Recension: Rik Emmett – Absolutley – 1990




Hade jag skrivit det här på den gamla goda tiden när allting var antingen Synth eller hårdrock skulle det här onekligen ha fallit inom den senare kategorin. Detta även om kriget mellan synth och hårdrock egentligen var över när plattan släpptes. Nu är jag inte lika säker på vilken rubrik som bör sättas. Det finns onekligen hårdrock på albumet som kanske kan liknas vid Y&T i sina mjukaste låtar. Det är också bluesigt och rockigt vilket gör att det komplicerar saker och ting om man bara ska sätta en genre på det hela. Lyckligtvis kan jag här sväva ut och knyta flera stilar till samma platta! Det blir alltså en blandning av bluesrock och hårdrock i mina öron.

Det här är Rik Emmetts debut som soloartist efter att han hoppat av Triumph som han en gång i tiden varit med att bilda. Jag kan inte påstå att mina kunskaper om dem är särskilt vidlyftiga men jag har hört dem några gånger och har dem i den yttre delen av min referensram. Det här är klart mycket bättre och intressantare rent musikaliskt än min uppfattning om Triumph.

Rik Emmett är en skicklig gitarrist, det hörs ganska tydligt tidigt på plattan. Han sjunger också lead och gör det bra. Det finns ingen anledning till superlativ men det funkar i alla fall utmärkt. Låtarna är kanske inte lika medryckande som de skulle kunna vara men han har i alla fall inte fastnat i fällan att nyttja sig av för mycket klichéer i låtskrivandet. Det känns fräscht fast plattan är även tjugo år gammal och det är inte dåligt det. Det är lite annorlunda rytmer än vad man skulle räkna med om det vore strikt hårdrock och där vinner Rik Emmett ännu en poäng!

Totalt blir det ett album som verkligen inte skäms för sig men som å andra sidan kanske inte lockas några nya fans heller. Det är bra, men inte tillräckligt bra för att folk ska köa dygnvis i förväg inför ett nytt skivsläpp…

6/10

Humanry Stew – A Tribute to Alice Cooper – 1999




Frågan är hur många hyllningsalbum man står ut med? Åtminstone om man som jag är lite av en fanatiker när det kommer till Alice Cooper och har skrivit om hela hans produktion av studioalbum. Den här är dock lite annorlunda även om själva låtvalen kan tyckas lite tråkigt för en luttrad fantast. Det handlar nämligen uteslutande om de absolut mest kända låtarna och den nyaste av dem – Go to Hell, är från 1976. med det i bakhuvudet ska jag knappast behöva rabbla titlar utan låt oss istället konstatera att det rör sig om tolkningar av låtar från Killer, School’s Out, Billion Dollar Babies, Welcome to my Nightmare och Alice Cooper Goes to Hell. Det som gör plattan speciell är istället att man lyckats samla ihop en hel drös superstjärnor inom sitt gebit till att framföra låtarna. Dave Mustaine, Slash, Eric Singer, Roger Daltrey, Marty Friedman, Ronnie James Dio, Steve Lukather, Vince Neil, Zakk Wylde, Bruce Dickinson, Vinnie Colaiuta, Tommy Aldridge, Dee Snider, Adrian Smith, Mick Mars, Gleen Hughes och Don Dokken för att nämna några. Den ständiga referenspunkten är Bob Kulick, som förutom att ha producerat plattan också står för kompgitarr på samtliga låtar utom en. På avslutande Elected har han lämnat över detta ansvar till Billy Duffy. Jag känner mig alltså lite kluven till detta album och vet inte riktigt hur jag ska resonera kring det. Ska dess negativa aspekter, tråkiga (och sönderspelade) låtval, inte särskilt uppfinnings arrangemang etc. ta överhanden, eller är det trots allt så att eftersom låtarna är i grunden hur bra som helst ska detta spegla betyget? Vi kan väl säga så här, den som ska skaffa plattan är nog antingen en fanatiker som jag som måste ha allt, eller en som precis har upptäckt Alice Coopers låtar och vill ha dem i versioner med sina favoritartister.

7/10 


Accept – Russian Roulette – 1986




Min kärlek till Accepts definitiva genombrottsskiva Balls to the Wall gjorde att jag, vid den här perioden i mitt liv, även införskaffade flera andra plattor med bandet och den här står fortfarande i vinylbackarna. Det är på sätt och vis Accepts sista skiva eftersom Udo Dirkschneider sedan hoppade av och bandet splittrades. Att de sedan har återförenats flera gången sedan dess och gett ut skivor är en annan historia…

Hur som helst så var jag initialt inte särskilt nöjd med plattan. Jag tyckte inte den levde upp till sina föregångare – Metal Heart och framförallt Balls to the Wall. Men det är många år sedan nu. Omdömen är en färskvara och därför är vad jag tyckte då inte nödvändigtvis synonymt med var jag numera anser. Och faktum är att efter att ha lyssnat senast idag på Russian Roulette så har jag svårt att förstå varför jag var så missnöjd?! Det vimlar ju av starka låtar och det låter verkligen Accept om det hela. Det är sköna riff kantat med deras igenkännbara manliga körsång i refrängerna. Den innehåller också en av de snabbaste låtarna någonsin med Accept, för visst måste TV War tillsammans med klassikerna Fast as A Shark från Restless and Wild plattan vara bland de snabbaste?

