Lommi – Horse – 2014

Ska jag drista mig till att jämföra Lommi med något annat ligger en korsning mellan Mustasch och Black Sabbath nära till hands. Det är ganska tungt och riffen är både trevliga och medryckade. Egentligen behöver man inte säga mer än så och var och en som gillar dessa band bör snarast möjligt spana in Lommi.

Jag har nu lyssnat igenom skivan kanske 10 gånger och varje gång blir jag förundrad över att den faktiskt fortfarande växer. Från början var jag inte jätteimponerad av soundet som jag tyckte var en aning för mörkt för min smak. Men jag inser mer och mer att det är precis så det ska låta för att göra musiken rättvisa. Efter några genomlyssningar sätter sig melodierna och man kan nästan nynna med i refrängerna. I den mån det finns refränger förstås. Som vanligt är inte den här typen av hårdrock baserad på samma struktur som en poplåt så klart. Dock klart mer än andra typer av hårdare Metal.

På det hela taget fick jag en långsam start av upplevelsen. Det tog mig lite tid att lyssna in mig på Lommi, kanske beror det på att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Det bästa med långsamma starter är att man som regel får en produkt som håller betydligt längre!

7/10

Death - Leprosy – 1988

Det här är Deaths andra skiva och kom året efter debuten Scream Bloody Gore 1987. Då debuten är ett av de album jag saknar i skrivandets stund blir det inga direkta jämförelser. Men onekligen för bandnamnet tankarna mot extremare musik. Musik som åtminstone räknades som extrem på 80-talet.

Man kan väl säga att Death var en av förgrundsfigurerna inom den stil som kom att benämnas Death Metal. Det karakteristiska vokalisten finns definitivt där men det är inte lite supersnabbt som jag minns den tidiga eran. I dagens musikklimat skulle jag faktiskt nästan vilja kalla det melodiöst. Med Death Metal mått mätt förstås.

Musikaliskt är det ganska jämnt längs hela linjen. Det är klart att det varierar en smula från låt till låt och det få dalar och toppar. Bland det senare måste Open Casket räknas. Det är en låt som definitivt räknas till klassikerna av fansen och den är inget mindre än fantastisk.

Men över lag är det alltså jämn kvalitet och förbannat riktigt jävla bra! 

8/10

Systemet – Välkommen till fördomen – 2014

1983 gjorde Magnus Uggla en skiva som heter Välkommen till folkhemmet. Det är väl i och för sig inte han som hittat på begreppet eller uttrycket men jag kan inte så bli att tänka att Välkommen till fördomen är en cynisk blinkning till just detta. Det ligger på något sätt i tiden.

Själva kallar de sin musik för blåbärssynth. Det är inget uttryck jag är bekant med men det är faktiskt något av en klockren beskrivning. För mig betyder Synth att i princip allt är blip blop hela tiden, tänk Kraftwerk eller Jean-Michel Jarre. Så är det inte med Systemet. Det finns väl alltid närvarande men det är uppblandat med så mycket annat att jag främst känner att jag måste rubriceras de som pop.

Texterna framförs på tydlig skånska och tillför helt klart upplevelsen något. Faktum är att det här, rent musikaliskt inte borde tilltala mig särskilt mycket. Det är texterna som gör det lilla sista för mig. Det är viss humor och självironi men framför allt en cynisk betraktelse av samhället och samtiden. För detta får man höga poäng och ärlig talat så sätter sig musiken rätt bra efter några genomlyssningar också! Jag är glad att jag fick chansen att lyssna på det här.

6/10

Turbocharged - Rogue Eveangelist - video

And We Should All Die of That Roar - 2014

Grejen med alternativ musik är att man aldrig riktigt vet vad det är för nåt innan man lyssnar på det. And We Should Wll Die of That Roar pendlar mellan nästan distorsion på sången och något som skulle kunna platsa i valfri revy. Det är mer närvaro än i den typiska kupletten men det är under stundom 3/4 takt som för tankarna till det teatraliska.

Faktum är att jag är tämligen imponerad av multiinstrumentalisten som ligger bakom det märkliga namnet. Framförallt är det sången som faktiskt imponerar. Något som jag traditionellt sett har svårast av acceptera avarter inom. Hardy Hum liknar ingenting annat jag har hört! Möjligen skulle jag kunna göra någon jämförelse med Leonard Cohen. Fast min begränsade erfarenhet av honom säger mig att Hardy Hum är bra mycket mer intresserad av vad han gör. Det låter så för mig i alla fall.

Ofta är det lågmäld och skönt att lyssna på. Det händer att det hettar till men då är det av teatraliska skäl. Det är inget högt tempo i de tämligen minimalistiska låtarna. Jag gillar det här betydligt mer än jag trodde jag skulle göra och jag är glad att jag faktiskt gav And We All Should Die of That Roar chansen. Det låter kanske annorlunda, men vad gör det när det låter så bra?

Ljudkvaliteten kan man heller inte klaga på och får jag gissa tror jag att Hardy Hum har en lite extra fäbless för det där. Det här måste upplevas, inte bara lyssnas det är helt klart.

8/10