Johnny Winter – Let Me In – 1991

Det här är ett typexempel på när summan av helheten är mindre värd än de enskilda delarna. Med det menar jag att de enskilda låtarna oftast är riktigt bra, det är hundra procent blues och det är hundra procent Johnny Winter också, man känner igen sig direkt och det går heller inte att ta fel på hans vilda solon där tonerna bara vräks ut. Han är en speleman av stora mått mätt, det går helt enkelt inte att förneka. Men det blir tjatigt, plattan består mestadels av relativt förutsägbara bluestolvor och med tretton spår blir det lite enformigt i längden, man klarar några stycken utan att bli totalt uttråkad, men sedan blir det lite mycket på en gång liksom.

6/10 

Johnny Bennet – Blurred Lines – 2012

Jag fick nyligen det här albumet tillskickat mig med en förfrågan om jag ville skriva en recension. Självklart ville jag det, det är ju trots allt därför jag driver den här bloggen! Dock inser jag problematiken med att skriva om något som ligger så pass långt ifrån vad jag brukar skriva om. Mina referenspunkter kommer sannolikt att vara väldigt… personliga!

Men jag gillar det jag hör, framför allt den första halvan av skivan som, om man förenklar det hela, påminner mig lite grand om den klassiska Alice Cooper eran 1971-1973. Andra halvan av skivan ligger lite mer åt David Bowie tycker jag och är inte lika lättlyssnad. Jag vet inte riktigt hur det förhåller med fördelningen på skivan, men eftersom det är en samlingsskiva av Johnny Bennetts två senaste skivor: The Violet Hush och Gone Missing, är det troligt att den ena av dessa skivors material tilltalar mig mer än den andra men jag har inte gjort några efterforskningar och spårat ursprung. Stilmässigt befinner det sig någonstans inom singer-songwriter-pop-rock hållet. Vilket torde vara en väldigt vid definition egentligen. Det är medryckande melodier och redan efter ett par genomlyssningar är jag övertygad om att jag redan har lyssnat på flera av låtarna via radiospelningar hundratals gånger. Detta utan att de hunnit bli uttjatade!

7/10

Recension: Bruce Springsteen – The Rising – 2002

Efter att ha fått en hel del kommentarer angående min topplista över överskattade artister tar jag nu ånyo krafttag med att försöka utöka min förståelse för dem som faktiskt kvalade in på nämnda lista… En del av poängen med att lyssna på musik är väl att framkalla känslor? Och jag måste därmed erkänna att den här plattan faktiskt lyckades beröra mig på flera punkter. Först och främst fick jag känslan av att själva kompositionen var viktigare än musiken, vilket knappast kan anses vara något positivt epitet. Nästa känsla som slog mig är svårare att beskriva men bevisar i alla fall ytterliggare en gång för alla att varje musikstil och/eller artist verkligen kan prestera bortom de förutfattade meningar man har om dem. Visserligen visste jag sedan tidigare att Bruce Springsteen klarade av att beröra ibland, inte minst i Highway Patrolman som jag ägnade mycket tid åt i min recension av Nebraska, men för mig är det snarare undantag än regel att detta sker. Nåja, Nothing Man blir helt klart min favorit på den här plattan och en välkommen känsloladdning i den övriga tristessen. För efter ytterliggare några låtar är jag så trött på det jag hör att jag nästan inte står ut längre. De korta falcettövningarna på plattans början kan jag stå ut med, men i längden blir det alltför entonigt och tjatigt för min del. Men just när jag ville stänga av börjar det arta sig igen! Mary’s Place och kanske framförallt You’re Missing, är riktigt lyssningsvärda även om jag inte finner att de fastnar i medvetandet efter att musiken tystnat. Till och med titelspåret The Rising är anständigt och jag vantrivs heller inte av tongångarna i Paradise. En ojämn platta, som helt klart innehåller några riktigt bra låtar men också på tok för tjatigt och entonig för min smak.

5/10 

Dave Edmunds – Plugged In – 1994

Sannerligen en ojämn platta av Edmunds. Musikaliskt varierar det från klassisk rock and roll till pop, även om det hela knyts samman med den Rockabilly-pop Edmunds främst är förknippad med – åtminstone för mig. Detta gör att man trots allt upplever en kontinuitet i plattan även om den vid första genomlyssningen verkar spreta åt alla håll. Detta är för övrigt hans senaste studioalbum även om den är daterad till 1994 och jag tycker faktiskt det är hög tid att vi få någonting nytt från honom nu. Visst han har släppt några liveskivor men det är liksom inte riktigt samma sak.  Här gör han allting själv och det är kanske därför det är lite ojämn kvalité på låtarna, eller så beror det helt enkelt på att han gjort det han har känt för och inte kompromissat nånstans. Bland de bästa låtarna hittar vi I Love Music, skriven av Edmunds själv Better Word for Love av Al Anderson och så naturligtvis Edmunds egen signaturmelodi – Sabre Dance!

5/10 

Recension: Lita Ford – Stiletto – 1990

En platta från den forna Runaways-medlemmen som pendlar nånstans mellan hyggligt och ganska bra, till faktiskt ganska dåliga och tråkiga låtar. Bland de som utmärker sig hittar vi rockrökare som Aces & Eights, titelspåret Stiletto och sexanspelande Hungry. Det är väl förresten något som genomsyrar hela plattan eller för den delen Lita Fords hela karriär. Men det finns också en annan sida, en lugnare sida. Denna består delvis i en coverversion på Alice Coopers klassiska ballad Only Women Bleed, som på många sätt blir vettigare när en kvinna sjunger den och Lisa, som verkligen känns betydelsefull för Lita. Jag tror på det hon sjunger om även om hon på intet sätt är den mest begåvade sångerskan i världen. Allt som allt en rätt så rejält ojämn hårdrocksplatta där de djupaste dipparna tyvärr tar ut de högsta topparna med råge!

5/10