Recension: Whitesnake – Slide It In – 1984

En gång i tiden förälskade jag mig i den här plattans femte spår – Love Ain’t No Stranger till den mildra grad att jag nästan helt exkluderade plattans övriga repertoar. När man nu, över tjugo år efter releasen, lyssnar på den igen är man inte lika förlåtande. Missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande nämnda Love Ain’t No Stranger är bra, tillsammans med de andra ”hitsen” som skivan genererade – Slow an’ Easy, Guilty of Love etc. – och jag gillar David Coverdales röst även på de andra låtarna. Men det överskuggar inte längre allt annat och det är väl högt tveksamt om det finns något album som verkligen är värt pengarna enbart för några enstaka låtar (det där kommer jag garanterat att få äta upp) i nulägets hårdkritiska sinnesstämning. Men även om inte förtjänsterna totalt överskuggar nackdelarna längre så är det här helt klart ett stabilt album i rockgenren, CDn duger till att plockas fram någon gång emellanåt, lyssnas igenom för att sedan stoppas tillbaka i hyllan, med lite medförda nostalgiska minnen, igen.

6/10 

Recension: Alice Cooper - Brutal Planet (2000)

Som synes gick det hela sex år mellan det föregående albumet The Last Temptation och den här och det är förstås en fasansfullt lång tid i sammanhanget. Men lika långt som det är emellan albumen, lika stor skillnad är det rent musikaliskt mellan dem. Om The Last Temptation var och nosade lite i utkanten av Heavy Metal så har Alice tagit steget fullt ut här! Redan i inledande titelspåret bjuds vi på ett mycket mörkare sound än någonsin tidigare och det tar några genomlyssningar innan man blir riktigt överens med musiken.

Även texterna är mörka och speglar väl lite plattans tema också. Det är en mörk värld vi lever i (enligt skivan) men även om det är jämmer och elände finns det mer glimt i ögat här än vad det gjorde på föregående The Last Temptation som kanske tyckes lite mer pretentiös än vad Alice någonsin varit tidigare och tonen sätts genast med de inledande textraderna av titelspåret Brutal Planet: We're spinning round on this ball of hate/There's no parole, there's no great escape/We're sentenced here until the end of days/And then my brother here's a price to pay och vi befinner oss i jämmerdalen…

En kul grej är också att Alice återknyter till både den förra plattan och även ännu tidigare material via textrader och annat. I låten Gimme förekommer till exempel textraderna There is one thing/I mean everything has a price/I really hate to repeat myself/But nothing's free som bara måste vara en hänvisning till den föregående plattans Nothing’s Free och i It’s the Little Things tar man steget fullt ut med I'm on some thin ice/You push me too far/Welcome to my nightmare/No more Mr. Nice Guy.

Men mestadels handlar det alltså om mörka texter i en mörk värld och våldet är på en nivå som minst sagt tangerar den som Raise Your Fist and Yell hade. Cynismen är tydlig och ibland förklarande som i Wicked Young Man: It's not the games that I play/the movies I see/the music I dig/I'm just a wicked young man även om det kanske går att tolka på andra sätt också. Min personliga tolkning ligger kanske närmare mig själv än något annat och jag menar på att det kanske inte är de yttre omständigheterna som formar en utan tvärtom. Man är den man är och därför tittar man på en viss typ av film eller lyssnar på en viss sorts musik. Jag tror inte man påverkas av detta till den milda grad att man begår våldsbrott men detta har redan stötts och blötts så länge att jag knappast tänker redovisa någon universal lösning på problemet här!

Slutligen måste jag bara ta upp plattans svarta får, inte för att den skulle vara sämre än det övriga materialet på något sätt, snarare tvärtom, utan för att den avviker lite från konceptet – åtminstone musikaliskt. Take it Like a Woman flirtar lite med Alice i sina tidigare dar och skulle nästan kunna ses som en fristående fortsättning på Only Women Bleed som ju blev en hyfsat hit en gång i tiden och numera måste räknas som en av Alice stora klassiker. Det är plattans kanske bästa låt även om den kommer till korta när det gäller effektiv hook. I det avseendet vinner nog Sanctuary….

Hur som helst vinner den här plattan på att lyssnas igenom några gånger för första gången var jag onekligen besviken på den. Numera tycker jag dock den är riktigt bra även om den på intet sätt kan räknas till toppskiktet i diskografin. – 6/10

