Iron Maiden - Killers - 1981

Först tänkte jag skriva att den här andra skivan med Iron Maiden är lika dålig om den första är bra, men jag kan inte med gott samvete ge den ett så pass lågt betyg som detta skulle innebära. För även om låtmaterialet är ganska tråkigt och inte utmärker sig på något sätt finns det en del andra saker som gör att den här känns som ett viktigt steg för bandet. För det första är det första skivan där Dave Murray spelar tillsammans med Adrian Smith som senare skulle bli ett mycket välansett och samspelat gitarristpar. För det andra är det första skivan som Martin Birch producerar och för det tredje är det den sista med Paul Dianno på sång.

Men låtmaterialet är alltså förhållandevis svagt jämför med debuten och vad som senare skulle komma också. För min egen del är det egentligen bara Murders in the Rue Morgue, som mycket löst baseras på en berättelse av Edgar Allen Poe som är något att ha! Möjligen kan man väl säga att Wrathchild har någon form av igenkänningsbar hook, annars tycker jag att det är ganska dåligt på den fronten. Det är överlag ganska mediokert, låt vara att de möjligen är avancerade till sin struktur vad gäller tempoväxlingar och annat och det hörs tydligt att Steve Harris är en basist och låtskrivare som har framtiden för sig men det känns inte som han har funnit sitt rätta jag riktigt än här. Det är också han som har skrivit i princip allt material på hela skivan.

Det är ambitiöst men tyvärr blir det inte mycket mer än så eftersom det är ganska tråkiga melodier inom kompositionerna. Däremot är det ytterst musikaliskt kompetent och det är delvis därför jag känner att jag måste höja upp betyget en smula också. Det finns inget som helst att klaga på när det gäller det utan det är kompositionerna som är problemet. Det är märkliga strukturer och det är väl kanske till och med så att bandet var lite före sin tid med den här skivan. – 4/10

Iron Maiden - Iron Madien - 1980

Jag har tidigare konstaterat, inte minst när jag skrev på en W.A.S.P. diskografi för ett tag sedan, att jag har en extra fascination för debutplattor och den här är inget undantag. Det är mera rå energi än vad som oftast följer och låtarna är oftast av en högre klass än de som sedan måste stressas fram till uppföljningsalbumet för att blidka skivbolagens tidsplaner för releaserna. Och den här skivan är inget undantag, de flesta av låtarna framförs fortfarande live och det finns väl egentligen bara ett eller ett par exempel som inte faller inom ramarna för perfektion!

Sättningen är något annorlunda med hur det ser ut i dag och det är väl egentligen bara ”stommen” i bandet – Steve Harris och Dave Murray som finns med än idag. Övriga roller står Paul Dianno (sång), Dennis Stratton (gitarr) och Clive Burr (trummor) för. Instrumentalisterna har jag inga direkta synpunkter på då de framför musiken på ett bra sätt. Och jag har heller inget emot Paul Dianno som sångare, hans röst passar utmärkt till låtarna på den här skivan även om det hörs att han har en bit kvar till det förstklassiga röstomfång som Bruce Dickinson senare skulle tillföra.

Men även om jag gillar Paul Diannos röst och hans sång på den här skivan så är det nog, ironiskt nog, han som drar ned betyget från vad som skulle kunna ha varit. Nej, jag ska inte lägga hela skulden på honom men det är som sagt ett par låtar som sticker ut som lite svagare än övrigt material och jag vet inte om det beror på att han inte riktigt klarar av att leverera dem på ett sätt som de skulle behöva eller inte. Det kan också vara så att Remember Tomorrow och Strange World, som låtarna heter, är en smula för psykedeliska för mig, men psykedelisk rock eller heavy metal är inget som ligger mig särskilt varmt om hjärtat.

Ska vi prata om de positiva aspekterna av albumet, som är betygligt fler än de negativa, så är det bara att välja valfri klassiker, vilket resten av materialet är. Titelspåret Iron Maiden, Running Free, Phantom of the Opera, baserad på den klassiska roman som senare även skulle bli musikal med musik av Andrew Lloyd Webber, instrumentala Transylvania, Charlotte the Harlot och Prowler. Har jag glömt någon nu? Sanctuary var inte med på den brittiska originalutgåvan av skivan, men väl på den amerikanska utgåvan och den finns med på nyutgivningen. Jag gillar dock originalutgåvor och kommer att behandla den som den singel som det ursprungligen var enligt mitt sätt att se det.

Steve Harris är inblandad i de flesta av kompositionerna, faktiskt alla utom Charlotte the Harlot som Dave Murray står som upphovsman till och soundet på den här första skivan skiljer sig lite från vad som komma skall. Det är ganska direkta och raka tongångar utan krusiduller och producerades av Will Malone. Det är ganska det okomplicerade soundet som gör att jag gillar skivan så mycket som jag gör, vad vet jag? Hur som helst är det här riktigt riktigt bra! 

9/10

Death – The Sound of Perseverence – 1998

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ihop något om Deaths album. Det finns dock ett litet problem, jag blandar ihop dem med varandra. Att hålla isär musiken på dem är inte det lättaste och det betyder inte att det är dåligt eller tjatigt på något sätt. Snarare tvärtom faktiskt, i alla fall är det så på den här plattan som jag nu försökt att isolera i mitt medvetande. Det är uppfinningsrik musik som inte bara eldar på som man lätt skulle kunna tro.

Namnet Death för ju annars lätt tankarna till mer vildsint Death Metal och visst, det här är sista plattan med Death och den skiljer sig en hel del från de tidigare. I alla fall när det gäller aggressivitet och tempo. Det är inte alls särskilt snabbt faktiskt, något som jag faktiskt uppskattar. Sången är dock karakteristisk och det är svårt att uppfatta någon text. Jag bryr mig inte, det jag är ute efter är innovativa gitarrpassager och det får jag!

Bandets ledare och eldsjäl Chuck Schuldiner dog 2001. Jag undrar vad som annars skulle kunna ha blivit av bandet. Det fanns helt klart mera att ge och det här är riktigt bra. Jag kan inte säga att jag hör att det är ett pionjärband inom Death Metal men bra är det!

8/10

Nytt album från Sabaton!

Man känner ju igen konceptet.. 2014-05-16 är det dags för nya albumet HEROES!