Dave Edmunds – Again – 2013

Under mina ungdomsår var jag omåttlig förtjust i denna engelsman. Min inkörsport till hans musicerande var tveklöst den bluegrassdoftande DE7. Efter det införskaffades det då senaste albumet Closer to the Flame och därefter var det igång på allvar. Idag har jag i princip alla hans album antingen på CD eller vinyl. Again, hade jag helt missat. Jag led av villfarelsen att Plugged In från 1994 var hans sista skiva. Och nu menar jag verkligen sista och inte senaste.

Hur som helst. Det här måste ju undersökas! Till min besvikelse inser jag rätt snart att det inte är en skiva som hållet måttet för mig. Visserligen känner man snabbt igen sig i den rockabillypop som historiskt varit Dave Edmunds signum. Men det är väldigt tunt produktionsmässigt. Jag som inte gillar för mycket bas kanske skulle hålla mig överlycklig men icke. Det låter hur tunt som helst.

Besvikelsen över att ett par av låtarna redan finns på tidigare plattor är också stor. Varför göra en ny skiva och ta med material men använde på den senaste (som visserligen kom 9 år tidigare)? Likväl, trots min besvikelse kommer jag på mig själv med att lyssna om och om igen på Again! Vad betyder det? Jo, det är förvånansvärt lättlyssnat och det spelar ingen roll om det är tråkigt och intetsägande. Efter en tung dag är det inga problem att koppla av till tongångarna.

Betygsättning är som alltid svårt. Ska jag kompromissa mellan återlyssningsfaktorn och besvikelsen måste jag ändå ge ett relativt högt betyg känner jag. Hmm.. Förresten, plattans bästa låt – Return to Sender.

7/10

Melissa Horn – Om du vill vara med mig – 2013

Om du vill vara med mig är Melissa Horn fjärde skiva, till dags dato är det också den senaste. Jag vet att jag har lyssnat på henne förut och gillat det jag har hört och jag minns också en lite genant sak som jag tänkte på då. ”fan, hon påminner lite om Mariza Horn”. Jojo, det var ju inte så konstigt med tanke på att det är henne dotter. Inte tillräckligt med research kan man säga.

Musiken är tämligen lågmäld och den känns oerhört innerlig. Texterna är sorgsna och tilltalar mig rejält. Melissas röst är även den innerlig och det låter som att hon verkligen har upplevt allt det vemodiga hon sjunger om. Det hoppas jag verkligen inte att hon har för då är det ett riktigt tragiskt levnadsöde. Jag ser fram emot att lyssna mer på denna sångfågel. Jag gillar vemodet!

8/10

Motörhead – Aftershock – 2013 – if you like to gamble…

Det finns inget annat band jag känner till som låter som Motörhead. Om det är en styrka eller svaghet kan förstås diskuteras. Den erfarenhet jag tidigare har haft av bandet har varit minst sagt blandad när det gäller receptionen. Ibland är det hur bra som helst, som förra skivan The Wörld is Yours, ibland är det bara tröttsamt att lyssna på och ibland är det ett eller ett par spår som är nästan gudabenådade.

Initialt tyckte jag nog att den här skivan var mest tröttsam men efter att ha lyssnat igenom den några gånger är jag beredd att ändra uppfattning. Det finns också en sida av Motörhead jag inte har hört tidigare, ett par spår som ligger så nära bluesen att det inte råder något tvivel om influenserna. Överlag är det lätt att känna igen sig och det finns också ett par spår som jag nästan kan svära på att jag har hört förr (även om jag inte har det). Ni får själv klura ut vilka låtar jag syftar på när jag säger Ace of Spades och Orgasmatron men nog låter det som lite stöld ur min synvinkel. Fast det är väl inget brott att stjäla från sig själv och resultatet blir ju bra.

Jag gillar skivan även om den inte når de högra höjderna. Favoritspåret blir Going to Mexico som är en riktig rökare. Och det finns också exempel på det klassiska soundet där Lemmy startar med ett intro på basen.

