Therion – Deggial – 2000

Internet är fantastiskt! Bara med en enda sökning hittar jag information som beskriver den här plattans titel som ett arabiskt ord för ”falsk Messias” eller ”anti-gud”. Fascinerande! Musikaliskt lär de som är bekanta med Therions musik känna igen sig. Det är paraplygenren hårdrock med en hel del körer och symfoniska inslag. Med andra ord talar vi om symfonisk metal i dess allra renaste form. Här är det inte bara frågan om en sopran som ackompanjeras av metal-musik utan riktigt avancerade arrangemang.

Bandet har förstås en kärna och man använder sedan en massa musiker och sångare i körer och symfoniorkestern. Jag tänker inte ens försöka räkna upp dem här, det är ändå ingen idé…

Jag tycker inte att det är Therions bästa album. Det innebär inte att det inte är intressant att lyssna på men det är heller inget som sätter sig speciellt mycket. Varje gång jag lyssnar på den här skivan är som om jag gjorde det för första gången. Enligt mina egna definitioner är det något negativt men å andra sidan blir ju nyvärdet högre. Man kan upptäcka om och om igen och eftersom det är tämligen komplicerat finns det hela tiden något man missar. Det här är musik som kräver uppmärksamhet, slölyssna inte!

7/10

Megadeth – Youtanasia – 1994

Jag skulle säga att Youthanasia är den naturliga fortsättningen på Countdownto Extinction. Det är ungefär samma publikfriande Heavy Metal och det är melodiskt till den milda grad att det inte är något problem att sjunga med i nästa alla låtarna på skivan. Låter man plattan ligga i flera månader eller år, som det faktiskt har gått sedan jag senast lyssnade på den, är det inga problem att genast minnas texterna och riffen. Detta är för mig ett gott tecken på storhet!

Det är väl inte ett eklektiskt album i strikt mening men det finns olika stilar på det. För min del tycker jag att det är en väl avvägd blandning mellan enormt medryckande riff som i The Killing Road till balladliknande nummer som titelspåret Youthanasia och A Tout Le Monde. Det är texter som betyder något, inte bara ”heavy metal” floskler som lätt kan fylla ut en hel skiva när det gäller mindre framgångsrika band. Dave Mustaine som ligger bakom de flesta framstår som en person som verkligen känner och som är arg på sin omgivning. Det är kommentarer om både det ena och det andra, men faktiskt inte så mycket om krig och förödelse på denna skiva. Det är mer samhälliga och politiska texter som avhandlas här.

Family Tree som behandlar incestuösa förhållanden får mig att se rött. Det är helt enkelt en klockren betraktelse av svaga individer som utnyttjar ännu svagare individer. Man skulle också kunna översätta mycket av kontexten på andra sammanhang, som mobbing. I know they were doing it to you, but don’t try doing it to me belyser väl det som de allra flesta är överens om numera. Att de som begår övergreppen ofta själva har varit utsatta.

Blood of Heroes känns som om den skulle kunna vara skriven med filmen med samma namn i åtanke. Själva meningen är väl att hjältar lever för evigt i våra hjärtan, liksom de nära och kära gör i A Tout Le Monde. En låt som Dave Mustaine dementerat skulle handla om självmord. Nåja, jag tror vad jag vill om den saken. Var och en tolkar efter eget huvud och det är väl också det som är det fina med texter. Upphovsmannens intention är en sak men det är heller aldrig fel att tolka på något annat sätt som lyssnare. Hur kan en uppfattning vara fel?

I Thought I know it All är för mig en personlig text om det inre psyket, ensamhet kanske. Och vetskapen om att det alltid finns en mening med det som händer. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så ibland. Det finns alltid någon någonstans som sitter i samma båt och känner likadant.

Avslutningsvis kommer Victory som är svårt att tolka på något annat sätt än att Dave Mustaine kommunicerar ut sin framgång. De flesta vet väl att han har haft en historia av att gå i konflikt med folk, inte minst Metallica, ett band som han en gång ingick i. Hur han har skött sitt humör ska vi kanske inte filosofera kring men det känns lite som att Dave Mustaine har haft ett behov av att bevisa något och att den här låten är ett sätt att konkretisera saken. Rent textteknisk är det en fulländning enligt min åsikt. Den är nämligen skapad av titlar och textfragment från tidigare låtar. En mycket intressant idé!

9/10

Megadeth – Countdown to Extincion – 1992

Det här var skivan som fick mig att på allvar öppna ögonen för Megadeth. Egentligen är den väl ett steg ifrån det som Megadeth egentligen står för och stod för fram till denna platta. Det är betydligt lugnare musik men fortfarande med ack så väl engagerande texter! Mycket handlar förstås om krig och förödelse men jag tolkar även in självmord och politiska agendan i texterna, ekonomiska kommentarer rent av.

Men det är som sagt lugnare musik än i början av Megadeths karriär. Det är kanske inte längre möjligt att rubricera innehållet som Thrash Metal, snarare tar bandet steget över till Heavy Metal här. Jag har inget emot det och tyckte som sagt när plattan kom att det var en riktigt gudabenådad platta. Nedstämda gitarrer och tyngd i stället för tempo. Klart att föredra!

För mig finns det många hits här, de är i klar majoritet och det är inte det vanligaste. Egentligen är det bara ett par tre låtar som inte riktigt håller den allra ypperska klass som resten av skivan presterar. Den har överlevt tidens tand mycket bra och kan fortfarande orsaka kollosal genomslagskraft när man lyssnar på den. Det är en skiva som känns så oerhört medveten att inte går att avfärda dess innehåll. Det är genomtänkt intill sista noten!

8/10

Megadeth – Rust in Peace – 1990 - genombrottet!

Om jag inte är helt fel ute var det här lite av ett genombrott för Megadeth. Åtminstone för de stora massorna, mainstreampublik och liknande. Det är onekligen arg musik men det är kanske lite tillrättalagt jämfört med tidigare alster. Personligen tycker jag inte att hela plattan är enormt bra. Många av låtarna är faktiskt svåra att komma ihåg om det har gått några månader sedan sist. En riktigt bra platta mäts enligt mig på hur väl den står sig över tid, inte bara om den funkar i en annan tidsperiod än den är inspelad i utan även om låtarna glöms bort mellan lyssningarna eller inte.

När det gäller den här funkar den alldeles utmärkt 2013 fast den är inspelat under tidigt 90-tal. Det är som sagt arg musik och texterna fokuserar på krigets elände och konspirationer kring Area 51. För min egen del finns det ett bra riktigt riktigt bra låtar här som jag återkommer till gång på gång Holy Wars…The Punishment Due och Hanger 18. Det finns mer kvalitativ musik på skivan men det är främst dessa som skulle kunna platsa på ett samlingsalbum.

Överlag gillar jag skivan även om jag har varit lite snäv i min kritik. Det är bara det att låtarna inte sätter sig riktigt som jag vill. Det finns inte hit kvalitet mer än i två låtar. Men, å andra sidan, hur många album, i thrashgenren eller annars innehåller mer än två hits?

7/10

27:e September i musikhistorien

... är för alltid dagen då Cliff Burton togs ifrån oss. I dag är det 27 år sedan! RIP!