Senaste tillskottet...

Jag har utökat min högst blygsamma Karusell-samling med ovanstående. Det går sakta men stadigt framåt och jag drömmer ännu om att få lägga vantarna på ett ex av Tuffe Sven med självaste Simon Brehm!

Lars Winnerbäsck - Daugava - 2007

Lars Winnerbäck:

Daugava

2007

Sonet /Universal Music: 0602517-42139

Till att börja med kan man väl inte låta bli att konstatera att omslagsgrafiken är gräslig och horribelt ful! Nu är det ju tack och lov inte den som är det viktigaste i sammanhanget utan hur de musikaliska tongångarna är arrangerade på plattan. Titeln Daugava kommer förresten från namnet på den flod som rinner genom Riga, en plats som väckt inspiration till texterna. Musikaliskt handlar det dock, i mångt och mycket, om musik som tagit sina influenser från irländsk folkmusik och redan i inledningsspåret Farväl Jupiter är detta uppenbart! Det är ett tempostarkt alster vars intro definitivt är en pastisch på den irländska traditionen och oerhört medryckande, åtminstone för oss som är förtjusta i denna stil.

Men inte alla spår på plattan är så där härligt och initialt medryckande. Och tur är väl det, det skapar en variation och gör att plattan växer efter några lyssningar. För ska jag vara riktigt ärligt så var jag allt aningen besviken på den efter min första genomlyssning. Det krävs nästan att den hinner ’växa’ lite så man får med alla nyanserna, musikaliskt och textmässigt. Eller ja.. Jag vet inte om jag hittat alla nyanserna i texterna än! Det brukar vara så med Winnerbäck, undan för undan upptäcker fler och fler gömda genialiteter som först bara tycktes vara torftiga beskrivningar av vardagen.

Ta till exempel den nyligen Grammisbelönade Om Du Lämnade Mig Nu som innehåller så sköna poetiska rader som Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu eller Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu eller, varför inte sista versen som verkligen belyser skillnaden mellan ytliga passioner i de första raderna för att sedan övergår till en djupare kärleksbetraktelse.

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten

Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde i natten

Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,

ingen känner mig så väl som du

Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu

Men åter till den musikaliska. Förutom den tidigare nämnda irländska ådran finns där mycket återhållsamhet mellan de mer tempostarka låtarna som Farväl Jupiter och Det Blåser Genom Hallen. Den vackra och vemodiga betraktelsen Vad Är Det Som Bekymrar Sara Wehn? är en av dem, Jag Har Väntat På Ett Regn en annan. Jag kan inte påstå att texten i någon av dem är så där rysligt uppenbar, åtminstone inte för mig, men det är å andra sidan lite av deras styrka också, möjligheterna till personlig tolkning utan en massa självklarheter uppställda efter varandra. Dessutom vet jag erfarenhetsmässigt hur svårt det är att rycka ur några enskilda rader för att här belysa dess excellence. Det handlar allt för ofta om progressiva texter som kräver sin helhet för att fungera.

Det man möjligen kan göra är att belysa Winnerbäcks uttryckssätt, till exempel i Innan Mörkret Faller som enligt min tolkning handlar om ett turbulent förhållande, och som kan illustreras genom följande motsägelsefulla rader:

mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord

men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
jag ångrar inga steg vid din sida
jag vattnar dina växter än

Slutligen kan jag konstatera att jag inte är helt säker på om skivan ’växt färdigt’ eller inte ännu och det är med viss tveksamhet jag delar ut mitt betyg.

8/10

Lars Winnerbäck - Singel - 2001

Lars Winnerbäck:

Singel

2001

Sonet / Universal Music 013606-2

När jag först hörde detta album i samband med införskaffandet inte länge efter releasen fann jag den test mässigt väldigt omogen. Det var väl kanske framförallt den medryckande Jag Vill Gå Hem Med Dig jag reagerade på. Numera har jag dock intagit en annan ställning och kanske var det i stället jag själv som inte var tillräckligt mogen för ta till mig Winnerbäck utmärkta och synnerligen genomtänkta texter, kanske var jag själv allt för desperat att få med någon hem från krogen vid den här tiden att den kändes allt för påträngande? Analysen idag säger dock att just den texten faktiskt är snudd på genialiskt skapade i och med textraderna: Jag vill gå hem med dig, bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har raserat hela natten. Jag tycker man kan utläsa ganska mycket av ovanstående, det handlar om passion och inte ett genomtänkt intellektuellt beteende, vilket nog är ganska sant för många.

Passion finns förstås med redan i plattans öppningsspår – Elden. Den har formen av ett brev som huvudpersonen skriver till någon hemmavid från Oslo. Det är en lysande beskrivning av tristess och försöken att fly ifrån den, men som Robert Broberg konstaterade redan 1972 att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Dock döljer sig en möjlig lösning till problematiken i texten Det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver. Med detta i medvetandet vill jag passa på att tillägga att Lars Winnerbäck inte bara bör tilldelas Karamellodiktstipendiet, som jag tidigare hävdat, utan även är en synnerligen het kandidat till Cornelis Vreeswijk stipendiet. Så fick jag det sagt också!