7/10

Newsted – Heavy Metal Music – 2013

Först och främst måste jag säga att det låter en hel del Metallica om det här! Det skulle kunna vara menat som en förolämpning i en tid där de forna Trash/Speed Metal kungarna är allt annat än bra. Men det är inte tanken. Det är förvisso inte Metallica under sin storhetstid jag menar, men heller inte under den katastrofala eran som numera råder. Faktum är att jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Det är något med ljudbilden antar jag.

Eftersom Jason Newsted, förgrundsfigur i bandet, hanterar basen är det naturligt att detta återspeglas i låtarna. Jag kan inte utläsa vem/vilka som har skrivit låtarna men det står i alla fall klart och tydligt att det är Jason Newsted som har producerat. Det är inte låtar som omedelbart sätter sig. De är kanske inte per definition ”svåra” men de saknar styrkan av att ha en stark melodi som man genast kan nynna med i. Jag tror heller inte att det har varit tanken.

Ska man kategorisera musiken säger skivans titel det bäst. Det är inte Thrash och det är inte Speed, Heavy Metal är den term som närmast beskrivet det som strömmar ur högtalarna. Jag gillar det men hade efter vad jag tidigare hört av plattan [Soldierhead] högre förväntningar. Ljudet består av en lätt distad bas och lätt distad sång, tillsammans med mer konventionella gitarrer och trummor. Några innovativa riff finns det längs vägen men främst tycker jag som sagt att det är basen som driver på musiken.

7/10

Civil War – The Killer Angels – 2013

Först gjorde jag inte riktigt kopplingen till vad det här var för något. Jag lyssnade och kunde konstatera att det lät som en korsning mellan Hammerfall och Sabaton, med en sångare som under stundom har drag av Ronnie James Dio. Sedan slog det mig… Civil War… Sabaton… Jo! Det är nämligen så att Civil War består av de avhoppade medlemmarna från Sabaton. Inte konstigt att de bär spår av sitt forna band. Sen mindes jag att jag hade läst en intervju med dem strax efter avhoppet, alltså innan skivsläppet, där de konstaterar att de inte alls kommer att köra på samma inriktning som Sabaton – krigstexter av olika slag. You could have fooled me!

Visst, det är verkligen inte alla texterna som är uppenbara krigssånger men det finns trots allt några stycken där man inte behöver analysera särskilt mycket för att komma underfund med hur det ligger till. Men det spelar mig ingen roll. Jag gillar det här Power Metal bandet. Jag tycker att det hittar sin egen grej trots att det finns andra som också gör liknande saker. Låtarna är lätta att lära sig och redan efter några få genomlyssningar kan man nästa sjunga med. Jag vet att inte alla uppskattar detta fenomen men jag menar att det är en bra egenskap när det gäller just Power Metal. I andra former av mer extrem Metal kanske det är av ondo men inte här alltså.

Ska jag skryta så fick jag tag på skivan av en ren slump. Den hängde med när jag köpte en tidning, en begagnad tidning rent av. Vad jag fick ge? Fem spänn! Sällan har en skiva varit mer prisvärd!

8/10

Cornelis Vreeswijk – På Powerhouse: Live – 2013

Att Cornelis var en lysande underhållare är väl inget jag behöver berätta egentligen. Alla som hört en livekonsert med honom vet redan detta. Det är lite grand som ett axiom – en självklarhet, ett obestridligt faktum! Men så väl som alla andra hade ha sina upp och ned gångar och alla liveinspelningar med honom är inte gudabenådade. Oftast beror det dock inte på honom utan på att produktionen kring inspelningarna inte förmår lysa lika klart som hans stjärna. Tycker ni att jag överdriver? Inte då, jag är kritisk också!