På sin tid lanserades det här som ett temaalbum, där temat då skulle vara antikrigsbudskap. Jag vet inte, det har väl på något sätt alltid varit Accepts grej? Men visst kan man hitta en röd tråd på skivan om man bara vill! Jag tycker bara att det är lite för otydligt för att kalla det för ett genomgående tema. Bland favoriterna hör också dödshjälpsdebatterande Monsterman som undertecknad fortfarande håller för en av de allra bästa låtarna (och texterna) med Accept genom tiderna!

7/10

Recension: Ace Frehley – Anomaly – 2009




Jag har alltid gillat det som Ace Frehley företagit sig musikaliskt. Han kompositioner tilltalar och har alltid varit lite ”hårdare” än sina forna Kisskollegors. Däremot är han ingen större sångare vilket han åter igen bevisar här, han är heller ingen höjdare på att skriva texter och det blir rejält mycket upprepningar på några av spåren. Jag upplevde att någon låt bara har fyra, fem rader som repeteras om och om igen och sådana tilltag måste ju trots allt dra ned betyget något, även om man måste beundra den nakna bekännelsen om sitt liv som Ace gör i A Little Below the Angles. Nu är det väl i och för sig ingen hemlighet att det har varit, minst sagt, lite turbulent kring honom, men det är ändå kul att höra lite av problematiken från honom själv. Ser man det rent musikaliska är det betydligt bättre! Det finns kanske ingen direkt wowfaktor, men att Ace kan spela gitarr råder det ingen som helst tvekan om. Gitarrsoundet är tungt och jag gillar det, dock ligger rösten lite väl långt tillbaka i ljudbilden, men det kanske mest bevisar att Ace känner sina svagheter eftersom han själv producerat plattan. Med ett undantag förstås, The Sweets gamla hit Fox on the Run, som har producerats av Marti Fredriksen. Ironiskt nog är detta skivans bästa låt! Den samsas med tio egenskrivna hårdrockslåtar och en kollaboration där Ace tagit hjälp med låtskrivandet och pågår i totalt runt 54 minuter. Överlag finns det inga direkta överraskningar, men heller inga direkta besvikelser. Man får det man får och det är ungefär det man räknar med av gamle Space-Ace.

6/10 

Kreator - Enemy of God - 2005



Kreator
Enemy of God
2005
Steamhammer: 69842

När Kreators senaste platta – Hordesof Chaos, var ny skrev jag en recension om den och konstaterade att den var lite för skrikig för min smak men ändå klart tilltalande i den instrumentala partierna. Jag fann plattan var hygglig men var kanske inte jättesugen på att införskaffa mer med de tyska hårdrockarna. Men… Självklart vill man vidga vyerna och Enemy of God införskaffades för en tid sedan. Det är plattan före den jag redan har skrivit om och den är inte lika brutal faktiskt!

Detta är enbart positivt. Det blir inte en lika kaosartad upplevelse och sången är mycket mer kontrollerad. Jag tycker också att strukturerna i låtarna är mera genomtänkt och riffen hur bra som helst. Faktum är att det finns väldigt få nackdelar med Enemy of God jämfört med Hordes of Chaos. Det jag hade att invända emot är här som bortblåst. Kvar är en brutalt bra skiva med starka melodier och sköna riff. Det är tysk thrash metal när den är som bäst helt enkelt!

9/10

Björn Skifs – Ingen Annan – 2002




Om man dristar sig till att ta Rod Stewart och korsar honom med Joe Cocker, lägger till lite svensk prägel och placerar alltihop i Vansbro, ja då har man ungefär Björn Skifs! Han är en synnerligen begåvad sångare som utan vidare överglänser det mesta man kan välja att jämföra honom med och här lyckas han riktigt riktigt bra med materialet också. För han har en tendens, liksom de mer internationella kollegorna, att välja material med viss tråkighetstendens. Den här skivan innehåller förvisso sin beskärda del av del varan också men efter bara några få genomlyssningar har skivan växt otroligt mycket på detta plan, vilket inte hör till vanligheterna och jag skulle vilja tillskriva Björn Skifs kompetens som sångare denna bedrift. Det handlar mestadels om blues och soul i olika grad kombinerade med varandra där plattans andra halva är något bättre än den första. Samtliga låtar är på svenska men jag ser ingen nackdel i detta, visserligen kan ett par av spåren bli lite banala vid några tillfällen men överlag är det välskrivna kärlekstexter där så namnkunniga personer som Dan Attlerud, Peter LeMarc och Mauro Scocco står för författandet. Och så ett par av Skifs själv också förstås. Titelspåret – Ingen Annan, tillhör favoriterna tillsammans med kronan på verket – Håll Mitt Hjärta som tillhör de där låtarna som står sig i vilket sammanhang och i vilken konkurrens som helst egentligen!

7/10 

Recension: David Josephson - Farväl Tristesse - 2011



David Josephson
Farväl Tristesse
2011
Viskningar och Vrål: VoV 19

David Josephson tillhör en genre som jag inte lyssnar på särskilt mycket. Man får väl kalla det, folk, pop eller singer-songwriter eller däromkring. Ofta är det förstås en blandning av både det ena och det andra och jag har svårt för att sätta fingret på vad ”huvudgenren” egentligen är. Sångerna är ganska lågmälda och ofta sparsamt instrumenterade och det är uppenbart att texterna betyder en hel del för David. Jag kan inte riktigt utläsa vad de handlar om innerst inne men deras struktur säger mig att det finns något som David vill ha sagt. Det är inte ett ekvilibristiskt språkbruk men det känns som om David under stundom gjort en poäng av att inte rimma.