Innan jag går närmare in på det musikaliska måste jag bara få kommentera en textrad till som jag finner alldeles briljant! En bit in i Om Tiden Vill Ifatt som kan tolkas som en sång om olycklig och obesvarad kärlek: All jag ser/Allt jag hör/är din röst, din blick, ditt skratt/Du har ögon som berusar en natt/Så jag väntar/jag väntar/om tiden vill ifatt finns en liten skatt när vederbörande äntligen tagit mod till sig för att ta reda på huruvida känslorna är besvarade eller inte, eller om det från hennes sida bara är frågan om en kompisrelation: Vi ringde ibland/för att fråga hur vi mår/Tills Jag sa: Väntar du på nån eller vill du bli min?/Du Sa: Vad svarar man på sånt?/Jag sa: Man svarar nog ingenting.

Vid det här laget har man naturligtvis kommit till insikt om att det här rör sig om ett temaalbum och att samtliga låtar kan kopplas, på ett eller annat sätt, till civilstatusen ”singel”. Jag tycker den gör det på ett bra sätt, den blir aldrig tjatig och samma dilemman eller berättarteknik upprepas inte gång på gång (som jag först upplevde med Jag vill Gå Hem Med Dig). Även musikaliskt är det ett omväxlande album med rena rockrökare och smäktande ballader om vartannat även om jag inte upplever att musikaliteten står i centrum, det är i stort sett inget att hetsa upp sig över men lär heller inte utgöra någon besvikelse för vare sig fans av Winnerbäck eller den genomsnittligen rocklyssnaren. Det som är och förblir styrkan är texterna det är naturligtvis heller ingen hemlighet, och jag tycker att jag har tydliggjort mina åsikter om Lars Winnerbäcks textsnickeri både här ovan och tidigare (Vatten under broarna).

7/10

Idag i musikhistorien...

...är det 36 år sedan Elvis lämnade oss!

Idag i musikhistorien... Metallicas svarta fyller 22 år!

Det är väl allmänt känt att det här var det Metallicaalbum som delade fansen i två läger. De som tyckte att det här var början på Metallicas karriär och de som tyckte att det istället var början till slutet. För min egen del tyckte jag att Metallica hade sålt sig till kommersialismen. Varför det egentligen skulle vara något fel i det vet jag inte men det var i alla fall en omväg från ”den rena vägen”. Idag är jag inte lika bekymrad över en sådan sak utan inser att det är de musikaliska värdena som är det intressanta, inte om artisterna faktiskt vill tjäna pengar på sin musik.

Det senare har förstås Metallica Gjort med råge och det var tveklöst den här plattan som fick dem att nå ut till den breda massan. Får min egen del tycker jag ungefär att halva är hur fantastisk som helst! Den är inte lika musikaliskt avancerad som föregångarna, strukturellt sett. Låtarna ä snuddar inte vid tiominutersstrecket och det är väl på gott och ont kanske. Det är i alla avseenden lättare att ta till sig musik som inte är lika lång och för radiostationer finns det heller ingen tvekan vad som är att föredra.

Bandet fick en megahit med plattan och kanske framförallt med Enter Sandman som är en mycket medryckande Heavy Metal låt. Det är inte Thrash längre utan betydligt mera återhållsamt så jag förstår verkligen de som anser det här vara Metallica första album. Samtidigt måste vi som gillade de tidigare låtarna och deras tidigare musikaliska stil ha rätt till vår uppfattning också. Musikaliskt är det på väg att inte vara det band som vi lärde oss att älska, så är det bara!

Jag gillar som var ungefär hälften av låtarna väldigt mycket! Praktiskt nog ligger samtliga av dessa på plattans första halva. Något som bandet också uppmärksammade när de skulle till att framföra hela plattan live. Man tog helt enkelt beslutet att spela den sista låten först och sedan arbeta sig mot början eftersom man tyckte att de starkaste låtarna fanns där. Dock vill jag inte påstå att de sista låtarna på något sätt är dåliga, det är bara det att de kanske är lite mer experimentella och inte riktigt lika effektiva hits!

8/10

Idag i musikhistorien...

...Skulle Cornelis Vreeswijk blivit 76 år!

Dio – Killing the Dragon – 2002

Det tog mig inte till Ronnie James Dios död att upptäcka vilken fantastisk sångare han var men det tog mig ungefär så länge innan jag insåg att jag verkligen behövde ha några fler än de allra tidigaste plattorna med honom. Jag var med i början på 80-talet och införskaffade Holy Diver och The Last in Line på vinyl. Sedan var det stopp och jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för att den typen av musik som Dio representerar, inte riktigt passade mig då, jag vet faktiskt inte.

