Megadeth – Rust in Peace – 1990 - genombrottet!

Om jag inte är helt fel ute var det här lite av ett genombrott för Megadeth. Åtminstone för de stora massorna, mainstreampublik och liknande. Det är onekligen arg musik men det är kanske lite tillrättalagt jämfört med tidigare alster. Personligen tycker jag inte att hela plattan är enormt bra. Många av låtarna är faktiskt svåra att komma ihåg om det har gått några månader sedan sist. En riktigt bra platta mäts enligt mig på hur väl den står sig över tid, inte bara om den funkar i en annan tidsperiod än den är inspelad i utan även om låtarna glöms bort mellan lyssningarna eller inte.

När det gäller den här funkar den alldeles utmärkt 2013 fast den är inspelat under tidigt 90-tal. Det är som sagt arg musik och texterna fokuserar på krigets elände och konspirationer kring Area 51. För min egen del finns det ett bra riktigt riktigt bra låtar här som jag återkommer till gång på gång Holy Wars…The Punishment Due och Hanger 18. Det finns mer kvalitativ musik på skivan men det är främst dessa som skulle kunna platsa på ett samlingsalbum.

Överlag gillar jag skivan även om jag har varit lite snäv i min kritik. Det är bara det att låtarna inte sätter sig riktigt som jag vill. Det finns inte hit kvalitet mer än i två låtar. Men, å andra sidan, hur många album, i thrashgenren eller annars innehåller mer än två hits?

7/10

27:e September i musikhistorien

... är för alltid dagen då Cliff Burton togs ifrån oss. I dag är det 27 år sedan! RIP!

Van Halen – Balance – 1995

På den goda tid när det begav sig och Van Halens album 1984, eller MCMLXXXIV som det stod på omslaget, införskaffade jag både detta album och Van Halen II – på vinyl så klart. På 1984 fanns den stora hitten Jump som faktiskt spelades på radio en hel del under min högstadietid. Läser man det här idag tycker man kanske inte att det är konstigt men det var ungefär lika ovanligt att hårdrocksgrupper som Van Halen spelades i vanlig kommersiell radio då som det skulle vara att höra Children of Bodom idag. Hur som helst så fastnade jag aldrig för Jump utan föredrog den mer gitarrklösiga Panama. Det är ungefär vad jag minns av plattan och Van Halen II vet jag inte om vi ens ska prata om.

Tiden gick och Van Halen bytte sångare. David Lee Roth, som för mig var synonym med bandet, försvann. Han ersattes av Sammy Hagar som jag också införskaffade ett eller två soloalbum med vid samma tid. Även dessa har sedan länge fallit i glömska.

Och varför berättar jag det här? Jo, helt enkelt därför att även om den här plattan är gjord 1995 är den tämligen nyinförskaffad för mig. Jag har väl haft den i ett par år i och för sig men jag har inte spelat den särskilt ofta. Anledningen till att jag köpte den var att jag ville testa Van Halen igen fast på CD för bekvämlighetens skull.

Först var jag oerhört besviken. Eddie Van Halen har ju ord om sig att vara en riktig gitarrfantom och jag kunde inte riktigt höra det på de ganska popiga låtarna. Antagligen lyssnade jag inte särskilt noga eller på så bra utrustning för när jag plockade fram skivan igen för några dagar sen slogs jag av hur gitarrdriven plattan är. Skam vore det väl annars i och för sig men jag undrar vad jag lyssnade med första gången. Förvisso var jag då inne i en period av betydligt hårdare musik än Van Halen representerar. Det är väl den enda förklaringen jag kan tänka mig.

Nu hörde jag istället en drivande gitarr som låter hur välspelad som helst och Sammy Hagars röst som verkligen passar till bandets musik. Det är lite popigt men det finns också röjigare låtar som leker lite med genrerna. Det är inte bara hårdrock rakt upp och ner även om det naturligtvis blir den etikett man för sätta på den totala upplevelsen. Hårdrock men lite eklektiskt är det!

