Recension: Gary Moore – Run for Cover – 1985

Det har tagit mig ganska många år att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det 2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökighet och Empty Rooms, som fanns med i en annan version något rockigare version redan på Victims of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military Man, med Phil Lynott på sång, skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera uppmärksamhet!

8/10 

Buffy Sainte-Marie – Up Where We Belong – 1996

Det här är, om jag räknar rätt, Buffy Sainte-Maries fjortonde studioalbum. Dock måste det påpekas att det ingalunda rör sig om något regelrätt sådant eftersom hon, av någon anledning, valt att åter spela in några av sina allra största klassiker på nytt. På så sätt kan man, i någon mån, påstå att det rör sig om ett samlingsalbum. Man ska dock vara medveten om att det rör sig om mer akustiska versioner än tidigare och att det faktiskt låter riktigt bra! Att hon har indianskt påbrå märks inte minst i God is Alive, Magic is a Foot och Cripple Creek, där åtminstone den sista är ytterst sparsamt instrumenterad och framkallar känslor av vildmarken som man inte visste att man hade inom sig. Titelspåret – Up Where We Belong, som gjordes till en kioskvältarhit av Joe Cocker och Jennifer Warnes i och med filmen An Officer and a Gentleman med Rickard Gere är riktigt trivsam i den här versionen. Man har väl dock hört den andra versionen alldeles för mycket för att bara ta till sig den här utan vidare. Det är dock mycket intressant att höra upphovskvinnan framföra denna duett själv. Andra låtar som det är svårt att inte ta till sig och tycka om är förstås Soldier Blue, Universal Soldier, som undertecknad förknippar mest av allt med Buffy Sanite-Marie och Bury My Heart at Wounded Knee som andas frustration och förstås bör ses som en historisk upplysning! Ja, nu har jag väl omnämnt de flesta av de gamla låtarna i nyinspelningar tror jag… Övrigt material är inte riktigt av samma kaliber men klart lyssningsvärt och även om det kommer lite i skymundan bland de övriga giganterna är det här ett mycket trevligt album som förvaltar Buffy Sainte-Maries indianska arv väl!

7/10 

Recension: Slayer – World Painted Blood – 2009

De senaste albumen från Slayer har inte alls kunnat mäta sig med vad de åstadkom på åttio- och början av nittiotalen. Och jag kanske är lite orättvis men jag klandrar faktiskt Paul Bostaph, som ersatte Dave Lombardo på trummorna i och med Divine Intervention 1994. Visserligen var Dave Lombardo tillbaka bakom trummorna redan på förra albumet Christ Illusion som kom 2006, men det är inte förrän här man känner att Kerry King och Jeff Hanneman är riktigt samspelade med honom igen. Det är helt klart det bästa som kommit från bandet sedan Seasons in the Abyss 1990 och det känns att melodierna och Slayers signaturharmonier är tillbaka igen. Det är inte längre bara musik som ska vara så brutal som möjligt och man har verkligen hittat hem till det som en gång var igen. Tom Araya skriker på som vanligt men det känns som om hans inlevelse är äkta igen. Under en tioårsperiod kändes det inte riktigt som om bandet brydde sig om vad de gjorde och det känns skönt att man åter kan räkna dem bland de allra största och bästa inom sitt gebit.

8/10 

Creed – Full Circle – 2009

Jag blev så begeistrad i Creeds debutalbum – My Own Prison, när jag skrev om det för några månader sedan att jag var tvungen att förboka detta nya album när jag hörde talas om att en återförening var på gång. Och utan att räkna mig till experterna på området tycker jag att man snabbt känner igen sig i soundet. Det är välproducerad radiovänlig postgrunge som både är mjukare än debuten och mer detaljerad också. Det känns som om kompositionerna är mera genomarbetade och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Missförstå mig inte nu, det låter hur bra som helst och det är förstås mycket kompetent musicerat och skrivet, men det blir också lite slätstruket och även om jag egentligen inte vill ta ordet tråkigt i min mun är det precis det som är lite av problemet. Man får inget med sig efter lyssnandet och när man lyssnat färdigt på skivan är den bara… slut! Det finns inga direkt minnesvärda låtar som verkligen hänger med och som är sugen på att höra på om och om igen och sällan har väl ett album varit så synonymt med epiteten som åtföljer vår definition av sitt betyg. Hyfsat – kompetent, ungefär vad som kan förväntas, dock utan att glänsa eller utmärka sig på något särskilt sätt men lär heller inte utgöra någon besvikelse.

6/10 

Recension: Sodom - M-16 - 2001

Sodom

M-16

2001

Steamhammer: 72442

På den tiden MTV fortfarande spelade musik fanns ett proglam som jag idogt följde, nämligen Headbangers Ball. I detta program spelades förstås hårdare musik än i de övriga mainstreamfåran av popmusik. En dag spelades Sodom och jag kunde inte i ord förklara hur illa jag tyckte om det. Det var en tid innan Thrashen och Death Metal växt till en sådan storlek som det har idag. Det var fortfarande lite ”förbjudet” och brölande sång låg inte riktigt för mig. Jag gillade väl mer ”riktig” hårdrock på den tiden.

Men man utvecklas och börjar gilla sånt man en gång i tiden inte trodde man skulle ta i med tång. Därför beslutade jag mig för att åter stifta bekantskap med denna tyska metal-grupp. Resultatet var klart över mina förväntningar. Det var brutal musik på en nivå som får städade Thrash-band som Megadeth och Metallica att verka mesiga. Det är knappt ens Slayer kommer upp i samma nivå av brutalitet även om de naturligtvis besitter andra kvaliteter som Sodom i sin tur saknar.

Texterna passar musiken ypperligt och liksom albumets titel antyder handlar det mycket om krig och förödelse. Titlar som Napalm in the Morning, Cannon Fodder och Genocide vittnar om detta. Influelserna rent musikaliskt lär finnas hos bans som Motörhead, Venom och Mercyful Fate och det kan man visst höra om man sätter den sidan till.

Jag gillade det här ganska mycket och det finns en närvaro och inlevelse som smittar av sig. Brölig musik kanhända men det finns också mycket att lyssna på när man sätter den sidan till. Det finns nyanser där man minst anar det och det är något som tilltalar mig. Man hittar nya klanger varje gång man lyssnar och det är precis som det ska vara tycker jag.

Förresten, i avdelningen högst osannolika covers hittar vi här en som verkligen kvalar in på listan… Surfin’ Bird! Det ni!

8/10