Recension: ZZ Top - First Album - 1971

ZZ Top’s First Album (1971) – Om man, som jag, upptäckte ZZ Top i samband med deras, nästan osannolikt framgångsrika, genombrott med Eliminator 1983 och sedan går tillbaka i tiden för att upptäcka rötterna kommer man inte att känna igen sig en enda smack. Början på karriären var totalt skiljd ifrån vad som senare skulle bli enorma publikframgångar med musikvideos på MTV etc. och är mera en korsning mellan klassisk blues boogie och bluesrock. Sättningen är dock densamma och förutom att det står att ”Rube” Beard spelar trummor på detta album är allting egentligen sig likt. ”Rube” är förstås taktmaskinen Frank Beards smeknamn och så var det inte mer med den saken. För gitarr och sång, liksom alltid står Billy Gibbons medan Dusty Hill spelar bas och sjunger också.

Inte för att det egentligen har något med musiken att göra men jag tycker ändå det kan vara på sin plats att nämna att ZZ Top eller ”skäggen” vid den här tiden ännu inte hade odlat dessa och att de ännu inte ingick i imagen på ett så uttalat sätt som sedan skulle bli verklighet.

Musiken är som sagt blues, uppblandat med boogie och hederlig bluesrock av Texassnitt, och ska man drista sig till att nämna låtar måste man väl nämna Brown Sugar som numera måste räknas till de stora klassikerna från den tidiga tiden, och Neighbor, Neighbor som tillhör mina personliga favoriter. Det är ganska enkla låtar som följer ett enkelt mönster och gillar man sparsamt instrumenterad musik får man sitt lystmäte tillfredställt här. Det är trummor, bas, gitarr och så sång då. Inga onödiga krusiduller!

För kompositionerna står till den största delen Billy Gibbons, som på ett flertal låtar tagit hjälp av plattans producent (som skulle producera många fler av bandets album) Bill Ham. På ett par av den har också Dusty Hill och Frank Beard kommit till tals, men det är osäkert hur mycket var och en har bidragit med. I vilket fall som helst är det helt klart ett följsamt album med mycket helhetskänsla i. Man tröttnar inte på det även om det inte skiner och glänser som det bästa som hänt i det musikhistoriska Texas genom tiderna. (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree blev förresten singel och för den som är bekant med senare plattor lär Backdoor Love Affair vara av intresse! – 8/10

Recension: Lamb of God – Ashes of the Wake – 2004

Eftersom Lamb of God är en relativt ny bekantskap för mig är det här bara min andra platta med dem. Det lär bli fler, var så säkra! Min enda referenspunkt för tillfället – den föregående plattan As the Palaces Burn, är sedan tidigare recenserad här och jag tänkte nu delge Er några tankar om den här skivan också.

På det hela taget är det inga större överraskningar jämfört med den tidigare plattan. Jag tycker kanske att den här är något tyngre och aggressivare vilket inte nödvändigtvis är en fördel. Faktum är att i det här fallet är det inte en fördel eftersom jag gillar den föregående plattan något mer. Framförallt är sången aningen skrikigare här och det är något jag har lite svårt för.

Låtarna är dock bra och det finns hur sköna riff som helst att hitta. Jag skulle vilja kalla det här för ett utmärkt ”mellanalbum” även om jag vet att det här tydligen är det bäst säljande albumet hittills av Lamb of God. Jag hade önskat lite mer sans av vokalisten men man kan inte få allt och även om jag föredrar den föregående skivan är det fortfarande riktigt bra – och så mycket är det inte som skiljer i upplevelsen heller!

7/10

Recension: Deep Purple – Stormbringer – 1974

Jag skulle vilja säga att det här är det bästa albumet någonsin med David Coverdale på sång. Men det är inte riktigt så jag menar, snarare är det just sången som fungerar så bra att gåshuden är beständig och att det till och med resulterar i fuktiga ögonvrår på sina ställen. Men Coverdale är heller inte den enda som sjunger på plattan. Glenn Hughes hanterar basen och sjunger också. Det är kanske denna kombination som ger den fantastiska känslan. Den senare är ju också en erkänt duktig vokalist!

