Malfeitor – Incubus – 2009

Egentligen är jag inget fan av extremare metal. Men jag tänker så här: någon gång måste man ju hitta något som verkligen faller en på läppen och som är undantaget som bekräftar regeln, dessutom är det ju så fantastiskt roligt att utforska och upptäcka sådant som man inte sedan förut kände till. Som Italienska Malfeitor till exempel. Var jag har fått skivan ifrån har jag ingen aning om men det är inget som är nyinförskaffat i alla fall. Kanske har jag hittat den begagnad någonstans, jag vet inte.

Jag vet inte så mycket om bandet och jag fick fuska lite för att konstatera att det är ett italienskt Black Metal band. Likaså fick jag använda google för att få reda på att det är ett numera splittrat band och att det här är deras andra och sista fullängsskiva. Hur jag ska beskriva musiken vet jag inte riktigt, det är lite för mycket för mig. Jag uppskattar det inte. Det är väl ok rent musikaliskt sett och det är inte Black Metal av den formen som ska vara så ljudtekniskt dålig som möjligt (tack och lov). Det innebär väl inte att det är någon ljudekvilibristisk platta heller men det låter i alla fall inte illa rent produktionsmässigt.

Tyvärr skramlar musiken lite för mycket för min smak. Jag har svårt att urskilja riff och jag vet inte om det finns så många heller. Vokalisten drar på för fullt med en skrik/väs stil som jag inte heller uppskattar. Dessutom tycks det mig  att det finns en gnutta narcissism inblandat i produktionen då man i konvolutet bland annat kan läsa följande. Lyrics, concept, art-direction by M Fabban and M Fabban only. Jag gissar att det är en dominerande medlem…

2/10

Recension: Pandemonium - Whispers - 2008

Pandemonium: Whispers

2008

CD

Jag har än så länge bara hittat den här skivan som legalt nedladdningsbar, men jag kan försäkra er om att det kommer att pryda min CD-hylla så fort jag får chansen att göra någonting åt det! Det handlar om progressiv och symfonisk Black Metal i bästa klassen. Inget tycks vara lämnat åt slumpen och som brukligt är känns musiken skriven och inte framlekt genom jam-sessions. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om det, och det kan nog verka som om man gör det onödigt komplicerat för sig själv ibland, men jag gillar konceptet.

Stilar blandas och går från gitarrernas harmonislingor i bästa Iron Maiden stil till det våldsamma dubbeltramp som hör stilen till, och via brutala gitarriff, till vilken smäktande pianoballad som helst. Man hinner liksom aldrig bli trött på det som händer, däremot tror jag det är viktigt att man verkligen lyssnar på vad som händer, det här är ingen musik man går och nynnar till utan det gäller att vara aktiv lyssnare för att inte missa de små detaljerna som så lätt skulle gå en förbi annars.

Själva sången, om man nu kan kalla den för det, består av mörkt growlande, men även andra röster gör sig hörda och bildar en sorts dialog i några av låtarna. Det handlar både och ljusare väsande a la Lord Belial eller kanske snarare Bathory och faktiskt även ganska rena röster, även om de är tydligt körda genom någon form av filter. Orden som frambringas har jag i stort sett ingen aning om och det är väl det som för betraktas som skivans Akilleshäl, men jag har slutet bry mig, musikaliskt är skivan så fulländad att jag inte ids bekymra mig om så triviala saker som att uppfatta vad texterna faktiskt handlar om. Långt om länge har jag insett att det är den här genrens kännetecken och som sådan får man helt enkelt ignorera den om man inte står ut med den.

