Nelly Furtado – Whoa, Nelly! – 2000

När jag först köpte den här skivan för några månader sedan så tyckte jag vid den första genomlyssningen att det var ganska usel musik faktiskt. Det var inte alls musik som tilltalade mig, alldeles för mycket radiopop, alldeles för modernt etc. Jag ställde därför den i hyllan och glömde mer eller mindre bort den. I dagarna fick jag dock för mig att jag skulle plocka fram den inge, och det gjorde jag. Det jag hörde var mycket bättre än vad jag mindes det som! Det är förstås fortfarande väsligt radioanpassat och passar ypperligt ihop med mina fördomar om popmusik tillsammans med en gnutta latinoinfluenser och R&B. Hon har en viss accent, som troligen beror på hennes portugisiska påbrå som jag tycker är ganska charmigt, rent at sexigt kanske. Musikaliskt sett är det väl inget att hoppa av glädje över men efter att ha låtit den stå i hyllen under ganska lång tid för att plocka fram den igen och tycka att det mycket bättre får jag säga att hennes röst faktiskt är ganska trevlig. Och det gör att den faktiskt klättrar lite på betygskalan! Jag mindes den som ungefär 3/10, ingen katastrof men ganska bedrövligt. Efter att ha lyssnat på den igen ett par gånger tycker jag att den klättrar upp åtminstone två snäpp. Det är förstås inte jätte jättebra och att sätta sig ner för att bara aktivt lyssna på den här skivan gör man kanske inte, i alla fall inte undertecknad, men det funkar utmärkt som bakgrundsmusik. Ganska trevligt överlag, men menlöst och i längden blir det nog lite segt.

5/10

Recension: Bruce Springsteen - Nebraska - 1982

Bruce Springsteen:

Nebraska

1982

Colombia: 5113032

Som jag konstaterade när jag nyligen recenserade Bruce Springsteens: 18 Tracks, så räknar jag mig ingalunda som ett fanatiskt fan till New Jerseys stora son. Dock fick jag, efter att han skrivit den recensionen, påtryckningar från flera håll att jag borde införskaffa just det här albumet och vem är väl sämre än att han vill upptäcka nya grejor, fördjupa sin kunskap och utvidga sina referensramar, inte jag i alla fall…

Sagt och gjort, skivan införskaffades och nu ska jag ge er min ärliga uppfattning av den. Själva inledningen – titelspåret Nebraska, finner jag nästan obeskrivligt seg. Jag blir inte det minsta intresserad av vad Bruce sjunger om, och ljudmässigt är det alldeles för grötigt för att jag ska få en klar bild av textens innehåll. Jag kan visserligen läsa den i textbladet eller på annat sätt få reda på att den tydligen bygger på filmen Badlands som i sin tur bygger på den verkliga mördaren Charles Starkweather, men framförandet är allt för tråkigt för att jag ska orka intressera mig. Samma sak kan gälla spår nummer två – Atlantic City som dessutom följer lite i samma ljudfilosofi åtminstone när det gäller ett väldigt framträdande munspel i ljudbilden. Det känns lite som om detta instrument ligger utan på musiken och gör att det inte riktigt blir en helhet av det hela. Musikaliskt skiljer sig dock Atlantic City en smula från öppningsspåret, inte minst vad gäller tempo, det finns också en mer traditionell struktur angående förhållande mellan vers och refräng.

Tyvärr är inte munspelandet mer följsamt på tredje låten – Mansion on the Hill, heller och faktum är att jag vid det här laget börjar bli lite irriterad på produktionen även om jag tycker att herr Springsteen fått till en vettig melodi här, vilket jag inte var så intresserad av i de inledande spåren. Men så händer något… Johnny 99, som kanske inte får mig enormt intresserad, men jag märker ändå en tydlig skillnad i både det musikaliska framförandet, munspelet börjar äntligen lägga sig till rätta och ta lite mindre plats i ljudbilden, mycket trevligare att lyssna på tycker jag, och i inlevelsen. Plötsligt verkar Bruce intresserad av det han sjunger om och det är verkligen A och O, särskilt på en platta av det här sparsamt instrumenterade slaget.

