24: e maj i musikhistorien

Bob Dylan blir 72 år idag! Leve han!

TNT – Transistor – 1999

Faktum är att jag har TNTs första platta på köpkassett någonstans. Jag var så tidig med att införskaffa den att de äldre och mer rutinerade hårdrockarna på min skola  inte ens hade hört talas om bandet när jag kom dragandes med min kassett. Efter det (1982) dröjde det några år tills Tell No Tales (1987) införskaffades på vinyl. Jag minns den som riktigt bra hårdrock med en strålande vokalist. Första plattan har jag dock inga minnen av.

Nu var det dock dags att införskaffa något mer och det var väl mer en slump än något annat att valet föll på TNT och just den här plattan från 1999 men jag tyckte det kunde vara intressant att undersöka vad ytterligare ett decennium gjort för bandet.

Jag känner inte igen så mycket men det är nog nogåt som snarare beror på mig än på de musikaliska kvaliteterna. För även om jag har vissa nostalgiska minnen till Tell No Tales är det snarast endast titelspåret, en snabb rivig låt, som minnena kretsar kring. Men oavsett vad jag känner igen eller inte så gillar jag definitivt vad jag hör! Det är traditionell hårdrock spelad på bästa sätt, jag önskar att jag hade följt det här bandet mera under åren som har gått och är faktisk imponerad över hur väl det låter trots att det inte är ett särkilt enhetligt album.

Det spretar lite åt alla möjliga håll och vanligtvis skulle jag nog hävda att är något negativt men här tycker jag faktiskt att det är tvärtom. Det finns så mycket olika stilar, FM-rock, Hårdrock, en riktig punklåt nästan och ett par riktigt skönsjungna ballader också. Och allt samsas och blir faktiskt homogent även om det låter motsägelsefullt. Jag är väldigt imponerad av sångaren Tony Harrell som gör ett fantastiskt jobb både med de riktigt röjiga låtarna och med de vackra balladerna. Jag vet inte vilket han gör bäst faktiskt.

Eftersom det handlar om hårdrock och inte om Heavy Metal vilket det allt som oftast verkar göra nuförtiden är inte gitarriff lika viktiga. Hårdrock är mera en utveckling av rocken med Heavy Metal nästan befinner sig i ett helt annat härad. Trots detta finns det också några riktigt tunga och medryckande gitarrpartier som jag gillar skarpt! Ronni Le Tekrø som dessutom är den enda originalmedlemmen som medverkar på plattan gör ett bra jobb med gitarren helt klart! Det är också han och sångaren som står för alla kompositionerna på skivan och jag klagar inte! Det låter hur bra som helst.

Så vitt jag vet är bandet fortfarande aktivt även om man har rört om lite bland bandmedlemmarna. Till exempel lär originaltrummisen Diesel Dahl vara tillbaka bakom trumsetet och sångmicken lämnats över till Tony Mills. Det skulle vara intressant att ta reda på hur det låter någon gång men tills vidare nöjer jag mig med den här ett tag till!

7/10

Nyheter: Black Sabbath - 13

Release: 20130610

Mikael Wiehe – En Gammal Man – 2012

Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den här gången.

                                     

Texterna förändras men innehållet består. Det kan man kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där kärleken står i centrum!

Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det gäller Mikael Wiehe. Det känns som att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde handla om någon helt annan än Björn...

Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter någon genomlyssning.

Sist men inte minst måste jag kommentera Huset (P’Potemkin) där Wiehe försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku låten (medan Wiehe raserar den)!

Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.

8/10

Nyheter: Nytt album från Gretchen Wilson - Under the Covers

Release: 20130604