Metallica – Ride the Lightning – 1984

När Master ofPuppets och …and Justice for All hade kommit ut fick jag för mig att jag inte var vidare förtjust i Metallicas första och andra skiva. Jag minns inte riktigt varför men det är onekligen så att det inte är lika komplicerade låtstrukturer här som sedan skulle komma. Det är heller inte lika bra producerat och James Hetfield har ännu inte riktigt blivit den sångare han är idag. Kanske är det så enkelt?

Idag är jag mycket förtjust i både den första skivan men även den här andra – Ride the Lightning. Låt vara att alla låtarna inte hållet toppklass och att det är lätt att glömma bort att skivan faktiskt innehåller ett par låtar man nästan alltid hoppar över när man sätter på den. Trapped under Ice och Escape i synnerhet.

Men det finns andra låtar som kompenserar detta, den vildsinta Fight Fire With Fire som kanske är det mest aggressiva bandet har spelat inte någonsin. Klassiker är också titelspåret och For Whom the Bell Tolls med sitt två minuter långa intro. Helt fantastiskt! Det som dock kröner albumet och gör allt annat förlåtligt är den monumentala Creeping Death som bygger på den tionde Egyptiska plågan, den när varje förstfött gossebarn skulle dö… Det är en fantastisk text och en fantastisk låt med ett fantastiskt riff. Eller flera riff egentligen eftersom den innehåller tempoväxlingar och förändringar längs vägen.

Man kan se skivan som ett preludium för det som komma skall men jag vill ännu inte riktigt kalla det för thrash. Det är fortfarande speed metal i min bok men det är på gång…det är på gång!

8/10

Trailerpark Idlers – Meanwhile in Dogpatch – 2013

Faktum är att jag höll på att missa det här pressutskicket bland floran av skräppost som tenderar att klägga till inboxen. Lyckligtvis uppmärksammande jag till slut vad det egentligen var för något innan jag hann plocka bort det till soptunnan. Hör och häpna att Trailerpark Idlers är ett band som nu har släppt elva CD. Jag har aldrig hört talas om dem – har du?

Ska man använda något samlingsnamn eller paraplybenämning på den musik de sysslar med får det bli country. Det finns helt klart låtar som inte riktigt passar in i konceptet men det gör albumet lite mer levande. Visst är det kul när man börjar lyssna med förutfattade meningar om hur det kommer att låta baserat på inledningslåtarna och sedan upptäcker att det man lyssnar på är något mer än så. Det är precis vad Trailerpark Idlers är.

Första låtarna låter det helt klart skandinavisk country, eller till och med bluegrass om. Jag ska inte säga att jag inte gillar det men det finns något speciellt med country- och bluegrass band från Skandinavien som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet inte om det är accenten eller om det är något annat men man kan i alla fall ofta höra att deras ursprung finns någonstans i Skandinavien.

Men som många andra skivor går den i stå efter ett tag. Det spelar ingen roll hur mycket man leker med genrebeteckningarna eller struntar i vad konventionerna säger. Att man lägger in några låtar på franska framåt slutet är ett kul och djärvt grepp. Jag menar, vem är van vid att höra ett svenskt band spela country på franska? Det låter förvisso lite annorlunda att höra tongångarna ljuda på ett så, för sammanhanget, exotiskt språk men låtarna är inte speciellt medryckande och det är nästan en lättnad när engelskan kommer tillbaka igen. En eloge för att man försöker dock!

Efter några genomlyssningar har jag kommit framtill att Tarilerpark Idlers, åtminstone med den här skivan, mår bäst av att konsumeras i små mängder. Det är inget fel på musiken egentligen, det är bara att det blir lite för mycket till slut. Det är varierat men ändå inte. Det blir trist och det är inte många av låtarna som sätter sig. Paradoxalt nog minns man de franska, lite sävliga låtarna, bäst efter några genomlyssningar. Ett gott försök som inte når ända fram. Inte för den här recensenten i alla fall.

