Testament maler på..

2016-10-28 är det dags för plattan Brotherhood of the snake

Kee Marcello – Scaling Up – 2016

Jag har i princip inte hör något från Kee Marcello sedan han lämnade (eller fick sparken?) från Europe. I alla fall om man ska prata om det musikaliska. Jag tog mig faktiskt tid att läsa hans bok – Rockstjärnan Gudglömde, med det är ju också ett par år sedan nu så det här var verkligen en intressant upplevelse. Man kan ta sig den lyxiga friheten att koppla bort allt han har sysslar med tidigare. Musikaler, nämnda Europe och Easy Action på sin tid.

Skivan känns musikalist helt rätt i sin tid. Det är kanske inte jätteupplyftande och hit-kvaliteten är frånvarande. Det vill säga de omedelbara hitsen som knappast finns exempel på i modern tid. Riktiga hits hör hemma i en svunnen tid och insöps under ungdomsåren när den musikaliska erfarenheten var väldigt grön. Hitsen som formade de framtida musikaliska preferenserna kan man säga.

Men det är klart stabila låtar och framförandet kan man verkligen inte klaga på. Som gitarrist hade jag abslut inga tvivel. Kee Marcello är en av de skickligaste gitarristerna från detta land, eller överhuvudtaget egentligen. Jag kände också till sedan tidigare att hans färdigheter bakom pianot eller keyboarden var goda. Det som förvånande mig var snarare vilken fantastisk sångare han är! Jag kunde knappast tro mina öron vid första genomlyssningen och var tvungen att kolla upp så det inte var Glenn Hughes eller någon annan erkänt duktig sångare bakom micken. Men icke, det är Kee som sjunger och han gör det verkligen med den äran.

Jag tror att det här är ett album som kommer att växa. Än så länge har jag lyssnat igenom det några gånger och jag får säga att det bara blir bättre och bättre. Sannolikt har det inte växt färdigt än och jag ställer mig ännu frågan om jag ska nöja mig med spotify eller om en fysisk produkt skall inhandlas. Jag får nog återkomma med det men helt klart är att ett dagsfärskt betyg så långt blir...

6/10

(men en stark 6:a)

Tygers of Pan Tang lever än

Jag hade faktikst ingen aning om att det här gamla bandet fortfarande var aktivt. 2016-10-21 släpps Only the Brave

Pretenders släpper nytt album

 

Alone har release 2016-10-21

Christian Dohber – Illusion (Storm) – 2016

Det känns som att jag allt som oftast behöver en påminnelse nuförtiden. Första omgången mejl studsar nästan alltid verkar det som. Några av er är uthålliga och skickar påminnelser. Det är jag tacksam för. Annars hade jag nämligen helt och håller missat Christian Dohber, en artist jag verkligen aldrig har hört talas om tidigare. Läst på en smula har jag dock gjort och sett andra göra likheter med David Bowie. Jag sällar mig gärna till den skara som finner en sådan koppling. Inte hela tiden förstås. Men i vissa tonregister är likheten väldigt slående.

Musikaliskt ligger vi nånstans mellan 70-talets glam- och glitterrock och ett mer modernare sound. Jag som verkligen gillar den erans musik får mitt lystmäte tillfredsställt här. Jag är inte nödvändigtvis någon hardcore David Bowie fan. Let’s face it, killen gjorde allt mellan himmel och jord och den ena plattan är helt olik den andra. I sina bästa stunder var han svårslagen medan det var lite för genomtänkt andra gånger.

Just den oerhörda genomtänktheten finner jag inte här. Men det det är definitivt trevligt producerat och redan vid första genomlyssningen får jag mersmak och vill utforska nya nivåer i musiken. Jag har ännu inte riktigt satt mig in i några texter så dem ska jag inte uttala mig om. Men det verkar vara ämnen som passar musiken väl. Förresten så inser jag att det också finns en annan likhet med något helt annat än glamrock och David Bowie. Inte minst framåt slutet av plattan inser jag var den största igenkänningsfaktorn i Christian Dohbers röst huserar. Det är väldigt likt Dieter Meier från Yello och nu pratar vi bara om rösten.

7/10

Tommy Snöberg Söderberg