gillar betydligt mer. Det blir istället för mesigt i de högre partierna, förtroligt i de lägre och det är en bra egenskap.

Vid första genomlyssningen var jag inte alls särskilt förtjust i det här. Jag tyckte att det var allt för menlöst och intetsägande men allt eftersom jag lyssnar mer och mer så inger skivan mig lugn och ro. Jag slappnar av och tar inte så allvarligt på saker och ting. Man ska inte analysera sönder allting och den här skivan förtjänar en avslappnad attityd.

6/10

Recension: Noice – Bedårande Barn av Sin Tid – 1980

Ungefär ett år efter debuten – Tonårsdrömmar, kom andra skivan från Noice. Det är på många sätt ett mycket mer genomarbetat album och musikaliskt sett egentligen betydligt bättre än den opolerade debuten. Men det är också det som är problemet med albumet! Noice har rättat in sig i leden och texterna känns inte längre lika äkta, det känns överarbetat och utan den innerlighet och ilska som gjorde första albumet så bra. Hasse Carlsson ryter inte till en enda gång utan har funnit sig i att vara en del av systemet. Det jag känner för, det gör jag och Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du, textrader som hade varit hur laddade som helst på debuten, blir här mest tomma ord. Men även om det är tillrättalagt finns det onekligen kvaliteter, titelspåret inte minst, som får räknas som något av det allra bästa som kom från bandet överhuvudtaget och Ut i natten som får betecknas som det mest fulländade musikaliskt, med sparsam pianoinstrumentering och stämsång, som kom från bandet. Annars trängs flosklerna lika bra i Kan inte leva utan pop som Gatustrid. En låt vilken undertecknad för övrigt hade som favorit när albumet var alldeles nytt. Om man som tioåring från en liten landsortshåla kan förstå den typen av gängtillhörighet som är värd att offra livet för i storstan är förstås tveksamt och det är inte förrän man kan se saken med ett vuxet perspektiv som man till fullo förstår vad det egentligen handlar om.

7/10 

Noice – Tonårsdrömmar – 1979

Jag var egentligen för ung för att förstå det här bandets storhet när de slog igenom i början av åttiotalet. Men om man lyssnar idag, med all den insikt inom olika områden som man tillskansat sig genom årens lopp är det inte svårt att förstå varför de här fyra ungdomarna från Stockholmstrakten etsade sig fast i musikhistorien. Tematiken känns otroligt äkta och behandlar sådana problem och frågeställningar som hör ungdomen till. En egen plats i samhället, rätten att få vara den man är och så vidare. Killarna var vid den här tidpunkten mellan 14 och 17 år och kanske inte spelar musik bäst i världen rent tekniskt, men inlevelsen är det som sagt inget fel på! Det är texter från ungdomens synvinkel sett och albumet innehåller ett flertal av de allra bästa låtar från Noice karriär, där I Natt é Hela Stan Vår och En Kväll I T-Banan kanske är de allra mest kända. Viktiga, ur ett utanförskapsperspektiv, får väl också Jag Vill Inte Va' (Som Alla Andra) och Jag Kommer Inte In anses vara men överlag är det alltså uppväxtproblematik det handlar om.

8/10 

Recension: Gary Moore – Run for Cover – 1985

Det har tagit mig ganska många år att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det 2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökighet och Empty Rooms, som fanns med i en annan version något rockigare version redan på Victims of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military Man, med Phil Lynott på sång, skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera uppmärksamhet!

8/10