Torsson – Elmia Jordbruksutställning – 1989

Torsson är ett band som hängt med mig ganska länge. Jag kan inte säga precis när det började men jag kan säga att jag lyssnade sönder den kassett där jag hade den här skivans originalvinyl inspelad på. Ursprungligen hette skivan nämligen Att Kunna Men Inte Vilja och gavs ut på vinyl 1980. Det var inte förrän efter CDns intåg som skivan gav ut på nytt under ett annat namn. Man passade också på att inkludera fyra extra låtar som tidigare bara funnits som singel.

Dessa extra låtar är inte mycket att ha egentligen men det finns viss kuriosa med dem ändå. Det västentliga är ursprungslåtarna. Lyssnar man på dem idag har de kanske inte åldrats väl i alla avseenden men det finns ont om musik som har sådan kultstatus som de här låtarna har. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rock inspirerad från Storbritannien och dansband från Sverige. Det finns även musikalitet från jazzens och countryns värld och när man blandar ihop alltihop låter det inte som något annat än just Torsson. Lägg där till också Bo Åkerström speciella röst och det går inte att ta miste.

Men det som är allra mest speciellt med Torsson, särskilt i den tidiga karriären, är sättet de behandlar texterna på. Det är fokus på små små detaljer och jag skulle vilja säga att de är experter på att måla upp miljöer med sitt textberättande. Ta till exempel en av mina favoriter – Assas Höll Ett Tal, som egentligen är en sävlig och tröttsam beskrivning in i minsta detalj om hur det gick till när Assar höll sitt tal på Mormors 70 årsdag – bokstavligt. Hans tal handlar om kål… Ja, det är faktiskt precis som det låter men man ser precis hur det såg ut den där dagen framför sig. Det är perfekt beskrivet och det är heller inte enda tillfället.

Skivan är fylld med låtar som numera inte kan räknas som något mindre än klassiker. Klippans Centrum och Det Spelade Bättre Boll lär vara de mest kända av dem men i vanlig ordning är det låtarna som inte är lika ”hit-betonade” som är de som står sig längst även om man inte kan ignorera poesin i några låtar egentligen.

8/10

Att kunna men inte vilja (Vinyl)

System of a Down – Steal This Album – 2002

Är det något man kan kalla System of a Downs musik för så är det väl alternativ?! Jag vet inget annat band som håller på och joxar och trixar lika mycket som dem. Det är hela tiden saker som händer och även om det naturligtvis inte alltid är att föredra så gillar jag allt som oftast greppet. Lite märkligt är det för jag kan under stundom inte för må mig att kalla sången för något annat än rabiat skrikande. I nästan stund är det hur skönsjungande tongångar som helst. Och det symboliserar väl hela bandets musikalitet kan man säga. Det är mellan dessa ytterligheter det svänger.

Nu har jag inte koll på hela SOADs repertoar, men jag vågar ändå påstå att det här inte är det bästa bandet gjort. Man känner igen sig i soundet helt klart och det kräver sin man att lyssna in sig om man är ovan. Första halvan på skivan tilltalar mig mest eftersom det här de största tempo- och stilförändringarna finns. Då skivan är 16 låtar lång lyckas inte kvaliteten hålla riktigt hela vägen. Det blir lite långrandigt men samtidigt ska man komma ihåg att de flesta låtarna ligger mellan två och tre minuter. Det är följaktligen en explosiv skiva som kräver engagemang från första stund.

7/10

Barenaked Ladies – Stunt – 1998

För att kunna vidga vyerna händer det ibland att jag införskaffar skivor som jag inte har någon som helst kännedom sedan tidigare. Detta är en sådan skiva! Jag hade verkligen inte en susning om vad jag skulle få höra när jag beställde den. Namnet fick mig onekligen att tänka på att det skulle kunna vara ett tjejband av något slag. Inte för att jag bokstavligt förväntade mig helnakna tjejer framföra musiken men åtminstone kvinnliga stämmor. Men så mycket av den varan finns det inte!