5/10

Lars Demian – Favoriter i Dur och Moll – 1992

På den här skivan handlar det uteslutande om covers på vad andra redan har gjort. Att jag egentligen bara har koll på en bråkdel av dem gör dock att jag mer eller mindre kan betrakta dem som original. Det är förstås några få av dem som jag känner till sen förr: Man Borde inte Sova som jag känner till med Ann-Louise Hansson från Cornelis-plattan – den med Ann-Louise och Fred Åkerström på, Visor och Oförskämdheter. Lars Demian gör en tillbakalutad version av den och jag tycker att den passar honom.

En bakåtlutad och släpig version gör han också av Ted Gärdestads Eiffeltornet. Det är egentligen en mycket bättre version än originalet eftersom den här faktiskt dryper av vemod. Originalets glättighet passar inte riktigt ihop med texten och det har jag aldrig tyckt även om jag i smyg har diggat dess klatschighet. Även Mikael Wiehes Keops Pyramid görs med eftertryck, något som får visan att växa. Att det är ett av Mikael Wiehes alster som jag faktiskt inte riktigt har förstått storheten med gör genast saken bättre. Här kommer den helt till sin rätt.

Sist men inte minst känner jag till Kjell Höglunds Hollänsk Genever. Eller rättare sagt, jag känner inte till den, men den här versionen sätter sig direkt och blir plattans bästa låt. Det är också den enda som inte släpar utan faktiskt håller ett rejält upptempo.

Ett gäng låtar till finns förstås på plattan, tolv totalt. Det är artister som Thomas Di Leva, Imperiet, Ulf Lundell och Lasse Tennander som representeras. Jag kan inte påstå att jag är jätteimponerad. När man börjar närma sig slutet av skivan börjar det faktiskt bli rätt trist om jag ska vara ärlig. Det är lite för släpigt och träligt till slut.

6/10

Steve Vai – Fire Garden – 1996

Jag brukar alltid tjata om Frank Zappa när jag pratar om SteveVai och hans gitarrspel, men här är det faktiskt befogat. Det låter inte så hela tiden men det finns helt klart låtar som skulle kunna vara hämtade från valfritt Zappaalbum. Det finns också en lätt visakade röst mellan låtarna som påminner starkt om den på Zappas album Joe’s Garage. Om det är medvetna blinkningar eller inte vet jag inte och det spelar ingen roll heller.

Hela skivan låter heller inte så, det är också låtar som låter betydligt mer lättillgängligt. För min egen del är jag dock mest imponerad av de ”svårare” låtarna, de som experimenterar med ljud och rytm på ett sätt som få andra musiker gör. Det är inte för intet som Steve Vai gavs credit för ”impossible guitarparts” på Zappas skivor. Jag gillar det här, vissa partier och låtar är helt fantastiska medan andra bara är slätstrukna. Totalt sett blir det en bit över medel…

7/10

HEX – HEX – 2013

Jag har ett litet försprång när det gäller HEX, jag har nämligen redan recenserat en trelåtars promo med dem tidigare. Således visste jag ungefär vilken sorts musik det handlade om och jag blev inte besviken. Det negativa med promon var att den hade alldeles för få låtar. Det är förstås inget problem här och jag överdriver inte om jag säger att jag inte har lyssnat på något annat än den här skivan de senaste dagarna.

Ska jag jämförs den musikaliskt med något annat har jag problem. Det finns säkert andra band som HEX har hämtat inspiration ifrån men det är i så fall band som jag vanligtvis inte lyssnar på. Jag vet att det finns en uppsjö inspirationskällor men eftersom jag inte har någon personlig koppling till dem lämnar jag dem därhän.

Jag tycker att det musikaliskt låter en aning industriellt. Det är ett sound som jag brukar ha svårt för, men det här ligger på rätt sida gränsen och det är aldrig överdrivet. Det är inte riffbaserad musik utan bygger mer på melodier, vilket jag gillar. Vidare är det förstås distade gitarrer och så vidare men mest av allt är det vokalistdrivet. Detta gör att melodierna sätter sig grymt snabbt och redan efter ett par genomlyssningar kan jag nästan sjunga med i texten. Inte för att jag kan sjunga kanske men någon form av framförande handlar det i alla fall om.

Jag rekommenderar helt klart den här skivan för de som, liksom jag, är intresserade av att höra något som inte är stöpt i samma mall som allting annat nuförtiden. HEX vågar stå på egna ben och gör sin egen grej och det är mycket värt bara det!

8/10