Chugger – Human Plague – 2015

Det finns inte mycket som är roligare än att utforska musik man inte alls känner till sedan tidigare. Tack vare Rambo Music får jag nu chansen att ge er, mina kära läsare, min åsikt om den här skivan. Chugger är okända för mig. Det är det allra bästa, när man inte behöver färgas av några förutfattade meningar eller tidigare alster att jämföra med. Det svåraste som finns att lyssna på, och tycka till om, är de band där man verkligen har älskat en skiva och sedan jämför allt som kommer med det enda skiva. Det finns några såna band i min garderob men jag tar inte upp dem här och nu.

Chugger låter brutal om man lyssnar på sången. Det är growl å det bestämdaste och det passar onekligen instrumenteringen väl. I pressutskicket står de rubricerade som melodisk Death Metal, vad nu det är? Överlag så tenderar man att överanalysera influenser och sound med en nästan tvångsmässig ambition att kategorisera och rubricera. Man måste med alla medel nödvändiga gruppera sån musik för sig och annan musik för sig. Jag gör det också så ingen är väl oskyldig nog att kasta första stenen. Jag tror det är recensenter framför allt faktiskt. Vi är dåliga människor.. ;-)

Musiken är inte lika brutal som sången låter göra gällande. Som dödsmetal är det förvånansvärt milt. Vilket i min värld enbart är något positivt. När det finns band som är så brutala och gutterala att man knappast kan urskilja en ton, finns det också band som Chugger. Det är tydliga riff och det är något som jag uppskattar. Det är mycket gitarr och mycket bas i ljudåtergivningen. Alltså instrumentet bas och inte frekvensomfånget. Det är nästan outhärdligt när man hör skivor där allt fokus ligger på de mörkare registren. Jag gillar vad man har lyckats med här. Det är en bra mix av frekvenserna. Trummorna ligger trivsamt i bakgrunden och fungerar i bra symbios med basen. Precis vad man kan önska sig alltså.

Jag ska villigt erkänna att jag inte lägger större vikt vid texterna när det gäller sån här musik. Rösten får agera som ett instrument helt enkelt. Det är klart att jag enstaka fraser sätter sig eller så men generellt tycker jag att det är alldeles för ansträngande att hänga med för att bry mig om det. I alla fall så här tidigt i lyssningsprocessen. När jag har hört den några gånger till kanske jag gör det men inte förr. Till dess for helheten stå för intrycket.

8/10

Woe Gothenburg – it’s woe time – 2015

Varför kommer det så mycket musik från Göteborg? Det finns ju hur mycket band som helst från denna Sverige näst största stad. Det är säkert en fråga som är intressant att forska i men den hör kanske inte hemma i en recension av en debutplatta? Inte för att det har med något annat att göra men jag antar att Woe har råkat ut för att bli sammanblandade med andra band och därefter lagt till Gothenburg i namnet. Det är inte ett helt ovanligt grepp bland bandnamn som får anses vara populära. Det här är alltså Woe Gothenburg!

Ska vi placera dem på den musikaliska kartan över hårdrock och heavy metal, för det är i denna svär Woe Gothenburg hör hemma, menar det själva att Black Label Society, Rage Against the Machine och Foo Fighter är bra referenser. Jag tänker inte protestera. Det är helt klart en välspelad platta och jag gillar den råa energin som kommer från musiken. Egentligen är jag inte så förtjust i den typ av sång som Woe Gothenburg använder sig av. Och nu råkar jag förstås i blåsväder och måste förklara mig…

Självklart är det inte sången som är problemet, utan själva melodislingan, eller sättet det levereras ihop med den tunga rockmusiken. Den ligger liksom lite utanpå och är inte riktigt lika melodiskt medryckande som jag skulle vilja. Det där är inte genomgående för hela skivan. Och det blir dessutom mer tilltalande för varje gång jag lyssnar på musiken. Jag är dock en kille som gillar gitarrer och gitarriff och på den fronten har jag inget att klaga på. Det är mycket av båda varorna. Kanske så mycket att när jag koncentrerar mig på att njuta av detta hinner jag inte riktigt med att fokusera på sången också. Så är det naturligtvis. Det är inget fel någonstans, det är bara jag som inte hinner med att upptäcka allt som finns.

För det är onekligen bra musik, tro inget annat! Det ligger väl närmare hårdrocken än heavy metal skulle jag nog säga. Ja, inte om man räknar klassiska band med klassiska skivor, Deep Purple och Black Sabbath kanske. Men det är heller inget som påminner om NWOBHM. Detta är något annat. Något som kommer att leva länge än. Musik som ännu inte är tidlös men som med rätt förutsättningar mycket väl skulle kunna bli det över tid.

7/10

Conspiracy Theory - #1 – 2015

Låter det förmätet av mig om jag påstår att jag inledningsvis tycker att det påminner om en sång som jag själv skrev för ett antal år sedan? Ja, det är alltså inte frågan om någon stöld, varken från deras eller min sida. Det jag menar är helt enkelt att jag en gång skrev en låt som andas ungefär samma punkrockkänsla som #1 gör. Det här är förstås betydligt bättre än mitt egna alster, som dessutom skapades med MIDI. Ingen höjdare men det lät argt.

Själva grunden ligger alltså i punkrocken. Jag tycker dock att man avviker en del från temat och det är bra! Punkrock är inte det som ligger mig allra närmast om hjärtat och det kan snabbt bli tröttsamt att lyssna på. Jag kan säga att även om jag bara haft tillgång till den här plattan i ett par dagar så har jag lyssnat igenom den fler gånger än vad jag någonsin har gjort med liknande musik förr. Varje gång hittar jag nya nyanser som jag förut inte lagt märke till.

Det funkar lika bra med balladerna som med röjarrocken. Det är helt klart något som får mitt adrenalin att flöda och passar mig alldeles utmärkt när jag behöver lite extra energi. Däremot är jag inte helt övertygad om att jag någonsin kommer att kunna sjunga med i det som framförs, eller lära mig melodierna utantill. Det säger säkert mer om mig än Conspiracy Theory. Det är kompetent framfört och snyggt producerat. Låter det som en motsägelse när det handlar om punkrock? Om det nu ens ska rubriceras som det. Det är kanske bättre att titulera det som Rock n’ Roll. Det är onekligen frågan om energi! Tänk om, tänk rätt! Det är klart att det kan ligga snyggt i ljudbilden alldeles oavsett vad det är frågan om för musik!

Tänker jag efter och tillåter mig att inte gå enbart på känsla skulle jag kunna drista mig till att säga att vi hamnar någonstans mellan Burn GBG och The Erotics. Men man ska inte tänka så mycket utan låta musiken tala för sig själv.

6/10

Melissa Horn – Om du vill vara med mig – 2013

Om du vill vara med mig är Melissa Horn fjärde skiva, till dags dato är det också den senaste. Jag vet att jag har lyssnat på henne förut och gillat det jag har hört och jag minns också en lite genant sak som jag tänkte på då. ”fan, hon påminner lite om Mariza Horn”. Jojo, det var ju inte så konstigt med tanke på att det är henne dotter. Inte tillräckligt med research kan man säga.

Musiken är tämligen lågmäld och den känns oerhört innerlig. Texterna är sorgsna och tilltalar mig rejält. Melissas röst är även den innerlig och det låter som att hon verkligen har upplevt allt det vemodiga hon sjunger om. Det hoppas jag verkligen inte att hon har för då är det ett riktigt tragiskt levnadsöde. Jag ser fram emot att lyssna mer på denna sångfågel. Jag gillar vemodet!

8/10