Recension: Crashdiet – Generation Wild – 2010

Crashdiet är ett svenskt glam-metal band som redan hunnit med två album före det här. Musikaliskt påminner det lite grand om tidiga Mötley Crüe och Treat, korsat med Easy Action kanske (om nu någon minns dessa reliker). Det är inte speciellt välspelat eller sjunget, men det är väl heller inte riktigt poängen heller. Sån här musik ska väl andas P-A-R-T-Y och det tycker jag nog att det gör. De tycks ha roligt när det spelar sin musik och det känns inte som om ambitionerna är så mycket större heller, vilket är lite förlösande faktiskt. Det är inte speciellt välproducerat heller men så länge spelglädjen kommer fram kan jag ta lite stereotypiska produktioner och faktum är att flera av låtarna faktiskt är ganska medryckande! Det är fart och fläkt från början till slut och killarna går in i sin musik fullt ut.

6/10 

Recension: Melissa Etheridge – Fearless Love – 2010

Det finns väl i stort sett inget nytt under solen här men det gör faktiskt ingenting. Det är så pass bra att man inte känner nödvändigheten av uppfinningsrikedom hela tiden. Och Melissa Etheridge har egenskapen av att aldrig låta tråkig eller uttjatad. Det innebär förstås att man kommer att känna igen sig om man är bekant med hennes musik sedan tidigare och att man inte kommer att bli besviken. Det här albumet är inte lika countryinfluerat som föregående The Awakening utan håller sig mera rotrocks- och arenarocksbaserat. Det kanske innebär att Melissas innerlighet inte riktigt kommer fram lika mycket och det är väl egentligen inte förrän framåt sista låten – Gently We Row, som den kommer fram riktigt ordentligt. Det kanske är lite mindre innehåll än vad det brukar vara när Melissa Etheridge är i farten men det musikaliska kan jag inte klaga på. Och det är kanske inte lika personligt som många av hennes andra album, men tusan så bra är det!

8/10 

Recension: Sabaton - Attero Dominatus - 2006

Sabaton:

Attero Dominatus

2006

Black Lodge BLOD037CD

Som vanligt är det ganska svårt att definiera en musikstil, att räkna upp lämpliga referenser eller på annat sätt tydliggöra vad som egentligen recenseras. När det gäller Sabaton är det inte lättare än vad det brukar vara, utom då möjligen att den klassiska Heavy Metal som ligger i grunden för deras musik är något som intresserade mig mycket under mina uppväxtår. Om det är en fördel eller nackdel vet jag inte, för ju mer man kan om en specifik genre desto mer tenderar man nog att nyansera för att komma åt de innersta detaljerna av essensen. Men jag börjar så får vi se vad som händer…

Första intrycket blir en jämförelse med britiska Tank, om det sedan beror på att sångaren Joakim Brodén påminner en hel del om Tanks sångare eller att min största erinring av Tank – The War Drags Ever On, även påminner mig en hel del textmässigt om Sabatons krigsinspirerade texter. Krigsinspirerande förresten? Nja, det är nog snarare så att det i nittio procent av fallen handlar om krig i en eller annan form. Det är texter om tredje riket, Al-Qaida, korståg och självmordbombare. Detta utan att det för den delen någon gång blir tramsigt eller fånigt. Plattans avslutning – Metal Crüe, är förresten en mycket fyndig text som snarare är en hyllning till förebilden än en krigsskilldring. Det talas om band som Venom, Gamma Ray, Motörhead, Annihilator och Accept bara för att nämna några. When the Priest killed a Maiden in the Metal Church/Armored Saints and Warlocks watched the Slaughter/Rage of the Slayer forced the Pretty Maids/To Kiss the Queen in Crimson Glory.

Till skillnad från klassisk Heavy Metal från åttiotalet, använder man villigt keyboard i instrumenteringen. Detta var väl närmast en dödssynd när det begav sig men tillhör numera den arsenal många band använder sig av för att skapa olika stämningar i sin musik. Jag ser absolut inget fel i det och det är bara att konstatera att kriget mellan hårdrockare och synthare är över för länge sedan och att man verkligen kan ta varje medel som står till buds för att förverkliga sina musikaliska ambitioner. Numera ser man ju förresten ofta exempel på olika hybridlösningar vad gäller stilar och genrer ändå!

Hur som helst så baseras Attero Dominatus på, nästan trallvänliga, melodier. Det är inte mycket till avancerade och framträdande riff utan sången får verkligen stå i förgrunden vilket jag ser enbart som positivt. Det går snabbt att ta låtarna till sig och man kan nästan nynna med redan efter några få genomlyssningar. Visst förekommer det några solon som kanske många gånger görs hellre än bra, men det är ändå inget som stör helheten. Något som inte heller stör helheten är att det ibland verkar som om Sabaton vill låta större och pampigare än vad man faktiskt klarar av och det blir kanske någon sorts Power Metal i slutändan. Men oavsett vad man kallar det för så är det riktigt bra musik!