Rösten är späd och försiktig, nästan som Alexander Sköld, och jag skulle till och med vilja hävda att den låter lite mesig. Det är svårt att ta den på allvar och den är nästan lite för tonsäker och tillrättalagd för att det ska kännas som att det är riktigt på riktigt. Framåt slutet på den tio låtar långa skivar får vi dock ta del av Davids lägre register som jag gillar betydligt mer. Det blir istället för mesigt i de högre partierna, förtroligt i de lägre och det är en bra egenskap.

Vid första genomlyssningen var jag inte alls särskilt förtjust i det här. Jag tyckte att det var allt för menlöst och intetsägande men allt eftersom jag lyssnar mer och mer så inger skivan mig lugn och ro. Jag slappnar av och tar inte så allvarligt på saker och ting. Man ska inte analysera sönder allting och den här skivan förtjänar en avslappnad attityd.

6/10

Recension: Noice – Bedårande Barn av Sin Tid – 1980




Ungefär ett år efter debuten – Tonårsdrömmar, kom andra skivan från Noice. Det är på många sätt ett mycket mer genomarbetat album och musikaliskt sett egentligen betydligt bättre än den opolerade debuten. Men det är också det som är problemet med albumet! Noice har rättat in sig i leden och texterna känns inte längre lika äkta, det känns överarbetat och utan den innerlighet och ilska som gjorde första albumet så bra. Hasse Carlsson ryter inte till en enda gång utan har funnit sig i att vara en del av systemet. Det jag känner för, det gör jag och Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du, textrader som hade varit hur laddade som helst på debuten, blir här mest tomma ord. Men även om det är tillrättalagt finns det onekligen kvaliteter, titelspåret inte minst, som får räknas som något av det allra bästa som kom från bandet överhuvudtaget och Ut i natten som får betecknas som det mest fulländade musikaliskt, med sparsam pianoinstrumentering och stämsång, som kom från bandet. Annars trängs flosklerna lika bra i Kan inte leva utan pop som Gatustrid. En låt vilken undertecknad för övrigt hade som favorit när albumet var alldeles nytt. Om man som tioåring från en liten landsortshåla kan förstå den typen av gängtillhörighet som är värd att offra livet för i storstan är förstås tveksamt och det är inte förrän man kan se saken med ett vuxet perspektiv som man till fullo förstår vad det egentligen handlar om.

7/10 

Noice – Tonårsdrömmar – 1979




Jag var egentligen för ung för att förstå det här bandets storhet när de slog igenom i början av åttiotalet. Men om man lyssnar idag, med all den insikt inom olika områden som man tillskansat sig genom årens lopp är det inte svårt att förstå varför de här fyra ungdomarna från Stockholmstrakten etsade sig fast i musikhistorien. Tematiken känns otroligt äkta och behandlar sådana problem och frågeställningar som hör ungdomen till. En egen plats i samhället, rätten att få vara den man är och så vidare. Killarna var vid den här tidpunkten mellan 14 och 17 år och kanske inte spelar musik bäst i världen rent tekniskt, men inlevelsen är det som sagt inget fel på! Det är texter från ungdomens synvinkel sett och albumet innehåller ett flertal av de allra bästa låtar från Noice karriär, där I Natt é Hela Stan Vår och En Kväll I T-Banan kanske är de allra mest kända. Viktiga, ur ett utanförskapsperspektiv, får väl också Jag Vill Inte Va' (Som Alla Andra) och Jag Kommer Inte In anses vara men överlag är det alltså uppväxtproblematik det handlar om.

8/10 

Recension: Gary Moore – Run for Cover – 1985




Det har tagit mig ganska många år att inse vilken bra platta det här egentligen är. Den kom 1985 och nu är det 2010 så det är bara att sätta igång och räkna! Det är klassisk hårdrock när den är som bäst och även om många av låtarna inte blir jättehits på den tiden det begav sig, varken för mig personligen eller kommersiellt håller de faktiskt fortfarande! De är kanske inte lika upphetsande som favoriterna från förr, men de är så stabilt framförda och utan några som helst pretentiösa ambitioner att visa upp för omvärlden vilken skicklig gitarrist Gary Moore egentligen är. Men det menar jag att det inte finns några direkt uppenbara svårspelade gitarrslingor designade för att bevisa just detta faktum. Out in the Fields, en duett med Phil Lynott om Nordirlands, låt oss säga, stökighet och Empty Rooms, som fanns med i en annan version något rockigare version redan på Victims of the Future blev plattans stora hits. Jag gillade och gillar även Military Man, med Phil Lynott på sång, skarpt! Hur som helst är det här helt klart ett underskattat och ofta alldeles för bortglömt album från åttiotalets mitt som borde få betydligt mera uppmärksamhet!

