Stefan och Krister – Våra Roligaste Låtar – 1992

Jag har faktiskt ingen aning om det här är en samlingsskiva eller inte. Titeln antyder ju onekligen det men det känns som det finns en kontinuitet som inte brukar finnas på dylika. På tal om titeln förresten, jag vet inte riktigt hur mycket sanning det kan sägas ligga i den eftersom jag inte har hört alla visor med dem. Men det är onekligen några roliga alster och en hel del kul mellansnack! Som musik betraktat är det väl inget vidare egentligen, som visor finns det en del att önska helt enkelt. Stefan sjunger lite bättre av de två medan Krister är den något vassare på gitarren (tror jag) men på det hela taget är det ganska bedrövligt. Som sjungen stå-up komik fungerar det dock desto bättre! Och det är med detta i åtanke jag sätter mitt betyg.

6/10

The Rolling Stones – A Bigger Bang – 2005

Egentligen borde jag dela ut betyget som motsvarar “ungefär vad man kan för vänta sig” men det är inte riktigt sant för det här är ohyggligt mycket över mina förväntningar. För de erfarenheter jag sedan tidigare tillskansat mig av The Rolling Stones är minst sagt mediokra. Det beror väl kanske, åtminstone till viss del, på att de största hitsen är lite väl uttjatade och älskar man inte dem till en början så tröttnar man ganska snabbt. Jag gillar dock den här skivan ganska mycket, kanske beroende på att den här skivan inte innehåller material som kan jämställas med dessa ”stora” låtar och det gör att det blir ofantligt mycket bättre. Jag tycker dock att den inledande halvan är betydligt bättre än den avslutande.

6/10

Recension: Dio – Holy Diver – 1983

Jag köpte den här plattan när det var i princip ny och då på vinyl men jag fastnade aldrig riktigt för den. På den tiden var det väl ett par låtar, eller åtminstone titelspåret, som höjde sig över mängden och som blev det man lyssnade på om och om igen. I samband med Ronnie James Dios tragiska bortgång införskaffades den på CD för av någon anledning blir man intresserad av anledningar som egentligen inte har med det rent musikaliska att göra. Stora konstnärer blir ännu större efter sin död och så vidare. Hur som helst så införskaffades den och den är betydligt bättre än vad jag mindes den som. Det är fler låter, förutom Holy Diver, som är riktigt bra men det är å andra sidan låtar som oftast brukar leta sig in på samlingsplattor, Don’t Talk to Strangers och Rainbow in the Dark, men även inledningsspåret Stand up and Shout är riktigt bra. Övrigt material är förstås också bra, men det är de fyra låtarna som höjer sig över de andra tycker jag. Sången kan man inte klaga på, arrangemangen kan man inte klaga på och produktionen är det väl inget fel på egentligen. Det är väl lite produktion ”light” om man mäter med dagens mått kanske. Men man ska också komma ihåg att den här skivan är från mitten av åttiotalet och man gjorde på ett lite annorlunda vis, hade annan tekniskt utrustning och så vidare. Det låter lite tunt, men å andra sidan är det Dios första soloalbum, även om han absolut inte var någon nybörjare vid den här tiden. Han hade hunnit med att vara sångare i både Elf, Rainbow och Black Sabbath som ledde till stora framgångar.

7/10

Recension: Meatloaf – Bat out of Hell – 1977

Den här plattan har jag haft ganska länge och den är väl ganska omtalad för sina kvaliteter också. Den räknas definitivt som en klassiker och ska man bara ha, eller känna till, en platta med Meatloaf, så är det den här som gäller. Jag har dock aldrig varit något jättefan av den och funnit den vara ganska tråkig och intetsägande. Inget utöver det vanliga, men förstås med något enstaka undantag som Paradise by the Dash Board Light, som jag alltid har gillat. Det är ett tredelat episkt mastodontverk som verkligen imponerar. Efter att åter ha lyssnat igenom den efter ett antal år i träda finner jag den förstås vara väldigt kompetent. Det doftar gammal hederlig rock n’ roll utan några pretentiöst drivna krusiduller. Och det är ganska skönt att albumet är mycket homogent, det spretar inte på något sätt, man får det man hör och inget mera och faktum är att jag gillar den här mer än vad mitt minne ville erkänna.

7/10

Recension: Entombed – Wolverine Blues – 1993

Det här var inte en lika bedrövlig platta som Morning Star som jag skrev om för ett tag sedan. Men det är inte vidare bra i alla fall och det är sången som förstör. Det är samma karakteristiska skrikande som genren i stort och jag gillar inte det. Musiken förutom sången är väl helt ok, det är inte överdrivet innovativt med helt klart trevligt musikaliskt arrangerat. Men eftersom melodier är helt frånvarande på grund av vokalisttekniken drar detta ned helhetsintrycket en hel del.

4/10