Efter denna initiala vändpunkt blir plattan betydligt intressantare och faktum är att jag skulle kunna ägna resten av den här recensionen åt att beskriva hur lyrisk jag är över plattans absoluta höjdpunkt – Highway Patrolman, som är en mycket vacker, följsam och lågmäld melodi som nästan framkallar lite fukt i ögonvrån i sin melankoli. Det är få förunnat att skapa en så innehållsrik text som dessutom målar upp bilder av hela händelseförloppet för det inre ögat. En ganska enkel historia egentligen om två bröder, varav den ena jobbar på lagens sida och ser lite mellan fingrarna när brodern hamnar i klammeri med rättvisan, då ju blod är tjockare än vatten. Saken kommer till slut till ett grövre våldsdåd där den efterföljande handlingen beskrivs så här: It was out at the crossroads, down round Willow bank. Seen a Buick with Ohio plates, behind the wheel was Frank. Well I chased him through them county roads till a sign said Canadian border five miles from here. I pulled over the side of the highway and watched his taillights disappear.

Det finns naturligtvis även en nackdel med en allt för stark låt på en platta och i det här fallet blir det en väldigt stark kontrast mot det övriga materialet, vilket i sin tur innebär att efterföljande, smått entoniga, State Trooper kanske får ta på sig lite extra kritik i sin tråkighet. Det bättrar dock sig med en trevlig melodi igen strax efter med Used Cars, i jämförelsen med den euforiska upplevelsen Highway Patrolman står den sig slätt men jag vill ändå med bestämdhet hävda att det här en av plattans höjdpunkter. Munspelet ligger i ljudbilden där det ska och skär inte lika mycket i öron som i de initiala spåren.  Så följer det enda spåret med elgitarr faktiskt, det är fortfarande sparsamt instrumenterat, vilket enbart är positivt, men låten i sig lever åter igen upp till mina fördomar om Bruce Springsteen och även om jag inte finner Open All Night som lika tråkig och intetsägande som plattans inledning så är det inget som griper tag i mig trots att det här egentligen är rivig Rock and Roll till skillnad från plattans övriga ballader.

My Fathers House tar oss sedan tillbaka till de lågmälda trakterna som jag tycker är den här skivans styrka. Det är Springsteen som skrivit låten men inte är tongångarna unika i den här? Jag kan inte placera det till några exempel men det här har jag hört många variationer på sedan tidigare från olika håll – möjligen i någon countryballad av Willie Nelson eller så. Plattan avslutas sedan med Reason to Believe som jag dessvärre känner engagerat av i någon större utsträckning.

Slutsatsen då? Totalt sett gillar jag det akustiska soundet, vilket i och för sig inte var någon högoddsare då trubadurer är någon som definitivt faller inte ramen för mina intresseområden, och även om jag som helhet inte ser det här som något mästerligt album så vill jag ändå påstå att det helt klart är välinvesterade pengar om så bara får att få njuta av Highway Patrolman!