8/10 

Buffy Sainte-Marie – Up Where We Belong – 1996




Det här är, om jag räknar rätt, Buffy Sainte-Maries fjortonde studioalbum. Dock måste det påpekas att det ingalunda rör sig om något regelrätt sådant eftersom hon, av någon anledning, valt att åter spela in några av sina allra största klassiker på nytt. På så sätt kan man, i någon mån, påstå att det rör sig om ett samlingsalbum. Man ska dock vara medveten om att det rör sig om mer akustiska versioner än tidigare och att det faktiskt låter riktigt bra! Att hon har indianskt påbrå märks inte minst i God is Alive, Magic is a Foot och Cripple Creek, där åtminstone den sista är ytterst sparsamt instrumenterad och framkallar känslor av vildmarken som man inte visste att man hade inom sig. Titelspåret – Up Where We Belong, som gjordes till en kioskvältarhit av Joe Cocker och Jennifer Warnes i och med filmen An Officer and a Gentleman med Rickard Gere är riktigt trivsam i den här versionen. Man har väl dock hört den andra versionen alldeles för mycket för att bara ta till sig den här utan vidare. Det är dock mycket intressant att höra upphovskvinnan framföra denna duett själv. Andra låtar som det är svårt att inte ta till sig och tycka om är förstås Soldier Blue, Universal Soldier, som undertecknad förknippar mest av allt med Buffy Sanite-Marie och Bury My Heart at Wounded Knee som andas frustration och förstås bör ses som en historisk upplysning! Ja, nu har jag väl omnämnt de flesta av de gamla låtarna i nyinspelningar tror jag… Övrigt material är inte riktigt av samma kaliber men klart lyssningsvärt och även om det kommer lite i skymundan bland de övriga giganterna är det här ett mycket trevligt album som förvaltar Buffy Sainte-Maries indianska arv väl!

7/10 

Recension: Slayer – World Painted Blood – 2009




De senaste albumen från Slayer har inte alls kunnat mäta sig med vad de åstadkom på åttio- och början av nittiotalen. Och jag kanske är lite orättvis men jag klandrar faktiskt Paul Bostaph, som ersatte Dave Lombardo på trummorna i och med Divine Intervention 1994. Visserligen var Dave Lombardo tillbaka bakom trummorna redan på förra albumet Christ Illusion som kom 2006, men det är inte förrän här man känner att Kerry King och Jeff Hanneman är riktigt samspelade med honom igen. Det är helt klart det bästa som kommit från bandet sedan Seasons in the Abyss 1990 och det känns att melodierna och Slayers signaturharmonier är tillbaka igen. Det är inte längre bara musik som ska vara så brutal som möjligt och man har verkligen hittat hem till det som en gång var igen. Tom Araya skriker på som vanligt men det känns som om hans inlevelse är äkta igen. Under en tioårsperiod kändes det inte riktigt som om bandet brydde sig om vad de gjorde och det känns skönt att man åter kan räkna dem bland de allra största och bästa inom sitt gebit.

8/10 

Creed – Full Circle – 2009




Jag blev så begeistrad i Creeds debutalbum – My Own Prison, när jag skrev om det för några månader sedan att jag var tvungen att förboka detta nya album när jag hörde talas om att en återförening var på gång. Och utan att räkna mig till experterna på området tycker jag att man snabbt känner igen sig i soundet. Det är välproducerad radiovänlig postgrunge som både är mjukare än debuten och mer detaljerad också. Det känns som om kompositionerna är mera genomarbetade och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Missförstå mig inte nu, det låter hur bra som helst och det är förstås mycket kompetent musicerat och skrivet, men det blir också lite slätstruket och även om jag egentligen inte vill ta ordet tråkigt i min mun är det precis det som är lite av problemet. Man får inget med sig efter lyssnandet och när man lyssnat färdigt på skivan är den bara… slut! Det finns inga direkt minnesvärda låtar som verkligen hänger med och som är sugen på att höra på om och om igen och sällan har väl ett album varit så synonymt med epiteten som åtföljer vår definition av sitt betyg. Hyfsat – kompetent, ungefär vad som kan förväntas, dock utan att glänsa eller utmärka sig på något särskilt sätt men lär heller inte utgöra någon besvikelse.

6/10 

Recension: Sodom - M-16 - 2001



Sodom
M-16
2001
Steamhammer: 72442

På den tiden MTV fortfarande spelade musik fanns ett proglam som jag idogt följde, nämligen Headbangers Ball. I detta program spelades förstås hårdare musik än i de övriga mainstreamfåran av popmusik. En dag spelades Sodom och jag kunde inte i ord förklara hur illa jag tyckte om det. Det var en tid innan Thrashen och Death Metal växt till en sådan storlek som det har idag. Det var fortfarande lite ”förbjudet” och brölande sång låg inte riktigt för mig. Jag gillade väl mer ”riktig” hårdrock på den tiden.

Men man utvecklas och börjar gilla sånt man en gång i tiden inte trodde man skulle ta i med tång. Därför beslutade jag mig för att åter stifta bekantskap med denna tyska metal-grupp. Resultatet var klart över mina förväntningar. Det var brutal musik på en nivå som får städade Thrash-band som Megadeth och Metallica att verka mesiga. Det är knappt ens Slayer kommer upp i samma nivå av brutalitet även om de naturligtvis besitter andra kvaliteter som Sodom i sin tur saknar.

Texterna passar musiken ypperligt och liksom albumets titel antyder handlar det mycket om krig och förödelse. Titlar som Napalm in the Morning, Cannon Fodder och Genocide vittnar om detta. Influelserna rent musikaliskt lär finnas hos bans som Motörhead, Venom och Mercyful Fate och det kan man visst höra om man sätter den sidan till.

Jag gillade det här ganska mycket och det finns en närvaro och inlevelse som smittar av sig. Brölig musik kanhända men det finns också mycket att lyssna på när man sätter den sidan till. Det finns nyanser där man minst anar det och det är något som tilltalar mig. Man hittar nya klanger varje gång man lyssnar och det är precis som det ska vara tycker jag.

Förresten, i avdelningen högst osannolika covers hittar vi här en som verkligen kvalar in på listan… Surfin’ Bird! Det ni!

