Video: LORDI - THE RIFF

Jag kan inte komma på vilken låt LORDIS nya THE RIFF påminner mig om?! Den känns inspirerad av någon annat... Hjälp mig komma på vad det är!

Melodifestivalen – Delfinal (3) 4

Den uppmärksamme har redan märkt att jag inte skrivit någon krönika om den tredje delfinalen. Detta beror inte på att jag tyckte att kvaliteten var lägre än på någon av de andra delfinalerna utan helt enkelt på att jag inte hade möjlighet att se eventet under tillräckligt ordnade former. Men å andra siden inbillar jag mig inte att mina åsikter om tillställningen är särskilt viktiga för någon heller. Jag brukar ha en hög ambitionsnivå men efterhand tröttnar jag och har egentligen inte så mycket att tillägga. Allt har redan sagts verkar det som. Dock vore det som omväxling kul om någon kunde kommentera mina krönikor om musikfesten. Finns det någon mening med att fortsätta skriva dem, är det någon som bryr sig?

1.      Idag såg jag faktiskt fram emot Army of Lovers! Jag var väl egentligen aldrig något större fan av dem under storhetstiden men Alexander Bard har en förmåga att skriva hookiga låtar och de bisarra visualiseringarna kan man inte gnälla på heller. Idag var jag dock gruvligt besviken! Det var väl ok men inte mer… Möjligen kan låten växa med några radiospelningar men jag tror inte det.

2.      Lucia Pinera hade en rejäl pipa och imponerade desto mer! Melodin var trevlig men soundet var lite för melodifestivaltypiskt för att det skulle vara av intresse. Bra röst dock!

3.      Jag känner inte till Robin Stjernberg sedan tidigare även om min sambo säger att jag borde det. Dock konstaterade jag snabbt att han såg ut som en Rick Astley wannabe och att hans röstteknik påminde en smula om Sinead O’Connors. Annars har jag inte ett enda minne av denna låt och då pågick programmet fortfarande när jag började skriva detta.

4.      Fjärde låten saknade allt vad originalitet heter. Kallar man det här för bossanova? Lite halvjazzigt sådär, lite 60-tal, trist! Sylvia Vrethammar var Inget jag gick i gång på.

5.      Det här var väl å andra sidan mera originellt i melodifestivalsammanhang. Fullständigt uruselt enligt min åsikt men i alla fall lite annorlunda jämfört med fördomsstereotypen. Ingen tackar mer ja till hårdrock i festivalen mer än jag men det här var bara bedrövligt. Bara skrikigt… Men Mustasch är ju bra… Ralf Gyllenhammar själv är tydligen inte det…

6.      Behrang Miri stod för nästa bidrag som jag inte heller förstod poängen med. Jag tror att texten efter ett tag var på svenska men det var nästa omöjligt att uppfatta. Och eftersom rappare har en fäbless för att dölja munnen med mikrofonen fanns det heller inte någon som helst möjlighet att läsa på läpparna. Vad handlade den här om?

7.      Då förstod jag texten till Terese Fredenwalls Breaking the Silence betydligt bättre. Det var rent av en riktigt anständig låt. Dock borde någon annan ha gjort den! Med rätt artist i rätt arrangemang skulle den här låten kunna låta riktigt bra!

8.      Så flickidolen Ulrik Munther då… En riktigt pampig låt som fick min högsta poäng ikväll (den var helt enkelt minst dålig). Dock hade den behövt större röstresurser för att göra sig själv rättvisa!

Det var mina kommentarer om kvällens tillställning. Och glöm nu inte, som jag bad om i krönikans början, att kommentera inlägget. Finns det någon mening att skriva det här?

Nyheter: Nytt album från Lordi

TO BEAST OR NOT TO BEAST har releasedatum den 8:e mars!

Nyheter: Nytt album från Stratovarius

NEMESIS släpps *22:a Februari.













Reservation för förändringar

Melodifestivalen 2013 – Delfinal 2

Jag tycker det är så fantastiskt märkligt att man från produktionshåll inte lyckas göra programmen jämnare rent kvalitetsmässigt. Den här gången var onekligen samtliga musikaliska bidrag av en högra kvalitet än förre gången medan så gott som alla extra nummer och inslag var sämre än förra gången. Lite kul var det förstås med Ann-Louise Hansson, Siw Malkvist och Towa Carson, inte deras repris av C’est La Vie utan deras tolkning av Popular som passande nog gjorts om till Pensionär! Ganska kul! Programledarna kändes lite mera krystade den här gången men det är fortfarande långt ifrån den katastrof som Kristian Luuk och Petra Mede stod för när äran att leda programmet tillföll dem.

1.      Intetsägande dunkpop som inte gav mig ett enda smack. Att Anton Ewald lyckades ta några Michael Jackson inspirerade danssteg gjorde inte saken bättre för mig. Den här stilen är helt enkelt inte min grej.

2.      Felicia Olsson stod för kvällens enda försök till powerballad, men längre än till Jazzballad kom den aldrig. Det är säkert en låt som kan växa men hon kändes allför oerfaren och outvecklad som artist. Helt klart en potentiell röst som inte är riktigt klar än. Uttalet kunde man också han önskat sig mer av, det lät lite sluddrigt på sina ställen.

3.      Det här var lite av min förhandsfavorit. Cristian Cans som sjunger i Hammerfall till vardags överraskar med någon helt annat än hårdrock eller Heavy Metal. Det här ligger snarare någonstans mellan folkrock och etnopop. Jag gillar det skarpt och Cans kan verkligen sjunga!

4.      Att sjunga ordentligt är väl heller inget problem för de tre tjejerna i Swedish Housewives. Bakom namnet står Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund. Inget fel på deras röster inte! Men… de är aningen för rutinerade och det blir ganska mekaniskt, det verkar inte riktigt som att de tror på det de gör.

5.      Bidrag nummer fem förvånande mig en smula. För mig är Erik Segerstedt en del av EMD vilka jag inte är någon större beundrare av. Tone Damli, med vilken duetten framfördes har jag inte som helst erfarenhet av… Men det var mer än bara titeln Hello Goodbye som gav mig Beatles vibbar, Ett par passager med titeln gjorde det också och det som inte gav vibbar var riktigt trevligt att lyssna på också!

6.      Mitt hjärta går igång på blues, så är det bara. Och när Louise Hoffsten förmedlar de första raderna i Only the Dead Fish Follow the Stream är jag nästan rörd till tårar. Det här är det som påverkat mig mest av alla bidrag ikväll. Riktigt trevlig bluesrock!

7.      Rikard Wolff är en fantastisk artist! Han har måhända en riktigt fulsnygg sångröst men hans skolade teaterröst är ändå fantastisk att lyssna på. Skådespelaren i honom gör att han verkligen förmedlar texten.

8.      Säga vad man vill om Sean Banan, men hålligång på scenen står han i alla fall för. Dessutom kan man väl egentligen inte förneka att det finns en viss hook i hans tramsiga texter. Jag gillade honom dock bättre förra året.