Det som det däremot handlar om är ett kanadensiskt band som, åtminstone på den här skivan, gör ganska lättsam pop, icke utan en viss humor. Man skulle kunna jämföra med The Beautiful South om man är på det humöret. Det påminner en hel del om den musikaliska lättsamheten men också om texternas humor. Det är väl inte alltid helt uppenbart kanske men visst kan man läsa lite mellan raderna och få fram en viss cynisk inställning. Vissa textmässiga passager är helt fantastiskt formulerade!

Musikaliskt är det inte lika övertygande. Det är helt klart lyssningsvärt och inget man far illa av att höra en och annan gång, men heller inget som jag känner går till historien. Något enstaka undantag finns förstås, bland annat låten Alchohol om jag skulle kunna lyssna på ganska många gånger i rad utan att tröttna. Det finns någon till som kommer upp i nästan samma dignitet men på det hela taget är det fråga om musik som är ganska lätt att glömma bort.

5/10

Steve Harris – British Lion – 2012

Om man ska vara riktigt ärlig så är det faktumet att Iron Maidens grundare och bassist som ger ut en soloskiva efter hundra år, tillsammans med omslagsgrafiken, som är det intressantaste med den här skivan. Det är verkligen inte någon dålig skiva egentligen. Allting är precis så kompentent som man kan för förvänta sig och om man tar sig tid att verkligen lyssna på musiken är det väl avvägd rock. Få låtar, om ens någon, påminner egentligen om Iron Maidens sound och det är väl bra förstås. Varför göra en soloplatta om man ska imitera det man redan har gjort med sådan bravur?

Men några takter finns det som lockar tankarna att tänka på världens kanske bästa hårdrocksband – Iron Maiden. De varken stör eller tillför något till helheten egentligen. De existerar och svårare än så är det inte. Så värst medryckande är det inte men det är lätt att fastna i fällan av förväntningen att det verkligen ska låta som Iron Maiden. Kan man bortse från detta tror jag att man får ett betydligt större utbyte av skivan.

Och för den sakens skull måste jag be att få bedyra att jag tror att jag klarade den bedriften hyfsat. Inte till hundra procent för det tror jag nästan ingen klarar men i alla fall till tre fjärdedelar. Men låtarna sätter sig inte. Det blir kompentent men det blir inte mer. Det blir inte dåligt mer förbannat tråkigt att lyssna på och jag känner heller inget sug av att verkligen ge mitt yttersta för att hitta alla aspekter i musiken. Det blir helt enkelt en platta som eventuellt kan plockas fram någon gång i framtiden som en påminnelse om vad det faktiskt är, med verkligen inget som kommer att frekventeras i min skivspelare!

4/10

Therion – Theli – 1996

Har man lyssnat tidigare på Therion lär man känna igen sig. Det är tung metalmusik ackompanjerad av klassisk orkester och körarrangemang. Rent principiellt gillar jag när man för söker förena olika stilar och därmed skapa något nytt. Här tycker jag dock inte att sounden gifter sig lika mycket som jag skulle vilja att de gjorde. Det finns inte mycket jag känner igen även om jag skulle sätta på skivan igen direkt efter jag har lyssnat på den. Det är helt enkelt inte några tillräckligt medryckande melodier.

Jag har ingen riktigt klar tidlinje över Therions förändringar, rent musikaliskt, i huvudet, men jag vet att det under de tidigaste åren var ett mer eller mindre renodlat Death Metal band och det är anmärkningsvärt vilken skillnad det är på den här musiken jämfört med det mesta annat som finns att tillgå. Therion har helt klart varit ett av förgrundsbanden när det gäller symfonisk metal. Och så är de från Sverige, som de flesta andra band tycks vara när det gäller att skapa nya influenser och stilar. Jämför till exempel med Bathory som nästan helt på egen hand skapade det sound som tusentals andra band sedermera kom att ta efter.