8/10

Recension: Megadeth - Th1rt3en - 2011



Megadeth
Th1rt3en
2011
Roadrunner Records: 168617702

Som titeln antyder är det här det trettonde albumet från Megadeth. David Ellefson har återvänt på bas och allt är faktiskt sig helt likt. Megadeth fans kommer att känna igen sig även om de med nödvändighet inte kommer att älska plattan. Jag upplever att det ofta är så med Megadeth, det är kompentent på alla sätt och vis och jag tillhör även dem som gillar Dave Mustaines röst, vilket jag har förstått att inte alla gör. Hur som helst lär fansen känna igen det de får, kanske blir de inte överförtjusta utan som jag – milt besvikna. Men erfarenheter säger att det brukar vara lite si och så med Megadeth, ibland lyckas de få till riktigt bra plattor som såsom de tidiga nittiotalsplattorna Countdown to Excinction och Youthanasia som tillhör det bästa som kommit under nittiotalet överhuvudtaget!

Och faktum är att det var väl just efter dessa plattor som de började fladdra lite i kvaliteten och Megadeth hittade aldrig riktigt tillbaka till stabiliteten de hade i början av sin karriär. Plattor som Risk och Cryptic Writings har en del kvar att önska och den här ligger väll någonstans i gränslandet mellan dessa båda ytterligheter. Det är absolut inte dåligt men kanske lite tråkigare än vad jag hade hoppats på, liksom lite utan den nerv som ibland kan infinna sig när Dave Mustaine verkar tro på det han sjunger om. Det här chans innehållslöst utan att ytan på något sätt egentligen blir skavd.

Produktionen kan jag inte klaga på och om jag skulle drista mig till någon jämförelse skulle det i så fall bli med Rust in Peace som många verkar ha som absolut favoritplatta med bandet. Totalt sett kanske en platta som man både kan ha och mista men är man komplettist som jag har man väl egentligen inget val. Den ska stå i hyllan! Den är ju trots allt mera bra än vad den är dålig om man uttrycker sig lite klumpigt.

6/10

Lita Ford – Wicked Wonderland – 2009




Jag blev visserligen varnad för den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita, du kan göra mycket bättre musik än så här!

4/10 

Mika – The Boy Who Knew Too Much – 2009




Mikas första skiva – Life in Cartoon Motion, innehöll dundermegahiten Grace Kelly som alla som har hört någonting med Mika borde har hört. Det blev i alla fall min inkörsport och även om jag aldrig köpte debuten gjorde jag i alla fall slag i saken och införskaffade det här uppföljningsalbumet! Det var verkligen ingen besvikelse och även om det inte är ett kollosalt genomtänkt album på alla sätt och vis råder det inget som helst tvivel om att det musikaliskt är ett mycket medryckande album. Det är lättlyssnade och trallvänliga låtar som man bli glad av att höra och det behöver inte gå särskilt många takter av inledande We Are Golden innan man inser detta. Mikas speciella sångstil, som innehåller mycket falsettsång utnyttjas perfekt och gör det hela mycket intressant! Givetvis är alla låtarna inte i yppersta klass men kvaliteten är hög och det blir aldri9g sämre än riktigt bra. Jag skulle vilja kalla hans röst för något av ett under och det är inte helt avlägset att jämföra honom med Freddie Mercury, åtminstone i några av låtarna som ligger precis inom rätt frekvens omfång så att säga. Några av låtarna påminner på så vis mycket om Queen-ballader med lätt piano och Freddie Mercurys sång. Det är ingen dålig jämförelse och jag tycker att Mika står ut rejält från sin omvärld och gör musiken mycket intressantare än vad den här typen av popmusik kan förväntas vara. Men popmusik är förstås inte bara popmusik heller och här är den inspirerad från alla möjliga håll. Det finns ett modernt sound men också en doft av tjugotalsswing och sambarytmer plus de där Queenballaderna då. Det är helt enkelt mycket blandad inspiration och det färgar musiken till en mycket positiv lyster. Ska man drista sig till fler jämförelser ligger kanske Chris De Burgh nära till hands, även om det kanske egentligen mest handlar om själva accenten i uttalet och så popen då förstås. Men det känns som om Chris De Burgh är mycket mera pretentiös i sammanhanget än vad Mika är. Det som i slutändan drar ner betyget från de allra högsta höjderna är att första halvan av plattan trots allt är den bättre av de två och att det blir lite långrandigt framåt slutet. Det blir absolut inte dåligt på något sätt men de första sex, sju, eller kanske till och med åtta låtarna har helt enkelt en annan lyskraft.

8/10 

Recension: Juliette Lewis – Terra Incognita – 2009




I mina öron är det här en väldigt experimentell skiva. Det är alternativ musik på ett sätt som gör att jag i princip saknar referensramar. Det är förstås blues och rock blandat men rytmerna och produktionerna är så okonventionella att det knappast handlar om lättlyssnad radiomusik. Som sångerska har Juliette Lewis en lätt hes och ansträngd röst, en sådan som jag brukar kalla för erotisk eller sensuell även om jag inte riktigt finner detta vara fallet i just detta fall. I stället utsöndrar hon desperation, smärta och ångest och även om hon inte är direkt skönsjungande förmedlar hon känslor och det är det som är själva kärnan i musiken. Jag har inga erfarenheter av Juliettes tidigare band Juliette and the Licks, men om jag har förstått det hela rätt som ska det här vara en utvecklande och mer personlig skiva än vad hon tidigare åstadkommit. Men allt på skivan är inte experimentellt och några av spåren är trots allt ganska ”normala”. Bäst kanske Hard Lovin’ Woman, en riktigt rå blues är men även lättsmälta Fantasy Bar eller sarkastiska All Is For God är musikaliskt sett ganska lättlyssnade, åtminstone när skivan redan har gått några vändor i spelaren. På det hela taget vill jag dock påstå att det här är en skiva som måste kännas, den kräver en aktiv lyssning för att komma till sin fulla rätt. Att ha den på i bakgrunden när man håller på med något annat är bara ett sätt att undertrycka dess känslomässiga kvaliteter.

