Recension: Juliette Lewis – Terra Incognita – 2009

I mina öron är det här en väldigt experimentell skiva. Det är alternativ musik på ett sätt som gör att jag i princip saknar referensramar. Det är förstås blues och rock blandat men rytmerna och produktionerna är så okonventionella att det knappast handlar om lättlyssnad radiomusik. Som sångerska har Juliette Lewis en lätt hes och ansträngd röst, en sådan som jag brukar kalla för erotisk eller sensuell även om jag inte riktigt finner detta vara fallet i just detta fall. I stället utsöndrar hon desperation, smärta och ångest och även om hon inte är direkt skönsjungande förmedlar hon känslor och det är det som är själva kärnan i musiken. Jag har inga erfarenheter av Juliettes tidigare band Juliette and the Licks, men om jag har förstått det hela rätt som ska det här vara en utvecklande och mer personlig skiva än vad hon tidigare åstadkommit. Men allt på skivan är inte experimentellt och några av spåren är trots allt ganska ”normala”. Bäst kanske Hard Lovin’ Woman, en riktigt rå blues är men även lättsmälta Fantasy Bar eller sarkastiska All Is For God är musikaliskt sett ganska lättlyssnade, åtminstone när skivan redan har gått några vändor i spelaren. På det hela taget vill jag dock påstå att det här är en skiva som måste kännas, den kräver en aktiv lyssning för att komma till sin fulla rätt. Att ha den på i bakgrunden när man håller på med något annat är bara ett sätt att undertrycka dess känslomässiga kvaliteter.

7/10