Review: Alice Cooper - Welcome 2 My Nightmare - 2011



Alice Cooper
Welcome 2 My Nightmare
2011
Universal: Exclusive Limited Edition

I haven’t bought the last few albums with Alice on the release day. I was so disappointed with The Last Temptation and Brutal Planet that I thought he’d lost his touch. But a few months, or even a couple of years ago, I started to write a complete discography on all the albums, the initial band era and Alice’s solo material. It’s only available in Swedish I’m afraid but it might be understandable with Google translate or some other translation tool out there if you’re Swedish isn’t up to date. I learned a lesson and realized that I would never skip an Alice album ever again. I pre-ordered this!

So, was I disappointed with this? On the contrary in fact! It’s a very well written album and it winks and blinks at the original quite a lot. I really like that approach but on the other hand I feel it’s somewhat tragic too. I mean, why incorporate old melodies into this. Isn’t this album good enough to stand on its own? It really is, but the borrowed music from the thirty year old Welcome to My Nightmare really takes it to the next level! The songs aren’t as obvious nightmarish this time but the lyrics might be interpreted in several different ways, at least some of them like the opening I Am Made of You which could be about just anything. It’s a very clever lyric where the solution to the riddle might be a metaphor on its own. It took me a couple of sessions for me to realize that but that’s the way things are with greatness!

Last Man on Earth reminds me of the Sci-fi classic The Quiet Earth! It’s a genius nightmare theme really, what would you do if you really were the last person on earth? Would you be a beggar or a king? No one to correct you of course and it might feel like a kingdom at first until the loneliness gets you. I have not seen the Vincent Price movie Last Man on Earth, but if I know Alice as good as I think it might as well be that movie which inspired the song or by something completely different of course. Music and lyrics are made for interpretations!

As a fan of the original band I’m pleased to say that the original members (except Glen Buxton of course R.I.P.) are on the album. They have also contributed to the songs and Bob Ezrin, who produced the original, are back! It’s an album with great and varied tracks. Some are very true to the original sound and some are quite modern. There’s a cool little song – Disco Bloodbath Boogie Fever, which kind of reminds me of Eddie Meduzas Disco Tjo, at least in the chorus. I realize of course that most of you won’t have a clue who and what I’m talking about. Only Swedes might understand this part [so why did I include it?].

If you ignore all different versions of the album, each with its own set of bonus tracks; it all ends with a very cool little instrumental piece. It’s kind of a potpourri of the entire Welcome to My Nightmare album, bits and pieces wielded together – very cool! The bonus track on the version I have and which I’ve reviewed is a great song called Under the Bed. It’s a retrospective pieces with the original album in mind. That’s my interpretation of it anyway: Save me/I can't take any more/Coz it's happening again/I've had this nightmare before/And I know how it ends. 

It also includes a magazine, an Alice mask and some poster stuff which makes it even more price worthy. This is a great album from a great artist! But I’m a bit unhappy with all the different version of the album, It feel like the record company want to squeeze out every single cent of it. The major fans, such as myself, that won’t stop at nothing to get a complete set of songs has to get several versions and that’s no good! A regular version and a deluxe edition with bonuses would have done, no more!

Accept – Objection Overruled – 1993



Det här var inte ett lika bra album som Predator från 1996 och jag vet inte riktigt om jag kan förklara varför. Det låter lite – alldagligare, om man kan uttrycka sig så? Det är mindre som sticker ut från mängden helt enkelt. Det är inte lika intressanta melodier men det är förstås ett kompetent framfört album på alla sätt och vis ändå. Man får ungefär det man förväntar sig av Accept, de håller sig fast vid den stil och ljudfilosofi som en gång för alla placerat dem bland de stora banden. Just den här skivan tilltalar kanske den nostalgiska nerven hos lyssnaren mera än hos dem som söker nyskapande. 

6/10 

Eric Clapton - Tears in Heaven



Helt fantastisk!