Men när det gäller den här skivan är det svårt att hitta några problem. Den är inspelad 1976 i en tid som ligger långt före sjukdomen som skulle ta hans liv vid ynka 50 års ålder. Cornelis själv talar om att den så kallade ”frukostklubben” inte finns längre, därmed inte sagt att Cornelis blivit nykterist men det är inget som märks på framförandena i alla fall. Det är intensitet och nerv i låtarna och alla, så när som på en enda, skulle kunna platsa på vilken samlingsskiva som helst med honom. Fast det är klart, gemene man kanske inte har en sådan relation till hans låtar som undertecknad har. För mig är det inga konstiga låtar som finns med men söker man efter Hönan Agda och Brevet från Kolonien lär man bli besviken.

Den enda sång som var helt ny för mig heter, enligt baksidans låtregister Ballad till J.M. och är en översättning av en fransk sång. För mig är den totalt misslyckad och låter mest som att Mäster Vreeswijk har fastnat i rimmandets förtrollande land till den milda grad att den knappast går att framföras, än mindre sjungas. Men å andra sidan är detta den enda låten på skivan jag har några negativa åsikter kring. Vid några tillfällen sjunger han inte riktigt samma text som är vana vid att höra från andra inspelningar, men det är ganska små skillnader egentligen.

Något som dock stör mig en smula är att man i baksidans låtregister inte har förmått att namnge alla låtarna på ett korrekt sätt. Det vill säga så som vi är vana vid att de heter. Det är inget nytt problem egentligen och jag har sett det förr. Kan det vara ett sätt för skivbolaget att sälja mer skivor? Vill de få folk att tänka ”vad är det för låt? Den har jag aldrig hört talas om. Jag måste köpa skivan för att få min samling låtar komplett!”? Spekulationer från min sida förstås och för min egen del spelar det ingen roll, en liveskiva med Cornelis måste ägas punkt och slut!

10/10

CDON

Ginza

Trailerpark Idlers – Meanwhile in Dogpatch – 2013

Faktum är att jag höll på att missa det här pressutskicket bland floran av skräppost som tenderar att klägga till inboxen. Lyckligtvis uppmärksammande jag till slut vad det egentligen var för något innan jag hann plocka bort det till soptunnan. Hör och häpna att Trailerpark Idlers är ett band som nu har släppt elva CD. Jag har aldrig hört talas om dem – har du?

Ska man använda något samlingsnamn eller paraplybenämning på den musik de sysslar med får det bli country. Det finns helt klart låtar som inte riktigt passar in i konceptet men det gör albumet lite mer levande. Visst är det kul när man börjar lyssna med förutfattade meningar om hur det kommer att låta baserat på inledningslåtarna och sedan upptäcker att det man lyssnar på är något mer än så. Det är precis vad Trailerpark Idlers är.

Första låtarna låter det helt klart skandinavisk country, eller till och med bluegrass om. Jag ska inte säga att jag inte gillar det men det finns något speciellt med country- och bluegrass band från Skandinavien som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet inte om det är accenten eller om det är något annat men man kan i alla fall ofta höra att deras ursprung finns någonstans i Skandinavien.

Men som många andra skivor går den i stå efter ett tag. Det spelar ingen roll hur mycket man leker med genrebeteckningarna eller struntar i vad konventionerna säger. Att man lägger in några låtar på franska framåt slutet är ett kul och djärvt grepp. Jag menar, vem är van vid att höra ett svenskt band spela country på franska? Det låter förvisso lite annorlunda att höra tongångarna ljuda på ett så, för sammanhanget, exotiskt språk men låtarna är inte speciellt medryckande och det är nästan en lättnad när engelskan kommer tillbaka igen. En eloge för att man försöker dock!

Efter några genomlyssningar har jag kommit framtill att Tarilerpark Idlers, åtminstone med den här skivan, mår bäst av att konsumeras i små mängder. Det är inget fel på musiken egentligen, det är bara att det blir lite för mycket till slut. Det är varierat men ändå inte. Det blir trist och det är inte många av låtarna som sätter sig. Paradoxalt nog minns man de franska, lite sävliga låtarna, bäst efter några genomlyssningar. Ett gott försök som inte når ända fram. Inte för den här recensenten i alla fall.

