Motörhead - The Wörld is Yours - 2010



Motörhead
The Wörld is Yours
2010
UDR: 0002CD

Motörhead kan ibland framstå som oerhört monotona och i det närmaste öronbedövande omelodiösa. Man kan en och annan åsikt om det sätt som Lemmy framför texterna på och man kan ha en åsikt om att det låter precis lika gång efter gång, skiva efter skiva. Det har jag i och för sig aldrig tycks men att det ibland bara är en eller två låtar som är fantastiska medan resten av materialet är högst mediokert har inte varit någon ovanlighet. Den här plattan däremot är allt annat än medioker, det är nästan full pott raka vägen igenom. Det är tempofyllda inlevelsefulla låtar med starka melodier och det är mycket Rock n Roll.

Jag tycker även att plattan är producerad på ett smakfullt sätt och det låter inte lika bröligt som det förr om åren har haft en tendens att göra. Nu ska jag ju inte komma och påstå att jag har någon större koll på de senaste åren i och för sig, de skivor som jag har i mina hyllor kom väl snarare på 80- och 90-talen. Men det här är som sagt något alldeles extra som jag verkligen gillar.

Motörhead var ju en trio från början som sedan har experimenterat med olika sättningar. Ibland var de tre och ibland var de fyra och nu är de alltså tre igen. Jag läste något i White Line Fever om att Lemmy själv trivs bäst med att vara en trio. Det blir inte så komplicerat då menar han. Utrymmet för honom att spela lite som han vill på basen ökar menar han. Jo, det låter verkligen så. Det är samspelat och det känns verkligen som att grabbarna har roligt när man hör det här. Fan jag blir till och med sugen på att se dem live när jag hör det här, och den känslan kände jag inte igår!

9/10

Recension: Timotej – Längtan – 2010




Timotej var med i melodifestivalen med den hyfsat medryckande Kom som faktiskt hade någon form av hook. Jag vill inte påstå att jag älskade den, men någonting tycker jag dock den hade. Var har då de övriga låtarna på det här obligatoriska albumet i kölvattnet efter melodifestivalframgångarna? Ja, vi kan väl säga att Kom inte är särskilt representativ för skivan och att det mestadels handlar om helt annan pop än den etnovariant som Kom kan sägas stå för. Dragspel, flöjt och fiol framträder inte alls och allt som vi får är opersonlig pop som verkligen inte sticker ut från mängden. Tänk dig Nordman utan nyckelharpa, utan Håkan Hemlin och utan de melodier som Sarek kan få till i sina bästa stunder och du har bilden fullständigt klar för dig. Det blir bara ett taktfast dunkande utan själ och utan finess och faktiskt dötrist att lyssna på!


2/10