7/10 

Recension: Lars Winnerbäck – Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen – 2009




Det känns som om det musikaliskt sett är en återgång till den tidiga Winnerbäck här. Borta är den typ av musik som gjorde att jag verkligen uppskattade de senaste skivorna Vatten Under Broarna och Daugava så mycket medan den som favoriserar till exempel Söndermarken torde finna sig väl till freds. På något sätt känns som om man redan hört melodierna även om man inte kan sätta fingret på var man hört dem förut. Detta betyder förstås inte att melodierna är dåliga på något sätt och att de inte trivs i öronen, för Winnerbäck levererar dem på ett sånt sätt att de fortfarande är intressanta och bär hans texter framåt, men man mister tyvärr lite av översakningselementen i musiken. Man får ungefär det man förväntar sig och inget mer, och inget mindre för den delen i och för sig! Totalt sett blir dock det här en besvikelse och en tillbakagång i utvecklingsprocessen för Lars Winnerbäck. Liksom Daugava är Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen inspelad på Irland även om det inte hört lika tydligt den här gången. Inspirationen från det irländska arvet är som bortblåst, men någonstans ska ju skivan spelas in.

6/10 

Recension: Kiss – Rock and Roll Over – 1976




Om man har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss levererat tidigare men här blev det väl helt enkelt för mycket! Ingen utveckling framåt (utan snarare ett steg tillbaka efter Bob Ezrins inblandning på förra skivan) gör att det blir mediokert och lite tråkigt i mina öron. Som vanligt så delar Gene, Paul och Peter på mikrofonen och det där är väl egentligen ganska unikt? Jag vet inget annat band som gjort på det sättet i alla fall!

4/10 

Recension: Nisses Stuga - Nisses Stuga - 1987



Nisses Stuga
Nisses Stuga
1987
Polar Music International Pols 417

LP

Redan i första spåret blir man varse om det här skånska gladjazzbandets humoristiska intentioner och historien om att Kommunens nya giv skulle vara införandet av en Telefonsluskmarodör, trots att låtens egentliga titel kort och gott är Telefonmarodören, är tämligen bisarr och absurd. Textmässigt kan man emellertid inte låta bli att beundra den uppfinningsrikedom som dominerar den och faktum är att låten faktiskt fick en del uppmärksamhet i radio när den kom, kanske beroende just på sitt lite skruvade och sexuella tema. Det här var förresten inte första gången låten fanns med på skiva, redan 1983 förevigades den på plattan Discret, dock i en något annorlunda version. Personligen föredrar jag den här senare men det är ju så klart en smaksak.

Discret innehöll för övrigt även en del av den här plattans övriga repertoar i annorlunda versioner som Magdalena, Ungerskt Nummer, Håriga Ben, Lägenheten Eller Livet samt Eslövs Röda Armé. Samtliga återfinns i bättre, mer genomarbetade versioner, både musikaliskt och produktionsmässigt på den här plattan. Man begränsar sig inte till att göra musik i en enda genre utan många grenar skjuter ut åt olika håll från gladjazzens kärna. Ta till exempel nämnda Ungerskt Nummer som är en pastisch på gränsen till travesti på vad man förknippar, rent folkmusikaliskt, från den delen av världen. Texten är naturligtvis humoristisk skriven men väldigt svårbeskriven utanför sitt sammanhang. Kortfattat behandlar den inmundigandet av en festmåltid med gott om alkoholhaltiga tillbehör, allt multiplicerat med siffran 6.. Avslutningen är både fenomenal och oförutsägbar, men troligen väldigt behövlig för sångens huvudperson.

Vidare har man illusionerat asiatiska skalor i Ris-Otto, där man naturligtvis upptäcker hur fel man haft, om man nu trodde man visste ursprunget till maträtten. Allt på det säregna vis Nisses Stugas texter funkar. Likaså i Lägenheten Eller Livet, som inte är svårt att få till ett inlägg i den dåvarande debatten om bostadsbrist, Varje mord har en benägenhet att resultera i en ledig lägenhet eller det är inte dig jag vill åt, det är din lägenhet, precis som om bostadsbristen skulle ursäkta denna form av vigilantism!?

Men Nisses Stuga tar ut svängarna och drar sig inte för att överdriva, så även i det som för undertecknad nästan blivit associationen framför alla andra med bandet – Eslövs Röda Armé, som inte nödvändigtvis är den bästa låten, men som säkerligen innehåller störst överdrifter. Sången är maskerad till en kampsång och den revolterande organisationen saboterar samhällets struktur på alla möjliga sätt. Till exempel:

  • Hänga toalettpapper efter tåget
  • Trycka sönder en tomat på Domus
  • Hungerstrejka när det är fisk till mat
  • Skrämma fiskarna i djuraffären

Man drar sig heller inte för att driva med ålderdomsvården och i en brilliant raggtime, som beskriver musikstilen lika bra som textens fokusering på raggningskåta pensionärer som tar varje tillfälle i akt att få tag i lite lammkött. Man har inte fallit i fällan att ta den plumpa gubbsjuka humorns väg a’la Eddie Meduza, utan har istället valt att låta gruppens enda kvinna (Marianne Larsson) representera ålderdomen. Att ragga på manligt lammkött torde vara aningen mer accepterat och därmed undviker man ramaskri från feministiskt håll. Naturligtvis kan man heller inte jämföra Eddie Meduzas vulgära vokabulär med Nisses Stugas rumsrena humor!