8/10

Recension: Train – Save Me, San Fransisco – 2009

Initialt får jag lite Bob Dylan känsla av den här skivan, men det handlar egentligen inte om något av det musikaliska även om öppningsspåret och tillika titelspåret Save Me, San Francisco mycket väl skulle kunna representera herr Zimmermans låtskrivande under någon glättigare period i livet. Nej, det är snarare den absolut första bekantskapen med sångaren Patrick Monahan som ger mig denna känsla. Det går dock över snabbare än första takten och sedan hör man inte mer av det och tänker verkligen inte i de banorna heller. På andra låten associerar jag snarare till Mika och det är kanske en mer smickrande för en sångare? Kanske går tankarna till och med till en skönsjungande Michael Bolton, eller Freddie Mercury i några av låtarna. Det handlar om ganska okomplicerad och lättlyssnad pop-folk-rock som inte kräver något större engagemang av lyssnaren. Det vilar helt enkelt inga ledsamheter över något och det finns ett ganska skönt sound som efter hand blir lite radiorockigare än vad jag egentligen skulle vilja. Men det konstiga är att även om jag egentligen inte gillar den typen av musik om jag får höra den på radio så står jag ut med det här. Jag påstår inte att jag tycker att det är jättebra, men klart lyssningsbart om man inte har något bättre för sig. Tyvärr blir det lite ojämnt och det drar musikaliskt lite för mycket åt vanlig rotrock för min smak. Låtarna som sticker ut har den lilla extra touch som höjer dem ovanför medelklassen, men tyvärr håller inte hela skivan samma klass.

5/10 

Pugh Rogefeldt - Vinn Hjärta Vinn - 2008

Pugh Rogefeldt

Vinn Hjärta Vinn

2008

WEA 50514427246922

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag inte är särskilt bevandrad i Pugh Rogefeldts betydelse i svensk musikhistoria. Självklart är jag medveten om flera av de gamla klassikerna såsom Små Lätta Moln och Dinga-Linga Lena men mycket mer än så är det inte och det enda som hittills stått mina hyllor är en samlingsskiva av Greatest Hits typ.

Så börjar man påverkas av reklam-TV, även om jag naturligtvis vill intala mig att jag behärskar det fria valets förmåga och att TV-reklamen enbart existerar som information för en ny produkt. Nåja, en ny skiva med Pugh efter si och så många år måste man ju bara ha tänkte jag, nu när jag dessutom är inne i en period av svensk musik. Extra roligt är att så pass namnkunniga musiker som ”Jojje” Wadenius och Janne ”Loffe” Carlsson medverkar som musiker, vilket de tydligen också gjorde på Pughs två första skivor så det är ju lite återföreningsvarning där.

Musiken då? Jo, redan inledningsspåret Dom Stora Äter Dom Små är en enormt medryckande blues som inleds med de samhällsbetraktande raderna: Se se se på världen/dom stora äter dom små dom stora/dom stora äter dom små. Vad detta betyder för Pugh kan man självklart diskutera men jag tolkar det som att de ”stora” alltid klarar sig på bekostnad av de ”små”. Om sedan detta ska ses på en större samhällsbasis eller inte är naturligtvis en fråga öppen för debatt. Rent musikaliskt sätter den sig väldigt snabbt och jag behövde inte lyssna igenom plattan särskilt många gånger innan jag inte fick ur låten ur hjärnan.

Tyvärr följer sedan ett par mer anonyma låtar, som förvisso växer med några lyssningar, men som kräver lite engagemang för att sätta sig ordentligt. Låt nummer två på plattan, Alla Springer Åt Samma Håll, hamnar kanske någonstans mitt emellan anonymiteten och det mest lättlyssnade förresten. Det är en klämkäck blues med en stark hook som möjligen låter något mera elektrisk än plattans öppningsspår. Sensmoralen handlar om att bryta mönster och grupptillhörighet för att skapa sig en egen identitet: Alla springer åt samma håll/som en flock utan kontroll/som en tom studsande boll/vill du han någon koll så spring åt ett annat håll eller kanske om att stå de emot samhällbyråkratiska kvarnarna: dom tar dej spring som den/det vita papperet är ingen vän/smyg undan göm dej väl/låt dom aldrig ta befäl.

Vad som sedan följer är däremot vad jag var inne på ovan, ett par trista låtar som passar utmärkt ihop med mina flummiga fördomar om Pugh. En av den heter till och med Sommarflum. Det är ganska långsamma tråkiga låtar som säkert har en alldeles utmärkt litteral innebörd men som inte ä tillräckligt medryckande för min smak och således svårt att motivera för ett mer djupgående intresse för textanalys.

Men ojämn som plattan är finns genast intresset där igen efter att dessa låtar är avverkade. Titelspåret Vinn Hjärta Vinn är en återgång till plattan initiala kvalitéer och med en cool shuffle feeling och efterföljande Du Kan Kyssa Din Mamma Ajö innehåller plattans briljantaste textrader, jag är fullständigt förälskat i det ultimata hotet om hämnd uttryckt på följande vis: Då kan du kyssa din mamma ajö/kan du gömma dig själv i någon kö/simma ut och dö på en ö.

Slutsats: Det här en svensk bluesplatta med mycket kompetenta musiker som visserligen är en smula ojämnt men där de högsta förtjänsterna definitivt överskuggar de mindre framträdande partierna.

7/10