Recension: S.O.D. – Speak English or Die – 1985

Inledningsspåret March or the S.O.D. för definitivt tankarna till Anthrax och det är inte så märkligt eftersom två av medlemmarna återfanns redan i Anthrax klassiska lineup, Gitarristen Scott Ian och trummisen Charlie Benante. Ganska snabbt övergår dock musiken till att bli mycket extremare, supersnabb och aggressiv Crossover Thrash Metal som mest blir ett enda virrvarr mina öron. Humorn saknas inte och det är uppenbart att killarna spelat in låtarna mest för att ha kul (och tydligen för att det fanns studiotid över när Anthrax spelat in ett av sina album). De mest humoristiska låtarna sätter sig, såsom Ballad of Jimi Hendrix, Fuck the Middle East, Diamonds and Rust (extended version) och What’s the Noise? Gemensamt för de här att de alla är mycket korta, till och med kortare än den mycket korta genomsnittslängden av låtarna på skivan, och ligger alla under en minut, ett par av dem varar endast några få sekunder.

3/10 

Recension: Dee Snider – Never Let the Bastards Wear You Down – 2000

För de som är bekanta med Twisted Sisters musik kommer den här plattan inte som någon musikalisk överraskning. Kanske är det aningen mer punkinfluerat än vad Twisted Sister var under sin storhetsperiod under åttiotalets första hälft. Humorn saknas inte heller och Dee tycks driva lite med sig själv och/eller branschen/fansen i nästan varje låt. Han gör det dock med glimten i ögat precis som man ska göra om man vill komma undan med det. Det finns en kul version av Dions: The Wanderer, som tidigare gjorts av otaliga andra artister såsom Dave Edmunds, Gary Glitter, Status Quo och Bruce Springsteen för att bara nämna en handfull av de mest kända, i en lite annorlunda hårdrockstappning men frånsett den finner jag det här vara ett ganska slätstruket album.

5/10 

Recension: Cajsa-Stina Åkerström – De Vackraste Orden – Tio Visor – 2005

Cajsa-Stina har en hel del att leva upp till för undertecknad då hennes far Fred, varit en personlig favorit i åratal. Inte blir det heller lättare att låta bli att jämföra när hon här framför att par visor som är starkt förknippade med honom. Det är väl framförallt Jag Ger Dig Min Morgon som faller under luppen men jag tycker nog att Cajsa-Stina gör ett gediget jobb med den. Jag menar, det kan inte vara lätt för hennes del heller att göra just den låten. I övrigt handlar det tyvärr om ytterliggare nio ganska tråkiga och segt långsamma låtar med ett framförande som är så tomt på inlevelse att det nästan blir en pina och en plåga att ta sig igenom hela albumet på en gång. Pluspoäng får hon för att hon trots allt har en väldigt vacker röst, även om jag personligen inte anser att den är särskilt egen eller, som sagt var, uttrycksfull.

3/10 

Recension: Epica – The Phantom Agony – 2003

För de som inte känner till holländska Epica kan de väl i den närmaste beskrivas som en blandning av finska Nightwish med stänk av norska Dimmu Borgir uppblandat med lite hederlig symfoniorkester. Nu är det kanske att göra det lite enkelt för sig eftersom Epicas sound är mycket tunnare än Dimmu Borgirs mastodontarrangemang och kanske heller inte riktigt så kommersiellt melodiöst som Nightwish. Dock återfinns båda ändarna på skalan – en klassiskt skolad sångerska, i det här fallet mezzosopranen Simone Simons och vildsint metal som arrangerats smakfullt. Det är med andra ord inte riktigt så dödsföraktande som man skulle kunna tro utan de flesta låtarna är ganska snälla egentligen. Det är tyngre rockmusik med operasång om man ska uttrycka sig krasst. Men utan tvekan är det tilltalande arrangemang och även om det inte finns en hitkänsla som kan jämföras med Nightwish är det klart att lyssna på om man gillar typen av musikaliska utflykter där genrerna liksom fogas samman och skapar någonting nytt.

6/10 

Shirley Clamp – Den Långsamma Blomman – 2004

Det är inte särskilt länge sedan jag inte skulle se två gånger åt det här och knappast ge det ens en lite chans. Det är därför extra roligt att faktiskt tycka till om den här, Shirley Clamps debutplatta. Det är typisk oförarglig svensk pop som egentligen inte borde tilltala mig det minsta. Dock har jag under de senaste åren insett att jag faktiskt är en smula förälskad i Shirley Clamps lätt hesa och sensuella röst. Hon väljer kanske inte alltid de bästa låtarna men hon levererar alltid den man förväntar sig, åtminstone på studioalbum! Den här skivan innehåller Min Kärlek, som Shirley efter diverse turer, där hon hela tiden lyckades snubbla sig vidare, lyckades placera som nummer två i melodifestivalen 2004 och tretton låtar till som också skulle ha kunnat vara med i melodifestivalen. Det är en ganska jämn musikalisk kvalitet, vilket naturligtvis både bidrar till en stabil platta, men också till tråkighetsfaktorn. Det blir liksom inte mycket som sticker ut från mängden och det är ganska tillrättalagt. Textmässigt är det ganska enformiga kärleksschabloner som inte kräver någon större analys och det är väl egentligen bara en enda låt som verkligen sätter texten som något viktigt. Inte för att det egentligen handlar om större djup, men jag kan inte låta bli att förälska mig i textraderna Jag Fick Låna En Ängel, som uppenbart behandlar någon som plötsligt ryckts bort, vilket är ett ämne som betyder lite extra för mig personligen. Shirley bevisar förresten också varför hon inte ska sjunga på engelska i Champions…

6/10