En annan textrad, som också sugit sig fast som en blodigel på hjärnbarken, är den som avslutar Psykologvisan, en visa som beskriver lyteskomik in i minsta detalj. Efter att först ha blivit av med diverse kroppsdelar på alla möjliga sadistiska sätt, blir till slut huvudpersonen i visan psykolog, för att själv kunna förstå sina sjukdomar. Efter allt detta tragiska, för man måste väl ändå beteckna det hela som tragikomiskt, avslutas visan sadistiskt med: Med din svåra paranoia/Alla vårdarna vill skoja/När de jagar dig igenom korridorerna!

Avslutningsvis tänkte jag motivera varför jag, trots min förälskelse i plattan, inte ger den ett obefläckat betyg, trots alla underförstådda superlativ jag överöst den med. Det beror inte på de musikaliska kvalitéerna eller någon brist i textförfattandet. Det beror heller inte på någon brist i parodierandet, som är fullständigt brilliant i till exempel Toaletten, där man inte behöver vara något geni för att förstå att det är Hasse ”Kvinnaböske” Andersson som åsyftas, eller dansbandskarikatyren Magdalena. Dock måste jag på något sätt kompensera betyget för just detta strövtåg in i dansbandsgenren, och trots brilliansen i förlöjligandet, väga in avsaknaden av min personliga affektion för denna genre. Men satiren är som sagt klockren och texten är sprängfylld med klichéer, ta bara den inledande och talade presentationen av låten, här kommer en alldeles nyskriven sak, som Ni säkert kommer att känna igen allihopa.

9/10

Recension: Joan Osborne – Breakfast in Bed - 2007



Joan Osborne – Breakfast in Bed

Jaha, då var det dags att lyssna in mig på något som jag normalt sett inte skulle ha intresserat mig det minsta för. Men liksom jag tidigare har konstaterat ser jag det helt klart som en positiv sak att utvidga referensramarna och som en ynnest att ges möjligheten att för första gången göra bekantskap med okända tongångar. Jag kan dock således inte göra bedömningen om detta, hennes femte studioalbum är representativt för hennes musicerande eller om det för den delen kan räknas som en värdig musikalisk utveckling på tidsaxeln för hennes del.

Däremot ska jag göra mitt yttersta för att försöka förmedla intrycken jag får av lyssnandet på albumet och jag måste initialt och omedelbart börja med att konstatera att de första spåren faktiskt är ganska medryckande, tillika på ett ganska skönt och avslappnat sätt. Skam vore det väl annars förresten, det handlar nämligen om soulklassiker som I've Got To Use My Imagination och Bill Withers: Ain’t No Sunshine som det gjorts oändliga coverversioner av – James Taylor, Buddy Guy, Tom Jones, Joe Cocker, Al Jarreau, Paul McCartney och Van Morrison har till exempel förevigat den, bara för att nämna några. Jag gillar det bluesiga soulsoundet helt klart och det är sån där musik som man skulle kunna ha på i bakgrunden medan man ligger och halvslumrar i soffan och väntar på att bakfyllan ska släppa. Det kräver inget vidare engagemang från lyssnaren utan nöjer sig helt enkelt med att vara följsamt och lättlyssnat.

Joan har en intressant röst och hon gör även nästkommande klassiker – Midnight Train to Georgia full rättvisa. Detta spår kandiderar dessutom till kanske plattans bästa låt medan det därefter är dags för det första nyskriva numret till plattan. Det är fröken Osborne själv som hållit i pennan och medan det är professionellt utfört håller det inte i närheten av samma klass som de inledande låtarna. Det skiljer sig dessutom en smula i stil och påminner mig ganska mycket om Jennifer Davids andra platta – Brand New Start, både till sångstilen och till musikens uppbyggnad faktiskt. Det är svårt att sätta fingret på det men trots allt anser jag det vara ställt bortom allt tvivel, att från och med detta ögonblick ändrar plattan karaktär och blir mera slätstruken. Visserligen återfinns det även senare någon enstaka låt som sticker ut från den gråa massan på samma sätt som Baby Is a Butterfly som jag nämner här ovan, men det är väldigt sparsamt med dem. Pekorala Break up to Make up är en sån låt.

Skivan varvar sedan ytterliggare fyra nyskrivna låtar av Osborne med fler klassiker men får aldrig det där riktiga lyftet som inledningsspåren utlovar, utan stannar i växten. Kvar blir en oförarglig samling låtar som visserligen är följsamma och inte störande på något sätt men heller inte tillräckligt engagerande nog för att hetsa upp mig. Nä, det här är ett typiskt medelalbum, inget jag störs av att ha på som bakgrundsmusik och heller inget jag kräks av.

4/10

Recension: Pandemonium - Whispers - 2008



Pandemonium: Whispers
2008
CD

Jag har än så länge bara hittat den här skivan som legalt nedladdningsbar, men jag kan försäkra er om att det kommer att pryda min CD-hylla så fort jag får chansen att göra någonting åt det! Det handlar om progressiv och symfonisk Black Metal i bästa klassen. Inget tycks vara lämnat åt slumpen och som brukligt är känns musiken skriven och inte framlekt genom jam-sessions. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om det, och det kan nog verka som om man gör det onödigt komplicerat för sig själv ibland, men jag gillar konceptet.