10/10

Mayhem – Ordo Ad Chao – 2007

Efter att ha givit Dimmu Borgirs album In Sorte Diaboli full pott i min recension blev jag lite nyfiken på vilka andra band trummisen ”Hellhammer” medverkat i. Det är tydligen en mycket ansedd trumslagare på den norska black metal scenen så det var med stort intresse jag införskaffade den här - Mayhems senaste album, med hopp om en riktig höjdarplatta. Mayhem räknas ju dessutom till pionjärerna inom norsk Black Metal så det var väl lite intressant av den anledningen också eftersom jag aldrig hade hört dem förr. Men ärligt talat så vet jag inte riktigt vilken kategori jag ska placera det här inom, Black Metal? Death Metal? Det är bara kaos i mina öron och jag kan knappast urskilja någonting annat är väsningar, grymtningar och skrikande bland allt trumslagande. Jag vet inte om en trumslagares skicklighet bedöms med hur snabbt han kan spela på baskaggarna som grund eller om det är taktkänslan som räknas men ”Hellhammer” är i alla fall snabb… Själva produktionen är så undermålig att det är irriterande att lyssna på och jag ska villigt erkänna att jag aldrig mer kommer att spela denna platta. Jag är medveten om att det finns någon form av tanke med att plattorna inom denna extrema genre ska låta så illa som möjligt (för att vara antikommersiella eller liknande) men jag har aldrig riktigt fattat grejen. Tydligen fick den här trots allt någon form av utmärkelse för bästa metalalbum 2007 där en av motståndarna var just Dimmu Borgirs In Sorte Diaboli – Obegripligt!

1/10 

Lord Belial – Kiss the Goat – 1995 - Debuten!

Även om man inte alltid varit med ett band redan från början och följt deras utveckling från starten är det ibland intressant att gå tillbaka till rötterna och höra hur allting egentligen började. När det gäller Lord Belial, som jag recenserat några skivor av, upptäcker man att de faktiskt i början av sin karriär lät lite annorlunda än på de plattor som jag recenserat. Det är mera korsning av Thrash-strukturer i låtarna och mindre Black Metal än vad som senare skulle bli verklighet. Jag gillar den här typen av mer variationsrik musik, där tempoväxlingarna är frekventa och där man inte med nödvändighet måste nyttja samma tremoloteknik i varje låt hela tiden. Det är intressanta rytmkonstellationer och till och med något som låter som akustisk gitarr vid något tillfälle. En mycket smakfull platta med ett brutalt sound och som definitivt visar var skåpet ska stå! Bra jobbat grabbar!

8/10 

Lord Belial - The Black Curse - 2008

Lord Belial:

The Black Curse

2008

Regain Records RR146

Det är ju typiskt att just det band som fick mig att få upp ögonen för en mer extreme musikstil – Black Metal, än vad jag tidigare varit van vid nu lagt ner sin verksamhet. Det är väl ödets försyn kanske, vad vet jag… Men eftersom orsaken handlade om hälsoproblem – Trummisen Micke Backelins tinnitus, är det svårt att argumentera emot beslutet. Hälsan måste alltid komma i första rummet även om det värker i hjärtat.

Nåja, hur låter plattan då? Känner man igen sig från de föregående plattorna eller har de skapat ett helt nytt sound? Svaret är nog lite av både ja och nej. Visst känner man igen sig och Thomas Backelins väsande skrikande är det svårt att ta fel på och redan i den vildsinta inledningslåten Pazuzu – Lord of Fever and Plague är det ställt bortom allt tvivel vad det här handlar om. Man känner också igen sig musikaliskt i de väldig raka rytmerna där gitarrernas tremolotekniker baserar sig i lika stora fjärdedelar. Trummorna ligger som en ljudmatta ganska långt fram i ljudbilden som sig bör och är mycket passade till musiken. Men det finns också nyansering där tempot tas ned och andra rytmer vävs in i grundkonceptet och det är alltid lite trevligt med variation tycker jag.

Lyssna bara på andra låtens intro – Trumpets of Doom, där tankarna går till ett av Steve Harris (Iron Maiden) basgångsintron. Det dröjer heller inte särskilt länge innan man hör något som i bakgrunden låter som ett piano, det är kanske ingen direkt melodislinga som frambringas men väl en del av det musikaliska kompet och det passar utmärkt i relation till den övriga musiken. Man börjar också upptäcka mer komplexa melodier och låtstrukturer än vad som tidigare varit fallet och det är helt klart ett extra plus i sammanhanget. Det är inte ett stenhårt tempo hela tiden och det finns definitivt andra musikaliska kvalitéer än aggressivitet!