Tyvärr blir det lite för tillrättalagt efter ett tag och det blir faktiskt nästan irriterande. Det är inte mycket som sticker ut från den perfekta ljudbilden och det stör upplevelsen. Ett par låtar går alldeles utmärkt och det är så man måste konsumera den här plattan med Van Halen om man ska orka med den. Så ser jag på det hela i alla fall. Det är onekligen kompetent på alla sätt och vis, bara lite för kompentent när det gäller produktionen. Det finns inte utrymme för den spelglädje jag oftast lyssnar efter när jag är riktigt nöjd med en platta!

6/10

Exodus – Bonded by Blood – 1985

Anledningen till att jag införskaffade och tog mig tid att lyssna på den här plattan var för att Mick Wall skrev en hel del om det i sin biografi om Metallica. Det finns en hel del jämförelser till Metallicas första platta Kill ’Em All i biografin och efter att ha lyssnat på den här skivan är det svårt att inte höra likheter. Det är i princip samma typ av musik som Metallica i sin tidiga karriär. Och det är bra! Det är bara lite sämre producerat än Kill ’Em All och sången har bedrövlig reverb i ofantliga mängder. Om albumet lät mindre burkigt och hade gjorts med nuvarande ljudfilosofier hade det varit en klassiker idag!

Men jag gillar vad jag hör i alla fall! Det kunde behövts bättre melodier men riffen är sköna och jag kommer helt klart att utforska mer av Exodus skivkatalog framöver. Det är faktiskt en skam att jag har väntat så här pass länge på att upptäcka dem.

7/10

Cornelis Vreeswijk – På Powerhouse: Live – 2013

Att Cornelis var en lysande underhållare är väl inget jag behöver berätta egentligen. Alla som hört en livekonsert med honom vet redan detta. Det är lite grand som ett axiom – en självklarhet, ett obestridligt faktum! Men så väl som alla andra hade ha sina upp och ned gångar och alla liveinspelningar med honom är inte gudabenådade. Oftast beror det dock inte på honom utan på att produktionen kring inspelningarna inte förmår lysa lika klart som hans stjärna. Tycker ni att jag överdriver? Inte då, jag är kritisk också!

Men när det gäller den här skivan är det svårt att hitta några problem. Den är inspelad 1976 i en tid som ligger långt före sjukdomen som skulle ta hans liv vid ynka 50 års ålder. Cornelis själv talar om att den så kallade ”frukostklubben” inte finns längre, därmed inte sagt att Cornelis blivit nykterist men det är inget som märks på framförandena i alla fall. Det är intensitet och nerv i låtarna och alla, så när som på en enda, skulle kunna platsa på vilken samlingsskiva som helst med honom. Fast det är klart, gemene man kanske inte har en sådan relation till hans låtar som undertecknad har. För mig är det inga konstiga låtar som finns med men söker man efter Hönan Agda och Brevet från Kolonien lär man bli besviken.

Den enda sång som var helt ny för mig heter, enligt baksidans låtregister Ballad till J.M. och är en översättning av en fransk sång. För mig är den totalt misslyckad och låter mest som att Mäster Vreeswijk har fastnat i rimmandets förtrollande land till den milda grad att den knappast går att framföras, än mindre sjungas. Men å andra sidan är detta den enda låten på skivan jag har några negativa åsikter kring. Vid några tillfällen sjunger han inte riktigt samma text som är vana vid att höra från andra inspelningar, men det är ganska små skillnader egentligen.

Något som dock stör mig en smula är att man i baksidans låtregister inte har förmått att namnge alla låtarna på ett korrekt sätt. Det vill säga så som vi är vana vid att de heter. Det är inget nytt problem egentligen och jag har sett det förr. Kan det vara ett sätt för skivbolaget att sälja mer skivor? Vill de få folk att tänka ”vad är det för låt? Den har jag aldrig hört talas om. Jag måste köpa skivan för att få min samling låtar komplett!”? Spekulationer från min sida förstås och för min egen del spelar det ingen roll, en liveskiva med Cornelis måste ägas punkt och slut!

10/10

CDON

Ginza