Recension: Lamb of God - As the Palaces Burn - 2003

Lamb of God

As the Palaces Burn

2003

Epic: 5138802

Det här är min första bekantskap med det amerikanska bandet Lamb of God och jag gillar verkligen det jag hör. Som vanligt är det svårare att beskriva och i synnerhet nuförtiden då varje enskild skiva tycks ingå i en egen genre. På Wikipedia står t.ex. att den här skivan är ”Groove Metal”. Jag har ingen aning om vad det är och som den 70-taltist jag är nöjer jag mig helt enkelt att rubricera den som en hybrid mellan Thrash- och Death Metal. Det där sista tillkommer nästan enbart för att bandet håller sig med en sångare som nyttjar sig av den sångteknik som företrädesvis används av band inom just den genren.

Men Randy Blythe, som sångaren heter, gör det ovanligt bra och det blir både aggressivt och tydligt. Man kanske inte uppfattar precis varje ord som flödar ut men det är inte lika obegripligt som andra band med den här typen av sångare kan vara. Finns det förresten något bra svenskt ord för ”Growl”?

Musiken följer i samma fotspår som sången! Det är aggressivt och brotalt många gånger men det finns riff som är väldigt intressanta att lyssna på och tempoväxlingar som gör trumspelandet väldigt intressant. I den här typen av tyngre musik är det ofta gitarr/bas/trummor som är det intressantaste och hur dessa samverkar för att få ett sound. Det är åtminstone vad jag ofta lyssnar efter och här lyckas det mycket bra! Det är heller inte bara skrikande som många motståndare till genren ibland kan fälla anklagelser om. Det finns vettiga melodier och det känns onekligen som att texterna verkligen betyder något för de som framför musiken!

Det är kanske inte så att jag nynnar med när jag lyssnar, riktigt så lättsjungna är inte låtarna, men det är ändå tillräckligt enkel att hänga med för att det ska bli intressant. Det finns enbart ett fåtal musiker som klarar av att fascinera med musik man egentligen inte förstår och Lamb of God försöker inte vara ett av dessa band. Hur som helt gillar jag det här och kommer förstås att utforska Lamb of God mer i framtiden. Jag har förstås redan införskaffat mera material men det är en annan historia och en kommande recension framöver!

7/10

Recension: Blood Mortized - The Key to a Black Heart - 2012

Blood Mortized

The Key to a Black Heart

2012

Promo

Först tänkte jag inleda den här recensionen genom att hävda att produktionen är ganska dålig. Det är svårt att urskilja instrumenten från varandra och dynamiken kunde ha varit mer tilltalande. Men jag tänker inte hävda detta alls! Jag tror att det låter precis som killarna vill ha det och det låter onekligen mer kvalitativt än pionjärerna inom Black Metal vars filosofi att det skulle låta så illa som möjligt aldrig har tilltalat mig. Jag kan inte ens förstå tankesättet faktiskt…

Men nu handlar det inte om Black Metal heller. Blood Mortized rubricerar sig själva om Old School Death Metal och det känns väldigt rätt när man lyssnar på det. Musikaliskt är det en stil som inte faller inom ramarna för det jag älskar mest inom musiken men ibland lyckas även detta fascinera och ge tillfredställelse. Det tar några vändor innan jag tycker att jag kan ge en vettig bild av det jag hör. Det börjar med mer eller mindre kaos i mina öron men knappast i en svinhögt tempo hela tiden. Efter tre eller fyra genomlyssningar börjar jag kunna uppfatta textfragment vilket inte är få skam inom den stil av sångare som Death Metal band normalt sett rör sig med. Efter ytterligare fem eller sex genomlyssningar hittar jag underliggande nyanser och basspelet som först bara försvinner bland aggressiviteten framträder. För att göra en lång historia kort är det onekligen en skiva som växer!

För mig personligen så är band som gör en poäng av att vara lite extra tekniska mer intressanta och det är något som Blood Mortized inte gör. Det är ett evigt malande och som sagt väldigt traditionellt ur en historisk synvinkel. Utan att vara någon expert på området dristar jag mig till att påstå att det var så här det lät när genren var ny. Så gillar du denna klassiska stil talar mycket för att du även kommer att tycka om det här. För mig var det inte riktigt det jag hade hoppats på men jag är glad att jag gav det en chans.