5/10

HEX – HEX – 2013

Jag har ett litet försprång när det gäller HEX, jag har nämligen redan recenserat en trelåtars promo med dem tidigare. Således visste jag ungefär vilken sorts musik det handlade om och jag blev inte besviken. Det negativa med promon var att den hade alldeles för få låtar. Det är förstås inget problem här och jag överdriver inte om jag säger att jag inte har lyssnat på något annat än den här skivan de senaste dagarna.

Ska jag jämförs den musikaliskt med något annat har jag problem. Det finns säkert andra band som HEX har hämtat inspiration ifrån men det är i så fall band som jag vanligtvis inte lyssnar på. Jag vet att det finns en uppsjö inspirationskällor men eftersom jag inte har någon personlig koppling till dem lämnar jag dem därhän.

Jag tycker att det musikaliskt låter en aning industriellt. Det är ett sound som jag brukar ha svårt för, men det här ligger på rätt sida gränsen och det är aldrig överdrivet. Det är inte riffbaserad musik utan bygger mer på melodier, vilket jag gillar. Vidare är det förstås distade gitarrer och så vidare men mest av allt är det vokalistdrivet. Detta gör att melodierna sätter sig grymt snabbt och redan efter ett par genomlyssningar kan jag nästan sjunga med i texten. Inte för att jag kan sjunga kanske men någon form av framförande handlar det i alla fall om.

Jag rekommenderar helt klart den här skivan för de som, liksom jag, är intresserade av att höra något som inte är stöpt i samma mall som allting annat nuförtiden. HEX vågar stå på egna ben och gör sin egen grej och det är mycket värt bara det!

8/10

Evile – Skull – 2013

Om Metallica skulle ha stannat i växten runt plattorna Master of Puppets eller …and Justice for All skulle det kanske ha kunnat låta så här idag. Jag säger absolut inte detta som någon kritik till Evile som håller en mycket hög standard hela vägen igenom. Det enda problemet är att det skiner igenom lite vilka influenser man har haft. Men egentligen kvittar det. Det här är riktigt bra även om man någon gång känner igen strukturer från förebilderna. Det är i ärlighetens namn inte bara Metallica heller. Vid något tillfälle tycker jag mig nästan vara tillbaka och lyssna på old school Helloween! Tänk Judas eller Murderer så förstår du var jag menar.

Jag gillar den här skivan och jag gillar den så mycket att jag känner att jag behöver utforsla bandet ytterligare. Jag har en skiva sedan tidigare och det finns någon till som jag inte har så det ska bli spännande. Om sen Evile påminner om Metallica i sina bästa dar, så gör de väl det. Evile gör det riktigt bra!

8/10 

U.D.O. – Steelhammer – 2013

Efter at ha lyssnat igenom plattan några gånger inser jag att det mesta som jag redan skrivit om Udo Dirkschneiders soloprojekt redan har skrivits. Det finns inte mycket mer att tillägga helt enkelt. Jag gillar det här, liksom jag har gillat tidigare album med U.D.O. men någon kioskvältare är det inte. Det är ganska standardiserad Heavy Metal som är lätt att tycka om men som inte innehåller några större överraskningar. Gitarrerna är råa och Udos sång går inte att ta fel på. Den här gången sjunger han också på spanska på en låt och det finns någon med lättsam ballad med på plattan.

Jag gillar som sagt det här ändå, det är bara frågan hur förlåtande man kan vara mot en artist som levererar stabila, men inte häpnadsväckande skivor, gång på gång. Behöver det egentligen vara bättre? Behöver man egentligen fler plattor med U.D.O.? Som komplettist finns det förstås bara ett svar på den frågan men man måste kanske inte ha alla nu på en gång. Lagom är nog den bästa dosen när det kommer till U.D.O.