Jag tycker också det finns en mer framträdande roll för den synth som ofta ligger i bakgrunden och skapar stämning. Det är självklart fortfarande inte den viktigaste beståndsdelen, men jag tycker jag lägger märke till den mer än vad jag tidigare har gjort. Textmässigt handlar det (förstås) om mörka texter som för ett otränat öra kan vara svåra att uppfatta och jag påstår ingalunda att jag är särskilt bra på att urskilja vad som frambringas men det är ändå betydligt mycket lättare att, åtminstone, uppfatta delar av den när det gäller Lord Belial än många andra band. Det är åtminstone sant när det gäller den här skivan.

Det finns föresten några passager med riktigt ren ”pratande” röst också och några där någon typ av kör förgyller musiken. Den får ett annat djup när den ställs i relation till Thomas väsande demonröst. Naturligtvis är det mycket passade just i Antichrist Reborn då det får en mässande känsla. En låt som för övrigt känns som ett oerhört passande preludium till efterföljande Primordial Incarnation, som för mig är plattans absolut starkaste låt. Den är mörk och inte supersnabb, även om baskaggarna ligger som en matta i ljudbilden. Och har formen av en mässa av något slag. Det är åtminstone min tolkning: Ring the bell, turn to the North/Drink the blood, take heed of the voice of the chant/Ring the bell, turn to the South/ Drink the blood, take heed of the voice of the presence […]Ring the bell, turn to the East/Drink the blood, take heed of the voice of the Future/Ring the bell, turn to the West/ Drink the blood, take heed of the voice of the Past.

Det här är också den låt som förändrar skivan en smula, eller rättare sagt den musik som följer efter denna. Det är mer innovativt än vad man är van vid och heller inte riktigt lika raka rytmer. Det blir mer avancerat och också lite mer traditionella riff, som jag personligen gillar. Vi bjuds på skalor som låter lite åt det orientaliska hållet i Ascension of Lillith och det är mycket klädsamt och passar helt och hållet in i produktionen, för som vanligt känns det som om det finns en början och ett slut på plattan, inte bara tio individuella låtar.

Sammanfattningsvis finner jag alltså det här vara en variationsrik platta med många bra melodier och klangkonstruktioner. Jag tycker också att basen fått en mer framstädande roll än tidigare vilket naturligtvis gör att man får ytterliggare en dimension i musiken att lyssna på. Som vanligt gäller också att verkligen lyssna aktivt för att upptäcka alla små variationer.

8/10

Recension: Mercyful Fate – The Begining – 1987

Visserligen brukar Mercyful Fate räknas som en av de tidigaste pionjärerna av Black Metal, men jag finner inte mycket bevis för det här. Visst, texterna är mörka och både Satan och Djävulen nämns flera gånger, men musikaliskt är det faktiskt ett ganska mediokert Heavy Metal album – varken mer eller mindre. King Diamond har ännu inte lärt sig att behärska sin röst och det låter onekligen ansträngt och inte alls särskilt rent heller. Jag blir mer irriterad på hans skrikande än hänförd av hans begynnande falsetteknik. Vidare finner jag materialet otroligt ointressant producerat och troligen bara intressant för de allra största komplettisterna.

3/10

Mordant – Back From Hell – 2008 - DEMO

Mordant är ett band som redan funnits i olika konstellationer ett tiotal år. Deras influenser om man får tro dem själva är pionjärerna inom black metal – Venom och svenska Bathory. Musiken har alltså ambitionen av att vara lite old-school vilket märks ganska tydligt, det är inga speciellt märkvärdiga melodier och inga speciellt avancerade låtstrukturer heller, men ändå lyckas låtarna sättas sig och man kommer på sig själv med att nynna på både gitarrslingor och sång långt efter att man stängt av. Detta måste betecknas som positivt. Något som jag inte riktigt får kläm på är dock hur de klarar en livespelning då bandets trummis Necrophilliac, tydligen även spelar gitarr på demon. Jag vet heller inte riktigt hur de ställer sig till sin image, men jag får uppfattningen av glimten i ögat när jag, i kombination med konvolutbilden, läser vad medlemmarna kallar sig för: Bitchfire, Necrophilliac, Carnage och Soulmolester. Visserligen är artistnamn av detta slag inte ovanligt inom den extrema musikstil som det handlar om, men…

