Tomas Ledin - Du Kan Lita på Mig

Jag tänkte att nu när "så mycket bättre" går på TV och jag dessutom följer programmet (Mikael Wiehe är ju med) ska jag baske mig lyssna på en hel skiva med Ledin, om inte annat för att få vatten på min kvarn. Jag brukar nämligen envist hävda att Ledin är en av de där artisterna vars låtar är så lika att det i princip bara är texterna som skiljer dem åt; han har två-tre låtar som han varierar brukar jag lite elakt säga. Dock kändes det här oerhört lättlyssnatt och inte alls så pretentiöst som min minnesbild sade mig. Det är nog den största eloge kan kan ge Tomas Ledin just nu!

Scorpions - In Trance

Scorpions lär bli ett diskografiprojekt, liksom Alice Cooper och ZZ Top när andan faller på. De har en lång karriär med mycket intressant musik och där plattorna skiljer sig ganska mycket åt. Man kan i alla fall höra en rejäl utveckling från debuten The Lonesome Crow till sista plattan Sting in the Tail. In Trance gjordes i början av karriären, i mitten på 70-talet och det märks! Det är inte lika psykedeliskt som The Lonesome Crow (lyckligvis) och har några riktigt vassa stunder. Klaus Meine sjunger som en Gud och basspelet är framträdande.

Annika Fehling - Fireflies

Vad som helst får tydligen kallas jazz nuförtiden. Jag hittade nämligen den här skivan på jazzavdelningen men jag tycker verkligen inte att den hör dit. Snarare är det Singer-Songwriter, eller möjligen någon form av countryalternativ det handlar om och faktiskt ganska lyckad sådan om man frågar mig! Jag är inte särskilt bevandrad i genren men efter första genomlyssningen är jag definitivt sugen på att höra mera. Det här blir en skiva om kräver mera tid för att skapa sig en uppfattning om!

Van Morrison - Pay the Devil

Van Morrison har väl gjort en halv million skivor vid det här laget. Något överdrivet kanske men han har ändå hållit på sedan 60-talet, är man någorlunda produktiv blir det ju en del... Hur som helst är det här tydligen en skivan med mest covers på, endast tre originallåtar om jag förstår saken rätt. Musikaliskt är det åt country eller möjligen countryrock till och faktiskt rätt lätt lyssnat. Det här är nog första skivan där jag har fattat vilken värme countrytexter kan innehålla. De har faktiskt en tendens att handla om någonting. 

Åsiktsmaskinen Gene Smmons..

Han har säkert rätt i att Axl Rose inte är någon lätt person att samarbeta med, och det är väl så man får utläsa att "han hade behövt ett kok stryk". Men jag vet inte Gene är rätt man att uttala sig egentligen, varför har han fått luft och vad har han egentligen att komma med? Bara för att Kiss sminkade sig och införde en helt ny grej för rocken är han inte någon briljant musiker och skulle istället behöva alla pluspoäng han hade kunnat få! Nu framstår han istället som en bitter föredetting som måste uttala sig för att inte bli bortglömd...