7/10

Video: LORDI - THE RIFF

Jag kan inte komma på vilken låt LORDIS nya THE RIFF påminner mig om?! Den känns inspirerad av någon annat... Hjälp mig komma på vad det är!

Melodifestivalen 2013 – Delfinal 2

Jag tycker det är så fantastiskt märkligt att man från produktionshåll inte lyckas göra programmen jämnare rent kvalitetsmässigt. Den här gången var onekligen samtliga musikaliska bidrag av en högra kvalitet än förre gången medan så gott som alla extra nummer och inslag var sämre än förra gången. Lite kul var det förstås med Ann-Louise Hansson, Siw Malkvist och Towa Carson, inte deras repris av C’est La Vie utan deras tolkning av Popular som passande nog gjorts om till Pensionär! Ganska kul! Programledarna kändes lite mera krystade den här gången men det är fortfarande långt ifrån den katastrof som Kristian Luuk och Petra Mede stod för när äran att leda programmet tillföll dem.

1.      Intetsägande dunkpop som inte gav mig ett enda smack. Att Anton Ewald lyckades ta några Michael Jackson inspirerade danssteg gjorde inte saken bättre för mig. Den här stilen är helt enkelt inte min grej.

2.      Felicia Olsson stod för kvällens enda försök till powerballad, men längre än till Jazzballad kom den aldrig. Det är säkert en låt som kan växa men hon kändes allför oerfaren och outvecklad som artist. Helt klart en potentiell röst som inte är riktigt klar än. Uttalet kunde man också han önskat sig mer av, det lät lite sluddrigt på sina ställen.

3.      Det här var lite av min förhandsfavorit. Cristian Cans som sjunger i Hammerfall till vardags överraskar med någon helt annat än hårdrock eller Heavy Metal. Det här ligger snarare någonstans mellan folkrock och etnopop. Jag gillar det skarpt och Cans kan verkligen sjunga!

4.      Att sjunga ordentligt är väl heller inget problem för de tre tjejerna i Swedish Housewives. Bakom namnet står Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund. Inget fel på deras röster inte! Men… de är aningen för rutinerade och det blir ganska mekaniskt, det verkar inte riktigt som att de tror på det de gör.

5.      Bidrag nummer fem förvånande mig en smula. För mig är Erik Segerstedt en del av EMD vilka jag inte är någon större beundrare av. Tone Damli, med vilken duetten framfördes har jag inte som helst erfarenhet av… Men det var mer än bara titeln Hello Goodbye som gav mig Beatles vibbar, Ett par passager med titeln gjorde det också och det som inte gav vibbar var riktigt trevligt att lyssna på också!

6.      Mitt hjärta går igång på blues, så är det bara. Och när Louise Hoffsten förmedlar de första raderna i Only the Dead Fish Follow the Stream är jag nästan rörd till tårar. Det här är det som påverkat mig mest av alla bidrag ikväll. Riktigt trevlig bluesrock!

7.      Rikard Wolff är en fantastisk artist! Han har måhända en riktigt fulsnygg sångröst men hans skolade teaterröst är ändå fantastisk att lyssna på. Skådespelaren i honom gör att han verkligen förmedlar texten.

8.      Säga vad man vill om Sean Banan, men hålligång på scenen står han i alla fall för. Dessutom kan man väl egentligen inte förneka att det finns en viss hook i hans tramsiga texter. Jag gillade honom dock bättre förra året.

Melodifestivalen 2013 – Delfinal 1

Varje år ifrågasätter jag mig själv med varför jag envisas med att titta på melodifestivalen och sen dessutom som grädde på moset skriva om eländet. Likadant tänkte jag i år! Sedan slog det mig att det är lite samma sak som dagen efter en rejäl fylla, när man ligger där i soffan så bakis att man inte orkar byta kanal utan står ut med backhoppning på TVn trots att det är det värsta man vet, och svär vid allt som är dyrt och heligt att man aldrig mera ska röra alkoholhaltiga drycker. Inte fan håller man det löftet, tydligen så överväger kvällen före morgonen efter trots allt! Samma sak är det med melodifestivalen och att skriva om den. Underhållningsvärdet, även om det är av kalkonkvalitet överväger allting annat och man tar sig tiden till att titta på det.