Först ut, av de tre spåren demon innehåller, är det vildsinta titelspåret Back From Hell, som nästan får mig att tänka i gargagepunk termer. Det som avviker från detta är det karekteristiska growl sångaren beganar sig av i bästa death metal stil och de gitarrslingor som ligger utanpå själva ljudmattan. Trummandet är stabilt och även om det inte utmärker sig på något sätt, än att ge punkkänslan i och med sin rytm, ger det en gedigen känsla åt musiken. Fall of Holiness är lite annorlunda, den känns mer kromatisk, framförallt gitarrtekniskt och har också en betydligt större variation i trummandet, det är en del snabbare passager med dubbeltramp och så vidare.  Under refrängerna ligger det en sologitarr unisont med sången som för tankarna mer till Power Metal än den extremare variant av musik som det utger sig för att vara. Detta passar dock bättre i mina öron än den första låten. Det är mer musikaliskt, mindre statiskt och roligare att lyssna på helt enkelt. Sist ut är Infernal Evil, som för mig låter klart mest avancerad, åtminstone vad gäller strukturen. Snabba gitarriff som känns som en korsning mellan Iron Maidens Transylvania och Be Quick or Be Dead inleder, och är också ett återkommande tema. Jag gillar skalorna i denna, som får mig för tankarna en smula åt orienten. Det finns även här en sologitarr som ligger i refrängerna i likhet med Fall of Holiness.

6/10

Lord Belial - Revelation - 2007

Lord Belial

Revelation

2007

Regain Records: RR 114

Det här är en platta som växer med varje lyssning och det som från början mest lät som kaos i mina öron har sedan utvecklats till melodiösa melodislingor. Det vill säga om man plockar ned musiken i sina minsta beståndsdelar och inte tar hänsyn till de brutalt pumpande baskaggarna, gitarristernas tremoloteknik och de karakteristiska (o)ljud som kommer från Thomas Backelins strupe och som ofelbart för tankarna till legendariska Bathory.

Som Ni förstår av ovanstående beskrivning är det här en ganska brutal platta, långt mer så än Lord Belials förra alster Nocturnal Beast som kändes mer stämningsfull och harmonisk. Gemensamt är dock en genomtänkt atmosfär samt en början och ett slut på albumet. Vi får ta del i en musikalisk resa där introt 7th Seal introducerar och inleder den brutala Ancient Splendor som genast bevisar att det här är ett album att räkna med. Det är kompromisslöst, hårt och brutalt men inte utan nyanser och välskrivna harmonier.

Plattan fortsätter lika brutalt med titlar som Aghast, Death as Solution och Unspoken Veneration och håller en ganska jämn rytm som vid första lyssningen lätt blir lite tråkig och tjatig. Man går miste om en del dynamik, som mestadels beror just på de typiska tremoloteknikerna och det oerhörda hamrandet på baskaggarna. Å andra sidan får den som föredrar progressiva och tempoväxlande låtar sitt lystmäte framåt slutet med variationsrika låtar som Gateway to Oblivion och semimelodiösa Unholy War. Lägg till detta den mörka och förhållandevis långsamma Black Wings of Death som är ett lysande exempel på gediget låtskrivande. Man bevisar också att tempo inte alltid är allt man måste uppnå och det här är otvivelaktigt plattans tyngsta låt.

Men att varken tyngst eller snabbast nödvändigtvis behöver betyda bäst blir uppenbart i det avslutande spåret – Grievance. Det är en sparsamt instrumenterad avslutning som, förutom en del rent och mindre rent gitarrljud och ljudeffekter som får det att krypa längs ryggraden, även har några få textrader som nästan går att uppfatta. Men att invända mot problematiken att inte uppfatta texten med ett otränat öra känns inte riktigt relevant. Det vore att invända mot hela genren och inte heller värdigt de kvalitéer varken albumet Revelation eller bandet Lord Belial besitter.