5/10

Tokio Hotel – Scream – 2007

Ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte riktigt var jag ska placera in musik som Tokio Hotel framför. Det är inte pop och det är heller inte rock. Det är sannerligen inte metal men ändå kan man hitta element från alla delarna i musiken. Resultatet blir helt ok men inte fantastiskt.

Det här är deras tredje album men det första på engelska. Deras första två skivor gjordes på tyska och då får man lov att förmoda att de engelskspråkiga låtarna har en större genomslagskraft utanför tyskland. Inte någon gång känner jag ett sug efter att lära mig melodierna för att sjunga med. Det är typiskt skval för min del. Det är något som funkar i bakgrunden och som man för all del kan lyssna mera aktivt på, men det kommer inte att ge några bestående intryck!

5/10

Therion – Deggial – 2000

Internet är fantastiskt! Bara med en enda sökning hittar jag information som beskriver den här plattans titel som ett arabiskt ord för ”falsk Messias” eller ”anti-gud”. Fascinerande! Musikaliskt lär de som är bekanta med Therions musik känna igen sig. Det är paraplygenren hårdrock med en hel del körer och symfoniska inslag. Med andra ord talar vi om symfonisk metal i dess allra renaste form. Här är det inte bara frågan om en sopran som ackompanjeras av metal-musik utan riktigt avancerade arrangemang.

Bandet har förstås en kärna och man använder sedan en massa musiker och sångare i körer och symfoniorkestern. Jag tänker inte ens försöka räkna upp dem här, det är ändå ingen idé…

Jag tycker inte att det är Therions bästa album. Det innebär inte att det inte är intressant att lyssna på men det är heller inget som sätter sig speciellt mycket. Varje gång jag lyssnar på den här skivan är som om jag gjorde det för första gången. Enligt mina egna definitioner är det något negativt men å andra sidan blir ju nyvärdet högre. Man kan upptäcka om och om igen och eftersom det är tämligen komplicerat finns det hela tiden något man missar. Det här är musik som kräver uppmärksamhet, slölyssna inte!

7/10

Megadeth – Youtanasia – 1994

Jag skulle säga att Youthanasia är den naturliga fortsättningen på Countdownto Extinction. Det är ungefär samma publikfriande Heavy Metal och det är melodiskt till den milda grad att det inte är något problem att sjunga med i nästa alla låtarna på skivan. Låter man plattan ligga i flera månader eller år, som det faktiskt har gått sedan jag senast lyssnade på den, är det inga problem att genast minnas texterna och riffen. Detta är för mig ett gott tecken på storhet!

Det är väl inte ett eklektiskt album i strikt mening men det finns olika stilar på det. För min del tycker jag att det är en väl avvägd blandning mellan enormt medryckande riff som i The Killing Road till balladliknande nummer som titelspåret Youthanasia och A Tout Le Monde. Det är texter som betyder något, inte bara ”heavy metal” floskler som lätt kan fylla ut en hel skiva när det gäller mindre framgångsrika band. Dave Mustaine som ligger bakom de flesta framstår som en person som verkligen känner och som är arg på sin omgivning. Det är kommentarer om både det ena och det andra, men faktiskt inte så mycket om krig och förödelse på denna skiva. Det är mer samhälliga och politiska texter som avhandlas här.

Family Tree som behandlar incestuösa förhållanden får mig att se rött. Det är helt enkelt en klockren betraktelse av svaga individer som utnyttjar ännu svagare individer. Man skulle också kunna översätta mycket av kontexten på andra sammanhang, som mobbing. I know they were doing it to you, but don’t try doing it to me belyser väl det som de allra flesta är överens om numera. Att de som begår övergreppen ofta själva har varit utsatta.