Recension: Cornelis Vreeswijk – Live – 1972

Det är svårt för mig att skriva om Mäster Cees utan att falla in i långa konstruktioner av superlativ, ändlösa upprabblingar av briljanta textcitat, ordformer och så vidare. Här känner jag mig dock nödgad att inta en så objektiv roll som möjligt och leta efter fel/mindre kvalitativa egenskaper, som jag annars helt skulle ignorera. När det dessutom handlar om en Cornelis i sitt bästa element – en livespelning, är detta naturligtvis extra svårt, men faktum är att det här är långt ifrån den bästa liveplattan som finns med Cornelis. Visserligen innehåller den oförglömliga låtar, men i versioner som ingalunda kan räknas som de bästa. Även presentationerna av låtarna är, i viss mån, undermåliga. Man känner igen mönstret från andra inspelningar, som till exempel redan i inledande Tänk Om Jag Hade En Sabel, där Cornelis så fint påpekar att han brukar lägga in en ”fräckis” mellan nästa sista och sista versen för att, som han säger, ”vidmakthålla publikens intresse”. Samtidigt konstaterar han att dagens publik är av en sådan standard att han inte behöver göra det och sålunda har han lagt in ett skämt i alla fall, trots att han i ord förnekar det! Annars är det en mycket stark samling låtar, kanske med Sportiga Marie, Polaren Pär hos Polisen och Telegram För Lucidor i spetsen, som förgyller skivan. Kul är också att den ovanligare Josef och Maria fått plats, så man kan inte anklaga någon för att det är svaga låtar. Snarare är det en fråga om publikkontakt, och den är synnerligen viktigt på en liveplatta av det här slaget. Där bristar det lite, vilket gör att jag istället (eller kanske snarare ”även”) rekommenderar inköp av Live: Montmartre Köpenhamn och Cornelis på Mosebacke!

8/10 

Recension: Alice Cooper- The Last Temptation (1994)

Det här var plattan som tyvärr fick mig att totalt tappa intresset för Alice Cooper när den kom 1994. Jag lyssnade väl igenom den några gånger men sedan blev den bara liggande och föll mer eller mindre i glömska. Inför den här texten plockade jag dock fram den igen för att påminna mig själv om vad den faktiskt innehåller och resultatet är minst sagt blandat.

Inledande Sideshow låter nästa som om den skulle kunna ha varit med på någon av de tidiga plattorna, Love it to Death eller Killer, fast med ett något modernare sound då. Det är i vart fall varken den typ av hårdrock som Constrictor och Raise Your Fist and Yell innehöll, eller den typ av välproducerad radiorock som Trash bestod av. Visst är det välproducerat, det är inte det som det handlar om, men det känns inte riktigt ett lika stort publikfriande som Trash. Detta är förstås ett problem, samtidigt som det är rätt skönt att slippa de uppenbara försöken att skapa hits, och består i att det inte är särskilt många av låtarna som sätter sig – åtminstone inte direkt. Det är väl i stort sett inledande Sideshow och singlarna Lost in America och It’s Me som är de omedelbara förtjänsterna.

Sedan är det ju inte så att hela plattan följer samma mönster som inledningen. Allt påminner inte om Alice tidiga sjuttiotal, vilket jag personligen nog hade föredragit, utan det är en hel den nyare sound också och om Constrictor tog Alice in i hårdrockens land så finns det här låtar som definitivt tar Alice ett steg längre och närmare sig Metal. Jag tycker inte det klär Alice särskilt bra, men det är trots allt ganska harmlösa arrangemang jämför med mycket annat så jag står väl ut då.

För övrigt är det här en temaplatta om en pojke vid namn – håll i er nu – Steven, och kom från början tillsammans med del ett av en serietidningstrilogi. Nu vet jag inte var jag har gjort av min tidning, men vad jag minns så vad det inget jag direkt gillade och jag minns också att jag hade väldiga problem att lokalisera del två och tre av tidningen eftersom de gavs ut i USA och jag befann mig i Sverige… Nu har det ju i och för sig inget men själva plattan att göra, som så har många år efter sin release faktiskt duger att lyssna på, även om den är ganska slätstruken och inte bjuder på några riktiga höjdare (förutom Lost in America som jag verkligen älskar). En sak har jag dock lärt mig av att åter ha bekantat mig med den och det är att jag förmodligen gav Muscle of Love ett för lågt betyg… – 6/10

Recension: Metallica – Load – 1996

Så hade det då gått fem år och det var dags för en platta att följa I spåren efter megasuccén med ”Black Album”. Resultatet blev Load, som var totalt olik allt annat bandet gjort fram till dess. Borta var thrashen och de snabba gitarriffen, som tidigt i karriären varit synonymt med bandet. Nu skulle det istället ägnas tid åt bluesiga skalor och ett betydligt lägre tempo med ett minimalistiskt trumkomp – huvaligen! Personligen upplevde jag plattan, när den kom, som ett totalt fiasko och det är bara nu, sisådär tolv år efter sin release, som jag egentligen gett den chansen på nytt. Tyvärr måste jag tillstå att den inte blev mycket bättre av att ligga och vänta. Det är visserligen kompentent spelad musik men det är inget som tilltalar mig det minsta. Vore det inte för min diplomatiska natur, skulle jag till och med kunna drista mig till att kalla den för kommersiell smörja.. Nåja, det råder i alla fall inget som helst tvekan om vilken band det handlar om, för trots att man lagt om hela stilen finns Metallicas speciella ”crunch” där. Framförallt i inledningsspåret Ain’t My Bitch som, så här många år senare, tillhör de minst dåliga låtarna. Andra låter som höjer upp betyget är till exempel Until it Sleeps och Mama Said, både med mycket personliga texter av James Hetfield.

3/10