Trots det kan jag inte blunda för mina egna preferenser och tvingas därför låta detta dilemma, styggelse eller inte, avspegla sig en aning på betyget.

7/10

Lord Belial – Nocturnal Beast – 2005

En inte alls särskilt snabb platta, vilket man kanske oftast förknippar black metal band som Lord Belial med. Trots detta får Micke Backelin jobba för lönen på sina baskaggar emellanåt och dynamiken i låtar funkar utmärkt. Plattan har en melodisk approach och får jag säga mitt så påstår jag att det är ett genidrag. Det finns traditionella riff som kontrast till de tremolotekniker man kanske främst förknippar med genren, det finns också konventionella heavy metal solon som kanske inte passar så där jättebra in i produktionen, men det är å andra sidan inget man stör sig särskilt länge över. Till plattans nackdel talar att många av riffen tycks vara byggda på samma rytmer vilket kan få en lite tjatig effekt, dock kan jag även se en fördel i detta förfarande då man på så sätt också ger plattan ett konceptsound och ett helhetsintryck.

8/10 

Dimmu Borgir - In Sorte Diaboli - 2007

Dimmu Borgir:

In Sorte Diaboli

2007

Nuclear Blast NB 18622

Jag tror att det här – Norska Dimmu Borgirs åttonde Studioalbum – är en utmärkt inkörsport för dem som är ovana vid tempoväxlingar, symfoniskt vackra melodier och ett dödsföraktande fullorkestrerat black metal sound. Detta kombinerat med elegant stämsång och allehanda möjliga röster som tillsammans bildar teman för plattan och som berättar historien. Den om den medeltida prästen som börjar tvivla på sin tro och slutligen ger sig hän åt den mörka sidan istället.

Redan inledningsvis möts vi av Hellhammers groteskt snabba baskaggar i The Serpentine Offering men det dröjer inte länge innan vi leds in på en helt annan rytmisk väg – för att sedan ledas tillbaka igen. Allt ackompanjerat av bakomliggande men ganska framträdande synthar som här tar formen av stråkar och som faktiskt sätter den inledande tonen för plattan. Det som sedan följer är en mycket logisk musikalisk resa, som visserligen håller sig inom ramarna för vad man kan kalla progressiv och symfonisk black metal, men ändå utforskar olika sound framförallt vad gäller syntharna vilket gör att låtarna får olika karaktär och förmedlar olika typer av känslostämningar.

Det finns dock ett helhetskoncept vad gäller historien som berättas och det går till och med att uppfatta en hel del av texten bara man lyssnar tillräckligt noga. Detta är något som jag verkligen rekommenderar att man gör – lyssnar noga! Det finns många nyanser att upptäcka i musiken. Det kan vara små skillnader i ljudkaraktären eller övertoner som gör att lyssnandet når en helt annan dimension. Det gäller att vara medveten hela tiden och ge sig tid för en ordentlig och aktiv lyssning. För även om plattan är ett konceptalbum med en övergripande historia, både textmässigt och musikaliskt, är den mycket mångsidig, pompös och tenderar aldrig att bli tjatig på något sätt även om det många gånger blir uppenbart vilken teknisk ekvilibrism som ligger bakom. Den är ytterst välproducerad och man utnyttjar verkligen hela stereoperspektivet till att panorera ut de olika instrumenten. Resultatet blir enastående och mycket rekommendabelt!

10/10

Bathory – Blood Fire Death – 1988

Det här albumet vill jag påstå är mindre extremt än de föregående. Det är fortfarande en ganska usel ljudkvalité men variationen är betydligt större än på de tidigare plattorna. Dessutom har musikstilen skiftat karaktär något, åtminstone delvis, och själva introt på plattan borgar för, åtminstone så här med facit i hand, att steget till den Viking Metal som skulle prägla senare album var på gång redan här. Det är överlag längre melodier än vad vi varit vana vid sedan tidigare med toppar på över åtta minuter med A Fine Day the Die och smått fantastiska tio minuter med titelspåret Blood Fire Death. Det här är också två höjdpunkter på plattan, där det verkligen märks att en förändring är på gång. Totalt sett blir dock plattan aningen monoton och de högsta höjdpunkterna förmår inte göra de djupaste djupdykningarna full rättvisa. 

