Recension: Epica – The Phantom Agony – 2003




För de som inte känner till holländska Epica kan de väl i den närmaste beskrivas som en blandning av finska Nightwish med stänk av norska Dimmu Borgir uppblandat med lite hederlig symfoniorkester. Nu är det kanske att göra det lite enkelt för sig eftersom Epicas sound är mycket tunnare än Dimmu Borgirs mastodontarrangemang och kanske heller inte riktigt så kommersiellt melodiöst som Nightwish. Dock återfinns båda ändarna på skalan – en klassiskt skolad sångerska, i det här fallet mezzosopranen Simone Simons och vildsint metal som arrangerats smakfullt. Det är med andra ord inte riktigt så dödsföraktande som man skulle kunna tro utan de flesta låtarna är ganska snälla egentligen. Det är tyngre rockmusik med operasång om man ska uttrycka sig krasst. Men utan tvekan är det tilltalande arrangemang och även om det inte finns en hitkänsla som kan jämföras med Nightwish är det klart att lyssna på om man gillar typen av musikaliska utflykter där genrerna liksom fogas samman och skapar någonting nytt.

6/10