Stilar blandas och går från gitarrernas harmonislingor i bästa Iron Maiden stil till det våldsamma dubbeltramp som hör stilen till, och via brutala gitarriff, till vilken smäktande pianoballad som helst. Man hinner liksom aldrig bli trött på det som händer, däremot tror jag det är viktigt att man verkligen lyssnar på vad som händer, det här är ingen musik man går och nynnar till utan det gäller att vara aktiv lyssnare för att inte missa de små detaljerna som så lätt skulle gå en förbi annars.

Själva sången, om man nu kan kalla den för det, består av mörkt growlande, men även andra röster gör sig hörda och bildar en sorts dialog i några av låtarna. Det handlar både och ljusare väsande a la Lord Belial eller kanske snarare Bathory och faktiskt även ganska rena röster, även om de är tydligt körda genom någon form av filter. Orden som frambringas har jag i stort sett ingen aning om och det är väl det som för betraktas som skivans Akilleshäl, men jag har slutet bry mig, musikaliskt är skivan så fulländad att jag inte ids bekymra mig om så triviala saker som att uppfatta vad texterna faktiskt handlar om. Långt om länge har jag insett att det är den här genrens kännetecken och som sådan får man helt enkelt ignorera den om man inte står ut med den.

10/10

Recension: Pyramidium - Alternate Reality Machine - 2009


Pyramidium:
Alternate Reality Machine
2009

Det här var en skiva som jag införskaffade under förutsättningen att det skulle påminna om Dimmu Borgir eller Nightwish, men det var inget löfte jag tyckte infriades. Visserligen finns det en sångerska som sjunger en sopranstämma på några av låtarna men hon är ingen Tarja Turunen precis! Överlag är det en tämligen usel produktion som faktiskt låter riktigt bedrövlig vid några tillfällen, det är ”burkljud deluxe” skulle man kunna säga. Det finns heller ingen helhet i produktionen och det flaxar lite hit och dit ljudmässigt och det är svårt att få någon helhetsbild av vad man har velat göra. Nu vet jag att det är bandet själva som finansierat och givit ut skivan och det kan kanske ha en viss betydelse på produktionen. Det kan väl tänkas att bristande ekonomi är en av bovarna menar jag. Dock tycker jag det är alldeles uppenbart att musikerna inte är särskilt skickliga på sina instrument och när man ger sig på att göra en cover på Månskenssonaten borde man verkligen ha mer kött på benen än vad man lyckas visa här. Känslan man får är snarare att keyboardisten får chansen att visa hur dålig han här. Och överhuvudtaget känns det inte som bandet har någon samspelthet eller taktkänsla. Men hur som helst verkar det finnas en ambition att skapa mer än vad man egentligen klarar av och den viljan ska man väl egentligen uppmuntra.

4/10

Kiss – Destroyer – 1976




Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat att det här skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild än tidigare och plattan innehåller några av de bästa Kisslåtarna genom tiderna: God of Thunder, som kanske är min allra största personliga favorit och skrev av Stanley även om det är Simmons som sjunger, klassikern Detroit Rock City, Great Expectations, Shout it Out Loud, balladen Beth som Criss sjunger och King of the Night Time World. Övrigt material, med något enstaka undantag håller också väldigt hög standard! Om detta beror på att Ezrin också är inblandad som låtskrivare i de allra flesta låtarna eller inte ska jag låta vara osagt, men att det är han som är orsaken till plattans välljudande håller jag för uppenbart! Hur som helst är det ett rejält uppsving från det föregående studioalbumet Hotter than Hell.

8/10 

Opeth – Orchid – 1995




När den här plattan kom 1995 var den förmodligen mer banbrytande än vad den ges kredit för idag, man har större referensramar och man är inte lika imponerad av tempoväxlingarna längre. Det är dödsföraktande partier och lugna partier, men jämför man med andra band som Sins of Thy Beloved eller Tristania så tenderar den här att bli lite platt i betraktelsen. Låtarna, med ett par instrumentala undantag, som kan betraktas som transportsträckor eller möjligen som preludium inför nästkommande låt, är väldigt långa och flera av den överstiger tio minuter. De är variationsrika och spänner över hela spektrat, vildsint death metal för att sedan brytas av med akustisk gitarr eller piano. Det finns också ren sång som bryter av väsandet/growlandet/skrikandet, som påminner en del om vad Thomas Backelin åstadkom i Lord Belial, vilket vokalisten mestadels använder sig av. Det är väl inte riktigt lika aggressivt på vokalistplanet men det känns i alla fall som en adekvat referenspunkt i sammanhanget. De instrumentala delarna av albumet är mycket bra och Silhouette, som är det första och pianobaserade stycket är riktigt medryckande och känns mer som en klassisk komposition är något som hör hemma på ett metalalbum. Ändå känns det som om det smälter in mycket bra och gör plattan mer nyanserad och varierande både inom varje spår och även plattan som helhet. Ibland kan det tyckas vara lite väl spretigt i spåren som musikaliskt tycks bestå av flera kompositioner, det finns inte riktigt den helhetsbetraktelse som man skulle kunna önska men det råder å andra sidan heller ingen tvekan om att det här i grund och botten är ganska vildsint death metal, smakfullt kryddad med lugna passager. Personligen har jag en del problem att tåla den väsande/skrikande vokalisten, men det är ju å andra sidan nästa ett av epiteten i så här musik och det får man helt enkelt lära sig att leva med.

6/10