4/10

Bathory – Under the Sign of the Black Mark - 1987

Tredje albumet från legendariska Bathory börjar så smått inkorporera symfoniska slingor, till exempel i Woman of Dark Desires som tydligen handlar om den kvinna som Bathory tagit sitt namn ifrån – Erzsébet Báthory, och det finns också betydligt mer melodier gömda i de brutala arrangemangen än på den förra plattan. Det är inte riktigt lika vildsint hela tiden som förra gången det begav sig och det är en fröjd när plattan varierar sig med några lugnare låtar där inte trummorna går supersnabbt hela tiden. Jag tycker det här definitivt är ett steg i rätt riktigt och det är inte svårt att höra hur betydelsefullt Bathory kom att bli som inspirationskälla för kommande black metal band när man lyssnar på den här skivan. Det man skulle kunna önska är förstås bättre ljud, för det låter verkligen bedrövligt emellanåt och kanske en något tydligare produktion när det gäller sångens tydlighet. Det är lite väl mycket brölande och väsande för min smak även om det definitivt är ett steg i rätt riktning jämfört med förra plattan – The Return of Darkness and Evil!

5/10

Recension: Bathory – The Return of the Darkness and Evil – 1985

Andra albumet från legendariska Bathory är även det en våldsam musikalisk odyssé och känns på många sätt som en mer genomarbetad och välproducerad platta än debuten. Tyvärr blir det väldigt tjatigt och det känns heller inte som om musiken hör ihop med sången, det blir bara kaos av det. Nu är det säkert detta som är meningen då det ligger lite i stilens natur men det är inget som trivs i mina öron. Det blir bara öronbedövande och inget som jag orkar lyssna särskilt länge på. Det är kromatiska skalor in absurdum och oavsett hur mycket tidiga Bathory betytt för Black Metal scenen kan jag helt enkelt inte förlika mig vid monotonin i framförandet. Det finns väldigt lite utrymme för dynamik och det är väl egentligen bara några få takter i Sadist som avspeglar sig positivt på betyget.

2/10 

Bathory – Bathory – 1984

Det smått legendariska Black Metal bandet Bathorys första platta är en våldsam musikalisk utflykt som kom att influera en hel generation av musiker. Det är inte svårt att hitta de beståndsdelar som seden kom att bli någon form av standard, åtminstone inom den tidiga Black Metal rörelsen. Det är snabba gitarrer och trummor med en bedrövlig ”sång” producerad med ett riktigt uselt ljud och detta kom sedan att bli urtypen för hur sådan här musik skulle framföras, åtminstone i den första vågen. Personligen förstår jag inte riktigt vitsen med att få musiken att låta så burkigt och illa som möjligt, åtminstone inte som norm i sammanhanget. Att den här enskilda plattan och några till låter som de gör är väl mer försvarbart eftersom det i princip inte fanns några pengar att spela in plattan med. Man tog det man hade och gjorde det bästa av det helt enkelt. Med detta i åtanke är det här väl egentligen en fantastisk platta, men det går helt enkelt inte att komma ifrån att tidens tand hunnit i fatt och låtit den här skivan åldras på ett ofördelaktigt sätt. Quorthon (RIP), Bathorys förgrundsfigur, lyckas förvisso vara med och skapa en helt ny genre, men är sedan länge omsprungen av andra, mer kvalitetsmedvetna, musiker. Plattan duger gott som referensmaterial, och är till och med nästan nödvändig i sammanhanget, men musikaliskt blir den ganska tjatigt och tråkig. 

4/10 

Mordant!

Checka detta bandet!

Läs recension på Demon Back from Hell från 2008 här.

Jag är klart intresserad av nya skivan!

Här är deras hemsida förresten!

Lord Belial - Enter the Moonlight Gate

Jag har tidigare skrivit om några av Lord Belials skivor som alla håller hög klass. Den hör tyckte jag att det var lite si och så med. Inte dåligt alls men jag är nog inte på humör för en så har brutal skiva för tillfället. Hur som helst känner man igen sig musikaliskt!