Recension: Jeja Sundström – Jejas Jörpa – 1972

Jag tror faktiskt inte att jag har lyssnat på Jeja Sundström någon gång egentligen. Det har ändå hela tiden funnits ett medvetande om vad det handlar om för slags musik (ungefär) men någon djupdykning har det inte blivit trots att jag på allvar har intresserat mig för visorna på senare år! Man skulle, lite elaks säga att min största kontakt med Jeja (förutom i TVs Gäster med Gester) är att hon omnämns i en visa av Bengt Sändh – Förr var jag en trubadur i syndens kollektiv med Ljusberg, Rune Andersson och Finn (kör: Och så Jeja Sundström). […] Sprit och skit och könsord var det enda vi fick fram, och smädelser mot överhet och stat.

Men några direkta könsord finns det inte i Jejas repertoar, åtminstone inte på den här skivan. Och smädelser… Jag vet inte… var går egentligen gränsen? Det är visserligen visor om både insinuerad sex och hembränning vilket är lite märkligt att höra faktiskt! Jag vet inte varför men det ligger väl något i den gamla idoliserade kvinnobilden kanske. Kvinnor svär inte, bajsar inte och äter bara sallad…

Hur som helst gillar jag det här! Jag har inga direkta fakta att rabbla upp. Jag kan i nuläget inte ens tala om vem som skrivit låtarna eller så men en del av dem är i alla fall av gammalt snitt och sådana är extra roliga att lyssna på! Hon har en skön stämma och en vacker sångröst och ihop med visornas kvicka texter är det en lyckad kombination – i alla fall i min bok!

7/10

Recension: Ewert Ljusberg – Spotlight

Ytterligare en samlingsskiva som faktiskt har en uttalad röd tråd i sig, i alla fall emellanåt. Ewert är ju republiken Jämtlands president men också trubadur som varit med sedan urminnes tider, tänkte jag säga. Men i alla fall på skiva sedan 1972. Här blandas det om låter som gamla visor från bygden med det som mycket väl kan vara egenkomponerat. Jag har förresten inga belägg för att något av materialet inte skulle vara det. Det är enbart mina egna slutsatser! De visor som framförs på dialekt är oftast helt och hållet obegripliga, något enstaka ord kan jag uppfatta men något sammanhang är bara att glömma! Men det är ändå stake i det här! Det är klart inlevelsefullt och Ewert har stor pondus! Så stor att han faktiskt förtjänar utropstecken i fem meningar efter varandra! Betyg på det här kan jag inte sätta än, det kräver betydligt mera genomlyssningar innan jag klarar det…

Stefan och Krister – Våra Roligaste Låtar – 1992

Jag har faktiskt ingen aning om det här är en samlingsskiva eller inte. Titeln antyder ju onekligen det men det känns som det finns en kontinuitet som inte brukar finnas på dylika. På tal om titeln förresten, jag vet inte riktigt hur mycket sanning det kan sägas ligga i den eftersom jag inte har hört alla visor med dem. Men det är onekligen några roliga alster och en hel del kul mellansnack! Som musik betraktat är det väl inget vidare egentligen, som visor finns det en del att önska helt enkelt. Stefan sjunger lite bättre av de två medan Krister är den något vassare på gitarren (tror jag) men på det hela taget är det ganska bedrövligt. Som sjungen stå-up komik fungerar det dock desto bättre! Och det är med detta i åtanke jag sätter mitt betyg.

6/10

The Rolling Stones – A Bigger Bang – 2005

Egentligen borde jag dela ut betyget som motsvarar “ungefär vad man kan för vänta sig” men det är inte riktigt sant för det här är ohyggligt mycket över mina förväntningar. För de erfarenheter jag sedan tidigare tillskansat mig av The Rolling Stones är minst sagt mediokra. Det beror väl kanske, åtminstone till viss del, på att de största hitsen är lite väl uttjatade och älskar man inte dem till en början så tröttnar man ganska snabbt. Jag gillar dock den här skivan ganska mycket, kanske beroende på att den här skivan inte innehåller material som kan jämställas med dessa ”stora” låtar och det gör att det blir ofantligt mycket bättre. Jag tycker dock att den inledande halvan är betydligt bättre än den avslutande.

6/10

Recension: Dio – Holy Diver – 1983

Jag köpte den här plattan när det var i princip ny och då på vinyl men jag fastnade aldrig riktigt för den. På den tiden var det väl ett par låtar, eller åtminstone titelspåret, som höjde sig över mängden och som blev det man lyssnade på om och om igen. I samband med Ronnie James Dios tragiska bortgång införskaffades den på CD för av någon anledning blir man intresserad av anledningar som egentligen inte har med det rent musikaliska att göra. Stora konstnärer blir ännu större efter sin död och så vidare. Hur som helst så införskaffades den och den är betydligt bättre än vad jag mindes den som. Det är fler låter, förutom Holy Diver, som är riktigt bra men det är å andra sidan låtar som oftast brukar leta sig in på samlingsplattor, Don’t Talk to Strangers och Rainbow in the Dark, men även inledningsspåret Stand up and Shout är riktigt bra. Övrigt material är förstås också bra, men det är de fyra låtarna som höjer sig över de andra tycker jag. Sången kan man inte klaga på, arrangemangen kan man inte klaga på och produktionen är det väl inget fel på egentligen. Det är väl lite produktion ”light” om man mäter med dagens mått kanske. Men man ska också komma ihåg att den här skivan är från mitten av åttiotalet och man gjorde på ett lite annorlunda vis, hade annan tekniskt utrustning och så vidare. Det låter lite tunt, men å andra sidan är det Dios första soloalbum, även om han absolut inte var någon nybörjare vid den här tiden. Han hade hunnit med att vara sångare i både Elf, Rainbow och Black Sabbath som ledde till stora framgångar.

7/10