6/10

Recension: Steven Seagal – Mojo Priest – 2006

Steven Seagal brukar väl ofta anses vara en ganska usel skådis och hans namn har ingen högre status bland “seriösa” filmtittare. Jag kan hålla med om att hans filmer inte är Oscarsmaterial och att jag rös till en smula när jag först hörde talas om att han faktiskt hade gjort TVÅ skivor också! Detta är alltså den andra av dem och det är ett rent bluesalbum. Jag har sett den sågas vid fotknölarna och jag har sett den hyllar som den bästa bluesplattan från 2006 i olika recensioner! Min egen uppfattning ligger väl någonstans mitt emellan kanske. Jag gillar faktiskt Steven Seagals röst, den är rökig och full av whiskey och passar verkligen att farmföra blues! Jag har heller inget emot hans gitarrspel och sällar mig till dem som inte har något emot gitarrsolot i BBQ (ett solo som verkligen har delat folk över hela nätet i två läger). Det är kanske inte är det mest innovativa bluesalbumet genom tiderna, men det ligger väl heller inte i bluesens natur att vara innovativ? En del tycks hävda att Steven Seagal här har tagit alla bluesens komponenter och gjort en nidbild eller karikatyr av den. Grunden i denna kritik tycks vara att man hävdar att Steven Seagal har tagit sig på allt för stort allvar. Jag hävdar istället att han har rätt att ta sig på allvar när det han gör når så pass höga kvaliteter. Det är inte det bästa som hänt bluesvärlden den här sidan 2000-talet men klar stabilt och lyssningsvärt och jag kommer helt klart att hålla utkik efter fler musikaliska utsvävningar från Steven Seagal!

7/10

Recension: Europe – 1982-1992 – 1993

Eftersom jag just nu håller på att läsa Mattias Klings biografi om Europe – Only Young Twice för en recension på Bedårande Böcker. Det lämpade sig att lyssna igenom de största hitsen utan att för den delen gå igenom hela diskografin (vilket det finns framtidsplaner för). Jag tog därför tillfället i alt och körde denna samlingsskiva som innehåller första omgången av Europe. Genast slås jag av hur fantastisk bra de tidigare låtarna egentligen är – Seven Doors Hotel, som enligt uppgift bygger på Lucio Fulcis skräckis The Beyond och In the Future to Come från första plattan, Stormwind, Open you Heart och Scream of Anger från den andra – Wings of Tomorrow. Självklart är succéplattan och titelspåret The Final Countdown representerad och så kommer de plattor jag har mindre koll på, Out of theis World och Prisoners in Paradise där John Norum bytts ut Kee Marcello. Vilken oerhörd skillnad det är! En del svar till varför får man i boken men även i Kee Marcellos egen biografi Rockstjärnan Gud Glömde. Och jag är faktiskt inte alls lika sugen på att införskaffa dessa plattor längre. Det låter helt annorlunda, är sönderproducerat och passar inte mig alls. Nåja, jag gör väl det för konstens skull i alla fall! Helt klart ett bra samlingsalbum av de fem första skivorna är det men jag tänker inte dela ut något betyg! Hehe!

Bob Dylan – Blood on the Tracks – 1975

Det här är fjärde eller femte plattan med Dylan som jag lyssnar på i följd, så det börjar kanske bli lite tröttsamt nu. Jag är inte lika förlåtande som jag var i början av lyssnarsessionen längre helt enkelt. Dock måste jag åter igen medge att det är mycket bättre än den inre bild av Bob Dylans musicerande jag bar med mig från mina tidigare erfarenheter av mannen. Klyschan att det varken är det bästa som kommit från honom eller det sämsta känns adekvat även om det är tråkigt att behöva ta till den. Jag tycker att kompmusiken är bra utan att för den skull vara speciellt utmärkande, Bob Dylan själv är ganska bra även om han är lite väl nasal emellanåt men oftast lägger han band på sig och det blir helt ok. Låtmaterialet är hyfsat och även om det inte utmärker sig är det ganska trevligt att lyssna på. Det kanske kan bli lite långrandigt, men det räddas upp framåt slutet eftersom det finns några låtar där som är något bättre än genomsnittet. Jag tycker att det är lite ovanligt att de bästa låtarna ligger framåt slutet, men varför inte? Hela skivan ska ju lyssnas på ändå. Jag gillar kanske inte skivan lika mycket som JohnWesley Harding, men den är å andra sidan mer tilltalande än Desire. Men även om den är väldigt outmärkande till sin natur kommer den helt klart att plockas fram emellanåt och den är väl värd sitt betyg!

6/10