God Jul Music Lovers!

W.A.S.P. – Still Not Black Enough – 1996

Jag skriver i texten nedan att jag slutade köpa skivorna efter den tredje. Det är sant, men det är också sant att jag, sedan jag skrev texten, har införskaffat allt med bandet om numera har rätt bra koll på hela diskografin!

Mitt intresse för W.A.S.P. falnade egentligen ganska snabbt och jag har mycket liten relation till vad som gjordes efter de första två plattorna och jag slutade köpa dem efter den tredje – Inside the Electric Circus, vars turné jag också bevittnade live. Hur som helst så tyckte jag att det redan på dessa album började gå utför och även om debuten var fulländad, rå heavy metal så verkade det som om finlir var det Blackie Lawless och grabbarna egentligen ville syssla med och inte de enkla låtar med raka riff som karaktäriserade den första plattan. Nåja… Jag kom i alla fall över den här plattan och ville höra vad mina gamla idoler hittat på sedan sist. Det är deras sjätte studioalbum, eller Blackies studioalbum egentligen, för det är han som sköter showen och ingen av de andra originalmedlemmarna finns längre kvar. Hur som helst så blev jag väldigt positivt överraskad av de medryckande melodierna, även om de ingalunda är lika raka och enkla som på debuten. Blackie är en riktigt duktig sångare och han förmedlar känslan i musiken väl. Det är kontrollerad heavy metal och man kan inte låta bli tycka om det. Dessutom innehåller plattan en riktigt trevlig ballad, i ordets mest ambitiösa form och det är något jag aldrig hört Blackie framföra förr. För jag räknar inte Sleeping in the Fire och liknande som regelrätta ballader. Ambitionen att chocka, som var så övertydligt närvarande i bandets tidigaste period verkar helt borta och jag tycker det klär musiken att ha denna, lite mer mogna, approach. Innehåller också lyssningsvärda versioner av Tie Your Mother Down av Brian May och AC/DC:s Whole Lotta Rosie och överlag en riktigt bra platta faktiskt!

8/10

W.A.S.P. - The Headless Children - 1989

Mellan den här och förra skivan Inside the Electric Circus passade grabbarna på att släppa en liveskiva – Live… in the Raw. Förutom livematerial innehöll den några låtar som inte finns på någon annan officiell studioplatta men jag vet inte riktigt om jag tycker att den borde räknas som en riktig skiva i de här sammanhangen i alla fall. Det får räcka att ta med fullständiga studioalbum helt enkelt. Dock bör de studioinspelade spåren från Live… in the Raw omnämnas, för åtminstone något av dem är riktigt bra. The Manimal liksom Harder Faster skrevs direkt för skivan och Scream Until You Like it som var filmmusik till Goulies II är riktigt bra och medryckande. Jag gillade The Manimal också men den hade inte riktigt samma melodiska hook.

I bandet är det en liten förändring i och med att man har bytt trummis sedan sist. Ny trummis är istället Frankie Banali mest känd som trumslagare i Quiet Riot. Men det är inte allt. Musikaliskt är det milsvid skillnad mellan det här mer mogna albumet och det förra ganska publikfriande. Det är mycket mer genomarbetat sedan sist och det är hur tydligt som helst att Blackie Lawless velat utveckla både sig själv som låtskrivare och bandet också. Det är inte längre bara texter om sex, droger och rock n’ roll utan mycket mognare. Musikaliskt är det också en ganska jämn skiva, allt material håller en ganska hög kvalitativ nivå och det kan man ju inte klaga på.

Däremot kan jag inte påstå att jag direkt gillade den här skivan när den från början dök upp i skivhandlarna. Den var på tok för mjäkig, för mycket finlir jämfört med den första plattans medryckande tongångar. Men den har åldrats med behag och blivit bättre med åren. Versionen av The Whos The Real Me är väldigt bra och jag gillar att det inte finns någon rädsla för att spela in covers på skivorna, även fast succén blivit ett faktum. Det är ett sätt att hålla sig på jorden, leverera bra musik och samtidigt hylla dem man själv beundrar som musiker. W.A.S.P. är överlag väldigt duktiga på att göra bra covers!

