Recension: Epica – The Phantom Agony – 2003

För de som inte känner till holländska Epica kan de väl i den närmaste beskrivas som en blandning av finska Nightwish med stänk av norska Dimmu Borgir uppblandat med lite hederlig symfoniorkester. Nu är det kanske att göra det lite enkelt för sig eftersom Epicas sound är mycket tunnare än Dimmu Borgirs mastodontarrangemang och kanske heller inte riktigt så kommersiellt melodiöst som Nightwish. Dock återfinns båda ändarna på skalan – en klassiskt skolad sångerska, i det här fallet mezzosopranen Simone Simons och vildsint metal som arrangerats smakfullt. Det är med andra ord inte riktigt så dödsföraktande som man skulle kunna tro utan de flesta låtarna är ganska snälla egentligen. Det är tyngre rockmusik med operasång om man ska uttrycka sig krasst. Men utan tvekan är det tilltalande arrangemang och även om det inte finns en hitkänsla som kan jämföras med Nightwish är det klart att lyssna på om man gillar typen av musikaliska utflykter där genrerna liksom fogas samman och skapar någonting nytt.

6/10 

Shirley Clamp – Den Långsamma Blomman – 2004

Det är inte särskilt länge sedan jag inte skulle se två gånger åt det här och knappast ge det ens en lite chans. Det är därför extra roligt att faktiskt tycka till om den här, Shirley Clamps debutplatta. Det är typisk oförarglig svensk pop som egentligen inte borde tilltala mig det minsta. Dock har jag under de senaste åren insett att jag faktiskt är en smula förälskad i Shirley Clamps lätt hesa och sensuella röst. Hon väljer kanske inte alltid de bästa låtarna men hon levererar alltid den man förväntar sig, åtminstone på studioalbum! Den här skivan innehåller Min Kärlek, som Shirley efter diverse turer, där hon hela tiden lyckades snubbla sig vidare, lyckades placera som nummer två i melodifestivalen 2004 och tretton låtar till som också skulle ha kunnat vara med i melodifestivalen. Det är en ganska jämn musikalisk kvalitet, vilket naturligtvis både bidrar till en stabil platta, men också till tråkighetsfaktorn. Det blir liksom inte mycket som sticker ut från mängden och det är ganska tillrättalagt. Textmässigt är det ganska enformiga kärleksschabloner som inte kräver någon större analys och det är väl egentligen bara en enda låt som verkligen sätter texten som något viktigt. Inte för att det egentligen handlar om större djup, men jag kan inte låta bli att förälska mig i textraderna Jag Fick Låna En Ängel, som uppenbart behandlar någon som plötsligt ryckts bort, vilket är ett ämne som betyder lite extra för mig personligen. Shirley bevisar förresten också varför hon inte ska sjunga på engelska i Champions…

6/10 

Niclas Wahlgren – Utan Tvekan – 2004

Faktiskt en skiva som tog mig med oerhörd förvåning och som åter igen bevisar att man ibland låser in sig i sina egna förutfattade meningar. Jag hade ingen aning om att Niclas Wahlgren var en så pass begåvad artist utan utgick helt enkelt från att mina bristfälliga kunskaper i ämnet var sanningsenliga. Döm därför om min förvåning när spår efter spår faktiskt känns ganska medryckande och jag inte kunde låta bli att stampa lite med foten och med ett litet fånigt leende på läpparna kom på mig själv med att faktiskt tycka om det jag hörde! Nu låter det här som om jag funnit Shangri-La eller åtminstone haft en liknande upplevelse, närmast av religiös natur, men fullt så långt skulle jag inte vilja sträcka mig. För mitt i allt det goda döljer sig också smärre nackdelar. Till att börja med finns det ingen som helst dynamik i albumet, låtarna låter likadant och det finns inte utrymme för några speciellt variationsrika texter heller. Man klarar av att lyssna på några låtar om att drunkna i sin älskades ögon och andra floskler, men till slut blir det bara för mycket. Poesi som funkar en eller två låtar i taget men som blir på tok för tjatig i det långa loppet är definitivt plattans akilleshäl och det måste tyvärr utspela sig rejält på betyget. Annars gillar jag Niklas röst, han har en förmåga att beröra, på ett plan som förvisso ligger nära klichéerna, men han verkar faktiskt mena det han sjunger om, och det är ju alltid värt något!

6/10

Johnny Winter – Let Me In – 1991

Det här är ett typexempel på när summan av helheten är mindre värd än de enskilda delarna. Med det menar jag att de enskilda låtarna oftast är riktigt bra, det är hundra procent blues och det är hundra procent Johnny Winter också, man känner igen sig direkt och det går heller inte att ta fel på hans vilda solon där tonerna bara vräks ut. Han är en speleman av stora mått mätt, det går helt enkelt inte att förneka. Men det blir tjatigt, plattan består mestadels av relativt förutsägbara bluestolvor och med tretton spår blir det lite enformigt i längden, man klarar några stycken utan att bli totalt uttråkad, men sedan blir det lite mycket på en gång liksom.

6/10 

Johnny Bennet – Blurred Lines – 2012

Jag fick nyligen det här albumet tillskickat mig med en förfrågan om jag ville skriva en recension. Självklart ville jag det, det är ju trots allt därför jag driver den här bloggen! Dock inser jag problematiken med att skriva om något som ligger så pass långt ifrån vad jag brukar skriva om. Mina referenspunkter kommer sannolikt att vara väldigt… personliga!

Men jag gillar det jag hör, framför allt den första halvan av skivan som, om man förenklar det hela, påminner mig lite grand om den klassiska Alice Cooper eran 1971-1973. Andra halvan av skivan ligger lite mer åt David Bowie tycker jag och är inte lika lättlyssnad. Jag vet inte riktigt hur det förhåller med fördelningen på skivan, men eftersom det är en samlingsskiva av Johnny Bennetts två senaste skivor: The Violet Hush och Gone Missing, är det troligt att den ena av dessa skivors material tilltalar mig mer än den andra men jag har inte gjort några efterforskningar och spårat ursprung. Stilmässigt befinner det sig någonstans inom singer-songwriter-pop-rock hållet. Vilket torde vara en väldigt vid definition egentligen. Det är medryckande melodier och redan efter ett par genomlyssningar är jag övertygad om att jag redan har lyssnat på flera av låtarna via radiospelningar hundratals gånger. Detta utan att de hunnit bli uttjatade!

7/10