Jag vet inte ens om det har så mycket med musiken att göra att inläggen borde hamna på just den här bloggen men eftersom det trots allt är en tävling med musikaliska bidrag så får de göra det! Först och främst måste jag konstatera att jag faktiskt gillar Gina Dirawi som programledare i år. Hon har precis lagom mycket av min humor för att det ska bli roligt! Jag lägger härmed min röst på att hon från och med alltid leder mellon… Danny skötte sig fint också faktiskt men nu över till bidragen!

1.      Jag brukar inte gilla koreografi där sångaren/sångerskan står längst fram med fyra dansare bakom sig i en triangel. Det är så otroligt förutsägbart att jag nästan inte står ut med det. Här lyckades David Lindgren ovanligt bra tycker jag, det var lite innovativt trots allt. Låten gillar jag dock inte, en discodänga med en sångare som verkligen inte tillhör det bästa i min värld. Han låter väl helt ok, men lite svag är han.

2.      När så Cookies and Beans går på scenen fylls jag egentligen bara av en enda fråga. Jag tänker inte på vad de har för kläder, det struntar jag i. Jag bryr mig heller inte om i fall deras röster passar bra ihop eller om något annat än… Över tre tusen bidrag har skickats in, och den här är bland det bästa vi har? Huvaligen!

3.      Jay-Jay Johanson ska man antagligen ha hört talas om ifall han har gjort 8 album eller vad det var som sades. Jag vet dock inte vem det är och lär inte införskaffa något album heller. Det var precis sådan där pretentiös menlös jazz som jag verkligen inte uppskattar. Inget vidare sjöng han heller. Jag fattar inte varför alla låter så svaga när det kommer till melodifestivalen. Kan de inte sjunga ut ordentligt?

4.      Däremot har jag hört talas om Mary N’diaye tidigare. Och inte bara hört talas om heller, jag har till och med hört henne sjunga. Hon har en fantastisk röst! Det får mig att ställa mig frågande. Här har vi alltså en artist med stor potential och en fantastisk röst och så gör hon så här? Vad är det för idiot-text hon framför dessutom?

5.      Hook! Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men Eric Gadd är faktiskt bästa bidraget så långt! Det är absolut ingen favorit men det känns ändå som att det någonstans skiljer agnarna från vetet här. Kanske är det i stället bättre att benämna bidraget som minst sämst i stället för bäst? Skillnaden är hårfin…

6.      Här har vi äntligen ett värdigt bidrag! En intressant personlighet med uttryck på scen! Kvällens överlägsna framträdande i min bok. Det enda som egentligen kan kallas för ett bidrag i tiden! Jag ska till och med kolla upp YOHIO lite närmare!

7.      Tyvärr följdes detta av ännu ett menlöst bidrag som jag heller inte förstår. Hur i hela friden kan detta kvalificera sig till delfinal? Det handlar om Anna Järvinen som totalt massakrerar något som verkar innehålla något så ovanligt som en riktigt bra text. Men jag orkar inte lyssna utan stänger av öronen efter några få rader.

8.      Sista bidraget – Michael Feiner & Caisa, stod för ytterligare en discopop dänga som inte trivs i mina öron. Dessutom fann jag Caisa sjunga alldeles för mekansikt för min smak. Michael Feiner spelade på sin saxofon…

För mig var det alltså inget konkurrens ikväll. Det var mycket som var dåligt och faktum är att samtliga mellanaktssånger slog de tävlande bidragen med hästlängder även de som uppenbarligen var ironiska, som de ukulelespelande hårdrockarna! Blir det bättre i nästa delfinal tro?