På den här skivan finns också en låt om bandets gitarrist Chris Holmes – Mean Man som passar honom som handen i handsken om man vet något om honom och hans liv och leverne. Det är en väldigt medryckande låt som nästan andas lite av de tidigare skivornas rakhet och den blev också singel ihop med The Real Me och Forever Free. Men det är som sagt ganska jämn kvalitet på låtarna på skivan och det innebär att de enstaka låtarna egentligen inte sticker ut direkt från mängden. Det är väl ett par stycken, som de jag redan har omnämnt, men inte mycket mer. Men det är en hög standard tvärs över och jag har sett uppgifter på att det här faktiskt skulle vara det album som har sålt mest av alla W.A.S.P. album fram till och med det senaste.

Hur som helst markerar skivan onekligen en ny start för bandet. Man byter stil helt och hållet, lämnar den tidigare stilen som inneburit väldigt raka melodier och lockat ungdomar kanske, och söker en mognare publik och försöker skapa något viktigare än bara glättig heavy metal. Man vill kanske efterlämna något som betyder mera till omvärlden. Därmed inte sagt att de verkligen tappade någon publik längs vägen, jag vet bara att det tog bra många år för mig att inse att det här faktiskt är ett riktigt bra album! 

7/10

Ett par nya Karusell-singlar i samlingen!

Och så en bonus från knäppupp.. :-)

Andra sidan...

Det var ju också en udda singel...

Julsingel dessutom! Gamla Runawaysmedlemmarna Lita Ford och Cherie Currie samarbetar!

Idag i musikhistorien…

… är det 20 år sedan Frank Zappa gick bort vid 52 års ålder. Frank Zappa behöver väl ingen närmare presentation för den som är genuint musikintresserad. Man kan tycka mycket om hans musicerande men jag tror inte att det är särskilt många som är oberörda av hans musik.

Jag kan väl inte påstå att jag själv känner till allt han har gjort utan och innan men jag har lyssnat på en del av hans skivor, köpt på några och sålt några igen. Det är något jag ångrar idag eftersom jag tror att man måste var lite mer kunnig än den genomsnittlige tonårsgrabben för att uppskatta honom. Lyssnar man på honom första gången och inte är beredd på alla rytmförändringar och konstiga melodier lär man nog undra vad fasen det är frågan om.

För min personliga del fick jag tidigt uppfattningen om att han struntade fullständigt i musikens regelverk och bara gjorde som han själv ville. Sedan dess har jag insett att han faktiskt hade full koll på den konventionella tonsättartekniken och bröt mot precis rätt regler för att lyckas nå sin effekt. Det gick upp för mig att man inte kan bryta mot reglerna förrän man till fullo har förstått dem. Det är något Frank Zappa har lärt mig!

Jag är också en stor beundrare av hans intellekt. Han må ha varit en kuf men det finns ganska gott om underfundiga citat att komma med. Dessutom var han ju en ivrig anhängare av ett censurfritt samhälle och debatterade idogt mot de som ville märka olika skivor med varningstexter. Jag har inget specifikt exempel men alla känner väl till den lilla märkningen ”Parental Advisory” som så småningom kom ur denna debatt.

Zappa hade förstås en egen etikett: WARNING/GUARANTEE: This album contains material which a truly free society would neither fear nor suppress... In some socially retarded areas, religious fanatics and ultra-conservative political organizations violate your First Amendment Rights by attempting to censor rock & roll albums. We feel that this is un-Constitutional and un-American.

Den mest kända låten med/av Zappa torde vara Bobby Brown Goes Down som är tämligen kommersiell. Det finns annat som inte är lika lättlyssnat…