Men ska den som ger sig. Jag har numera införskaffat några album till och av dem tycker jag att det här står ut! Jag gillar det verkligen. Det är ingen musik som försöker göra sig spektakulär för sakens egen skull utan det är helt enkelt välskriven och stabil hårdrock. Kanske inte av den mest klassiska skolan och det drar väl lite mot Heavy Metal men bra är det! Det är lätta refränger man genast känner igen och som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar. Texterna är typiskt Dio, helt oförklarliga i synnerligen abstrakta lijner. Jag gillar dem lika mycket som jag gillar musiken. Det är så här ett riktigt bra Dio-album ska vara!

8/10

John Mellencamp – John Mellencamp – 1998

Det är väl lite ovanligt att man väljer att med 14 album bakom sig namnge sitt 15:e album efter sig själv. Det är väl oftast debutalbumen som förblir titellösa så att säga. Men om jag får spekulera så symboliserar det för John Mellencamp en ny start. Det föregående albumet Mr. Lucky Go Happy var för mig mer eller mindre en katastrof och här är det frågan om en nyuppryckning. Klassiskt rotrock åter igen med melodier som inte skäms för sig. Det är också frågan om ett nytt skivbolag och allt vad det för med sig.

Det är alltså inte omöjligt att det ska symbolisera någon form av nystart för John Mellencamp och gör det inte det för honom så gör det i alla fall det för mig som lyssnare. Det här är det fräschaste på ett tag även om alla skivorna strax före den här inte var några misslyckanden. Det jag kan kritisera den för är att John Mellencamp experimenterar lite för mycket på de sista låtarna vilket inte är riktigt vad han borde göra enligt mig. Han borde inte ägna sig åt att blanda ihop alternativa stilar med det han kan så bra, den enkla raka rocken som pryder första delen och det mesta av plattan!

7/10

Lemmys död dementeras av Phil Campbell!

Det har figurerat ett rykte om att Ian Kilmister alias Lemmy i Motörhead skulle ha lämnat jordelivet, satt tofflorna, tagit ner skylten, alltså dött. Detta är alltså inte sant även om det verkar som att hans hälsa är vacklande. På twitter skriver Phil Campbell att det enda felet på Lemmy är ryggproblem. Vidare skriver han att det borde vara dödstraff på att sprida sådana rykten. Ja, det kan man ju tycka. Men det är inte särskilt märkligt att rykten förekommer när den senaste tidens bevakning av Lemmys hälsa varit hård. Smyger det sig det minsta lilla tvivel ut kommer det helt enkelt att förstoras upp. Och med tanke på en avbruten spelning på Wacken Open Air… Jag tror inte jag behöver utveckla det mer va? Fan, killen är trots allt 67 år!

Nytt album av Avenged Sevenfold - Hail to the king

release 2013-08-27

Magnum – Goodnight LA – 1990

Traditionellt sett har jag alltid haft svårt för radiorock, FM-rock. Jag tycker liksom att det varken blir hackat eller malet. Det är inte tillräckligt hårt för att låta bra och det är inte tillräckligt melodiöst för att vara medryckande. Självklart finns det undantag även om exempel på detta för tillfället lyser med sin frånvaro…

Magnum, åtminstone med den här skivan är inget undantag. Det är hur tråkigt som helst och skulle väl närmast kunna beskrivas som en korsning mellan David Coverdale och Michael Bolton. Tyvärr använder man keyboard på ett fruktansvärd enerverande sätt vilket jag verkligen försöker ha förbarmande med. Tar man det för vad det är så är det väl egentligen inget fel på det men jag har oerhört svårt för att ta det på det sättet.

Skivan är från 1990 och det hörs ganska tydligt, på gott och ont förstås. I mitt fall är det inget positivt…

5/10

Edit: Ibland verkar det som att man måste vara på rätt humör för att göra korrekta bedömningar. Jag hade helt glömt att jag skrivit ovanstående och satte mig idag ner för att skriva det som följer. Det känns som att jag inte riktigt tycker lika längre...

Om allt vore som man trodde fanns det ingen egentlig anledning att försöka vidga vyerna och hitta ny musik som man inte lyssnat på tidigare. När det gäller Magnum avfärdade jag dem i min ungdom eftersom de var lite ”mesiga” rent musikaliskt. Det är de väl fortfarande kanske, men preferenser förändras och efter att jag lyssnat ganska många gånger på den här skivan de senaste dagarna tycker jag faktiskt att det är rätt bra!

Ska man drista sig till en beskrivning av musiken är det väl främst en korsning mellan Whitesnake och Kiss som ligger nära till hands. Det finns vibbar av Queen och Michael Bolton i sina bästa stunder också vilket gör att det här väl får betecknad som ett rock album och inte något ”hårdare”. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men jag måste nog faktiskt investera i fler album med Magnum för när man väl har lyssnat in sig är det riktigt bra och musikaliskt. Det är inte den mest drivna rock som finns, faktum är att det är rätt subtilt på sina ställen men det tilltalar mig. I synnerhet om man tar sig tiden att verkligen lyssna på det som framförs!

7/10

Idag i musikhistorien...

...blir James Hetfield 50 år! Stort grattis till honom!

...Blir den här killen (jag) 43 år. Inte mycket till musikhistoria kanske, men vad gör man... :-)