Blood of Heroes känns som om den skulle kunna vara skriven med filmen med samma namn i åtanke. Själva meningen är väl att hjältar lever för evigt i våra hjärtan, liksom de nära och kära gör i A Tout Le Monde. En låt som Dave Mustaine dementerat skulle handla om självmord. Nåja, jag tror vad jag vill om den saken. Var och en tolkar efter eget huvud och det är väl också det som är det fina med texter. Upphovsmannens intention är en sak men det är heller aldrig fel att tolka på något annat sätt som lyssnare. Hur kan en uppfattning vara fel?

I Thought I know it All är för mig en personlig text om det inre psyket, ensamhet kanske. Och vetskapen om att det alltid finns en mening med det som händer. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så ibland. Det finns alltid någon någonstans som sitter i samma båt och känner likadant.

Avslutningsvis kommer Victory som är svårt att tolka på något annat sätt än att Dave Mustaine kommunicerar ut sin framgång. De flesta vet väl att han har haft en historia av att gå i konflikt med folk, inte minst Metallica, ett band som han en gång ingick i. Hur han har skött sitt humör ska vi kanske inte filosofera kring men det känns lite som att Dave Mustaine har haft ett behov av att bevisa något och att den här låten är ett sätt att konkretisera saken. Rent textteknisk är det en fulländning enligt min åsikt. Den är nämligen skapad av titlar och textfragment från tidigare låtar. En mycket intressant idé!

9/10

Megadeth – Countdown to Extincion – 1992

Det här var skivan som fick mig att på allvar öppna ögonen för Megadeth. Egentligen är den väl ett steg ifrån det som Megadeth egentligen står för och stod för fram till denna platta. Det är betydligt lugnare musik men fortfarande med ack så väl engagerande texter! Mycket handlar förstås om krig och förödelse men jag tolkar även in självmord och politiska agendan i texterna, ekonomiska kommentarer rent av.

Men det är som sagt lugnare musik än i början av Megadeths karriär. Det är kanske inte längre möjligt att rubricera innehållet som Thrash Metal, snarare tar bandet steget över till Heavy Metal här. Jag har inget emot det och tyckte som sagt när plattan kom att det var en riktigt gudabenådad platta. Nedstämda gitarrer och tyngd i stället för tempo. Klart att föredra!

För mig finns det många hits här, de är i klar majoritet och det är inte det vanligaste. Egentligen är det bara ett par tre låtar som inte riktigt håller den allra ypperska klass som resten av skivan presterar. Den har överlevt tidens tand mycket bra och kan fortfarande orsaka kollosal genomslagskraft när man lyssnar på den. Det är en skiva som känns så oerhört medveten att inte går att avfärda dess innehåll. Det är genomtänkt intill sista noten!

8/10

Megadeth – Rust in Peace – 1990 - genombrottet!

Om jag inte är helt fel ute var det här lite av ett genombrott för Megadeth. Åtminstone för de stora massorna, mainstreampublik och liknande. Det är onekligen arg musik men det är kanske lite tillrättalagt jämfört med tidigare alster. Personligen tycker jag inte att hela plattan är enormt bra. Många av låtarna är faktiskt svåra att komma ihåg om det har gått några månader sedan sist. En riktigt bra platta mäts enligt mig på hur väl den står sig över tid, inte bara om den funkar i en annan tidsperiod än den är inspelad i utan även om låtarna glöms bort mellan lyssningarna eller inte.

När det gäller den här funkar den alldeles utmärkt 2013 fast den är inspelat under tidigt 90-tal. Det är som sagt arg musik och texterna fokuserar på krigets elände och konspirationer kring Area 51. För min egen del finns det ett bra riktigt riktigt bra låtar här som jag återkommer till gång på gång Holy Wars…The Punishment Due och Hanger 18. Det finns mer kvalitativ musik på skivan men det är främst dessa som skulle kunna platsa på ett samlingsalbum.

Överlag gillar jag skivan även om jag har varit lite snäv i min kritik. Det är bara det att låtarna inte sätter sig riktigt som jag vill. Det finns inte hit kvalitet mer än i två låtar. Men, å andra sidan, hur många album, i thrashgenren eller annars innehåller mer än två hits?

7/10