Musikaliskt är det lite annorlunda än det jag förknippar med Deep Purple från den här perioden. Orgelsolona är väldigt tillbakadragna och det är på det hela taget funkigare och jazziga än vad man är van vid. Det känns som att David Coverdale tagit med sig soulen in i bandet och resultatet blir faktiskt enastående!

8/10

Strychnia – The Anatomy of Execution – 2011

Jag vet inte var tipset kom ifrån men plattan finns att ladda ned helt lagligt på bandets egen facebooksida! Sagt och gjort, självklart måste man utforska musiken när man får en chans. Speciellt när det gäller band man inte har hört talas om och med allra största sannolikhet heller aldrig hade gjort bekantskap med. Strychnia är en sådant band!

Musikaliskt ligger det någonstans mellan Thrash- och Death Metal lite beroende på vilka kriterier man väljer att ta med i beaktandet. Lyssnar man på sången (i den mån man verkligen kan kalla det för sång) är det definitivt Death Metal och inget annat! Instrumentalmusikaliskt är det inte lika självklart. Det finns onekligen tendenser till den brutalitet som brukar åtföljas av Death Metal genren men det är inte supersnabba gitarrer etc. hela tiden. Och vid något tillfälle kan man till och med höra något så ovanligt som arpeggiosweeps! Inget man brukar höra i varken Death eller Thrash!

Jag gillar det här skarpt och kan väl egentligen bara klaga på att det låter lite tunt. Om det beror på mp3-komprisionen eller inte ska jag låta vara osagt. Naturligtvis kan det han med kvalitetsaspekterna att göra men jag skulle nog hellre satsa mina pengar på att det beror på produktionen av musiken. Jag hade gärna sett lite fylligare ljud på det planet.

Sen är det ju det här med vokalisten… Jag står ut med det men jag hade förstås hellre sett att jag hade haft en aning om vad texterna handlade om. Efter flera genomlyssningar har jag ännu inte kunnat uppfatta ett enda ord av det som framförs. För mig låter det mest som hoj di doj doj voooj eller liknande. Det handlar om growlande och ömsom om väsande och jag gillar det inte men efter några genomlyssningar har jag som sagt lärt mig att stå ut med det. Andra kvaliteter än just detta är mycket intressantare och jag väljer att lägga min energi på det jag tycker om med musiken snarare än det jag inte gillar.

7/10

Recension: Exumer – Fire & Damnation – 2012

Jag vet inte var jag fick tips om den här skivan och det här bandet från början men nyheten om att de släppt sitt tredje album efter 25 år tystnad intresserade mig. Det här var något som skulle utforskas, den saken var klar! Lägg dessutom till att det handlar om tysk Thrash Metal och saken blir ännu intressantare!

När jag lyssnar inser jag att det är som att lyssna på en något snällare version av Kreator, ett band som i sin tur är något snällare än Slayer (marginellt i alla fall). Jag hittar visserligen saker och ting jag möjligen skulle vilja förändra, en skiva kan väl aldrig bli helt perfekt? Till exempel skulle jag gärna ha sett att trummorna kom fram lite mer i produktionen men det absolut viktigaste är ändå gitarriffen som verkligen sitter där de ska! Det är fantastiskt från första stund till den sista men ungefär efter halva skivan låter det som att man har gjort en vokalistförändring. Jag är mer inne på hur första halvan låter men jag vänjer mig å andra sidan snabbt vid den andra också. Jag vet inte om låtarna kanske är inspelade under olika tidsperioder och det är därför det låter annorlunda – eller om det finns någon annan idé bakom.

Riffen är inte superavancerade men de låter fräscha och väldigt passande till musiken utan att jag för den skull kanske vill rubricera musiken som teknisk Thrash Metal. Det är heller inte jättebrutalt och det tackar jag för. De band som är brutala för sakens egen skull, vilket jag upplever ibland, har en bit kvar till det jag söker efter i den här typen av musik. Det är helt enkelt lagom, riff på gitarrens tre bassträngar i kombination med utflykter på greppbräddans högre regioner passar mig som handen i handsken och gör det här till en mycket trivsam upplevelse!

8/10