Accept – Predator – 1996



Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket omUdo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är man lyssnar på. Vi ska komma ihåg att Accept faktiskt var ett av banden som en gång i tiden formade genren och att kalla dem för pionjärer och ledsagare är absolut ingen överdrift. På ett par av låtarna sjunger dock inte Udo utan bandets basist Peter Baltes och jag anser det därmed bevisat att Accept faktiskt inte behöver Udo Dirkschneider för att fungera. Han har visserligen en väldigt speciellt röst som är lätt att förknippa med bandet, men det funkar ganska bra ändå! Musikaliskt sett ligger det dock någonstans mellan gamla klassiska Accept och Udos soloprojekt, där gamla Accept får räknas som något mer melodiöst och U.D.O. som det lite råare och fräckare. Till och med lite för hårt och fräckt emellanåt kanske. 

8/10

Annihilator - Refresh the Demon - 1996


Är man bekant med de tidigare plattorna från kanadensiska Annihilator lär inte soundet på denna komma som någon överraskning. Det mesta känns igen men är ändå förhållandevis fräscht och Jeff Waters lyckas återigen upplevas som innovativ med gitarrerna. Faktum är att redan under introt till första låten – titelspåret Refresh the Demon, får man sig ett smakprov av originalitet, inget märkvärdigt mer än en gitarr som panoreras i stereoperspektivet men det funkar utmärkt som stämningssättare. Därefter sätter musiken igång på allvar med ett högt thrash metal tempo som verkligen ger mersmak.

Tempot dras väl ned en smula i och med andra låten men är fortfarande av yttersta klass. Jeff Waters som vid den här tidpunkten i bandet stod även för sången (förutom gitarr och bas) funkar faktiskt alldeles utmärkt som vokalist. Inte för att han är någon virtuos på det han gör men det känns ändå äkta och eftersom aggressivitet är en betydande ingrediens i den här typen av musik gör det att man inte måsta vara extremt skönsjungande för att funka på ett tillfredställande sätt.

På den vägen är det egentligen, medryckande gitarrslingor i kombination med soundet man är van vid sedan tidigare plattor. Pastor of Disaster påminner till exempel en hel del om Knight Jumps Queen, åtminstone i de basackompanjerade verserna, från ett par plattor tillbaka. Det finns också tempoväxlingar och instrumentella tvärvändningar som jag personligen är enormt förtjust i, detta gäller kanske främst A man Called Nothing som verkligen bryts av väldigt oväntat, tyvärr innehåller denna också sång genom den typen av filter som användes redan i The Box från förra plattan King of the Kill. Jag är inte så förtjust i detta användande då jag finner ljudet allt för konstgjort för min smak. Missförstå mig inte, det finns säkert bra musik med distad sång, men jag är generellt inte förtjust i det.

Men det finns också ett sound på plattan man inte riktigt är van vid sedan tidigare även om det helt klart fortfarande är Annihilators prägel på det. City of Ice till exempel, den andas mer melodi och helt andra ackordsföljer än vad man är van vid och jag skulle nästa vilja kalla det för en mer traditionell rocklåt i många avseenden, sedan har man såklart lagt på aggressiviteten!! Dessa melodiösa tongångar är väl förvisso ingen nyhet, lyssna bara på den mer kommersiella Set the World on Fire, fast den är inte i närheten när det gäller aggressivitet.

Det finns också något som närmast kan liknas vid kromatisk punk, fast i Annihilators version,Anything for Money. Även om detta inte tillhör mina favoritinfluenser så tycker jag ändå att det är kul när man är villig att experimentera och ta till sig influenser för att göra dem till sina egna och det kan man verkligen säga att man gjort här.

Kort sagt en mycket stabil platta som säkerligen inte kommer att utgöra någon besvikelse för fans med preferenser i gränslandet mellan heavy- och thrash metal och i synnerhet inte om man gillar uppfinningsrikedom när det gäller gitarrerna. Dessutom får man sig en lite bonus skulle jag vilja påstå. Det är inte min favoritlåt på plattan men innehåller någon som jag verkligen ger Jeff Waters en eloge för, hans sätt att innerligt skriva om personliga erfarenheter eller sånt som han verkligen brinner för. Den avslutande balladen Innocent Eyes är en sån låt, rent texttekniskt inget märkvärdigt egentligen, snarare relativt klichéfylld, men den är tydligen tillägnad sonen Alex, vilket gör att den känns så där genuint äkta!

8/10