5/10

Recension: Owe Thörnqvist - Boogie Man

Owe Thörnqvist:

Boogie Man

CD Box/DVD

Bonnier Amigo Music Group AB 334 24983

Det här är en box som jag har varit sugen på i ett par år och eftersom den är ett par år gammal kan man väl saga att jag har varit sugen på den sedan den släpptes egentligen. Boxar av det här slaget brukar dock vara relativt dyra vilket egentligen är enda kriteriet för att motstå frestelsen. När jag hittade den för fyndpriset 199:- på CDON kunde jag förstås inte mostå längre. Snabbt som ögat klickade mina fingrar nästan automatiskt på ”köpa knappen” och någon dag senare hade jag den i min ägo. Det är inget inköp jag ångrar, nej snarare tvärtom. Sällan har ett skivköp varit så prisvärt faktiskt!

                                                

Förutom en jäkla massa musik, som inkluderar i princip allt som fastnat på skiva från Owes långa karriär – från femtiotalet och framåt, och en DVD med en massa gott gott på, inklusive en livekonsert från 2006, fantastiska, tidigare opublicerade bilder och texterna till samtliga låtar. När jag tänker efter är det här egentligen inte ett skivköp, utan snarare en klenod!

Skivorna är åtta till antalet och innehåller, om inte allt som kommit från mannen, så i alla fall det mesta av det bästa! Fast nästan allt är ju så fantastiskt bra så det är nästan samma sak att kalla det mesta av det bästa som alla låtar. Och nu tror Ni att jag överdriver, men det gör jag verkligen inte! Jag avgudar Owes sätt att trolla med orden och att han kan skriva häftiga riff och klatschiga melodier är det definitivt ingen tvekan om. Jag tänker inte tråka ut Er med att rabbla titlar även om jag skulle kunna räkna upp kanske femtio låtar som absoluta favoriter; Owe är hel unik i det avseendet.

Faktum är att jag funderade lite häromdagen på vad man ska kalla honom för, eller snarare vad man ska benämna hans talang som. Han är inte bara den som förde rocken till Sverige, inte bara den som skrivit underfundiga texter så älskade att flera av dem har fastnat för evigt i den svenska folksjälen, en rimmens mästare, en ordens ekvilibrist! Nej, Owe är mer än så! Han är något så ovanligt som en fullständigt genommusikalisk person! Allt han rör vid verkar bli hits och genomtänkta berättelser med handling, start, mål och sensmoral. Det finns få andra artister i musikhistorien som jag skulle tillskriva detta epitet och i skrivandets stund kan jag faktiskt bara komma på en enda, kan Ni gissa vem? Johnny Cash förstås!

Det finns nästan ingen genre som Owe inte har provat på, inte bland det mer klassiska och traditionella genrerna i alla fall. Detta märks om inte annat på den liveskiva som medföljer. Det är lite annorlunda material på den och inget man direkt känner igen från studioplattorna. Owe är en född underhållare och om inte musiken hade slagit kunde han blivit en av Sveriges första stå upp komiker. Presentationerna mellan låtarna är helt fabulösa, var får karln allt ifrån? Det finns också skivor med andra versioner av de mest klassiska låtarna, det är roligt att höra dessa och jag är extra glad att Blommor och Eterneller och Sverigebesöket finns med i den här boxen också eftersom jag bara har dem på vinyl sedan tidigare.

Bland de mest udda versionerna hittar man till exempel Albin och Pia på norska, Varm Korv Boogie på danska och någon låt på tyska och så vidare. Även Owes engelska version av Wilma finns med och det är ju alltid kul även om just den versionen av låten inte faktiskt inte är speciellt bra. Owe är en ordekvilibrist på svenska, men inte på engelska, inte på norska, tyska och inte på danska heller. Det är kul att höra men det blir mer roligt än bra om man säger så.

Nu vet jag inte om det här blev en recension eller ett reklaminlägg egentligen men faktum är det här är så pass bra att jag egentligen vill ställa mig upp och applådera både Owe och alla som införskaffar den här boxen, det är den definitivt värd!

10/10

Nyheter: Bob Dylan släpper sitt 35:e album

11 September kommer tydligen det här albumet - Tempest, med 10 nya låtar av och med Bob Dylan.

Video: Ronnie Rippers Private War: Feel Free to Annihilate