Motörhead – Aftershock – 2013 – if you like to gamble…

Det finns inget annat band jag känner till som låter som Motörhead. Om det är en styrka eller svaghet kan förstås diskuteras. Den erfarenhet jag tidigare har haft av bandet har varit minst sagt blandad när det gäller receptionen. Ibland är det hur bra som helst, som förra skivan The Wörld is Yours, ibland är det bara tröttsamt att lyssna på och ibland är det ett eller ett par spår som är nästan gudabenådade.

Initialt tyckte jag nog att den här skivan var mest tröttsam men efter att ha lyssnat igenom den några gånger är jag beredd att ändra uppfattning. Det finns också en sida av Motörhead jag inte har hört tidigare, ett par spår som ligger så nära bluesen att det inte råder något tvivel om influenserna. Överlag är det lätt att känna igen sig och det finns också ett par spår som jag nästan kan svära på att jag har hört förr (även om jag inte har det). Ni får själv klura ut vilka låtar jag syftar på när jag säger Ace of Spades och Orgasmatron men nog låter det som lite stöld ur min synvinkel. Fast det är väl inget brott att stjäla från sig själv och resultatet blir ju bra.

Jag gillar skivan även om den inte når de högra höjderna. Favoritspåret blir Going to Mexico som är en riktig rökare. Och det finns också exempel på det klassiska soundet där Lemmy startar med ett intro på basen.

7/10

In Memoriam – Johnny Winter – 1944-2014

Även om jag inte aktivt har ägnat mig åt att följa Johnny Winters karriär på många år är det med sorg i hjärtat jag inser att han faktiskt inte längre finns bland oss. Det var en av mina första bluesidoler och jag införskaffade flera skivor med honom under den tid som föregick CD-åldern. Jag vill också minnas att jag utökade samlingen med några mer moderna digitala skivor senare men att jag sålde dessa då de inte höll måttet. Ett par har jag kvar men inte många. Vinylerna blir det väl dags att plocka fram nu…

Johnny Winter var alltid lite speciell för mig. För det första var han vit, så vit man kan bli faktiskt eftersom han var albino och alltså inte hade några färgpigment. För det andra spelade han gitarr som ingen annan. Det är inte nödvändigtvis alltid positivt men det var alltid lätt att särskilja hans spelstil från de andra bluesstorheterna. Johnny Winter gjorde sig känd för att vräka ut toner och verkligen inte spara på krutet när det gällde att plocka noterna på gitarren.

I skrivandets stund är det inte klart vad det var som tog hans liv men om jag förstår det rätt gjorde han en spelning bara två dagar tidigare. Det var alltså inte en kille som kastade in handduken, utan fortsatte att turnera ända till slutet. Johnny Winter blev 70 år. Vila i frid, bluesens gitarrhjälte!

Jag bjuder på två recensioner som jag skrivit om hans skivor. Klicka på omslagsgrafiken nedan för att komma till dem.

Cornelis Vreeswijk: Medborgare – Tack och Adjö - 2007 - Sista inspelade konserten!

Cornelis Vreeswijk

Medborgare – Tack och Adjö

2007

Silas Bäckström Produktion AB: SBCD523

När jag skrev om en liveskiva som heter TillSist var jag alldeles lyrisk, men jag nämnde också den här som skulle vara en ännu senare liveinspelning med Cornelis än Till Sist. Faktum är att detta påstås vara hans näst sista spelning i livet så det är väl sannolikt att man denna gång inte lyckas hitta mer livematerial från senare datum. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner. Med detta i bakhuvudet är det förstås inte svårt att hävda att det här är en kulturklenod av sällan skådade proportioner och det finns ett informativt stycke text i det medföljande häftet skrivet av Bengt Sändh, eller rättare sagt ett utdrag ur hans bok Cornelis i Mitt Minne, som handlar just om den här sista turnén. Men allt det där saknar egentligen betydelse om man ska bedöma de musikaliska kvaliteter som egentligen framförs.

                                             

Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att Mäster Vreeswijk faktiskt känns ganska trött. Sannolikt har sjukdomen mattat honom och i kombination med en dålig mix, åtminstone vad gäller ljudvolym, mellan presentationerna och själva låtarna är det svårt att höra vad han pratar om emellanåt. Dock måste det tillstyrkas att inlevelsen under själva låtarna inte går att klaga på! Det finns några små lustigheter när det gäller låtvalen också, det är annorlunda versioner och ett par riktiga ögonbrynshöjare också faktiskt. Att Cornelis krypt till korset och valt att framföra Hönan Agda, som han i flera intervjuer tagit avstånd ifrån och sagt att han varit omåttligt trött på, känns snarast som ett sätt att inte förvägra publiken vad den vill han längre och som ett sista försök att ödmjukt bjuda på sig själv. Kulturarbetare, säger han själv flera gånger om både sig själv och sina medmusikanter och det är kanske så man ska se honom så här i elfte timmen. Publiken ska underhållas, det är kanske inte svårare än så det ska vara oavsett om man väljer att kalla honom för en trubadur, bluessångare eller estradör.

Musikaliskt sett pendlar låtarna mellan en stor tidsperiod och att se inspelning som ett slags ”Best of Cornelis” är inte särskilt svårt. Versionerna av låtarna är dock egensinniga och när det inte rör sig om bluesiga tolkningar så är det mycket sambainspirerat. Märk Hur Vår Skugga framförs delvis på holländska och även om publiken inte förstår ett ord kommer han undan med det. Han skojar bort det hela lite och förklarar att holländarna heller inte förstod texten. Fast det är klart, att tolka Carl Michael Bellmans text är kanske inte det allra lättaste ens på originalspråket. Hur mycket som försvinner eller tillkommer i översättningen vet jag inte.

Men kulturskatt eller inte så har skivan inte riktigt den inlevelse som Till Sist hade, den känns som sagt tröttare och vill man sjunga med i sångerna är det nästan omöjligt. Cornelis blueskänsla gör att han verkar ta det hela lite adlib och det är väl egentligen bara de mest taktfasta låtarna som Digital Reggae och Skyddsrumsboogie som lämpar sig om man vill vara med och skråla. Dessutom tar han sig vissa textmässiga friheter och har ändrat lite här och där i jämförelse med de mest kända versionerna på många av låtarna.

Ett par månader senare var han borta…

7/10

Joe Bonamassa - The Ballad of John Henry - 2009

Joe Bonamassa:

The Ballad of John Henry

2009

CD

Irond CD09-DD728  

Det här är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit om att själva ljudkvaliteten är undermålig i den utsträckning som gäller mycket musik numera. Det är således inget ”burkigt” ljud eller liknande som är problemet. Jag får helt enkelt skylla på producenten Kevin Shirley som onekligen gjort albumet med en ojämn ljudfilosofi. Detta eftersom andra halvan är mycket följsammare och inte alls lika vasst ljudmässigt. För även om Joe Bonamssa kanske i första hand inte är en sångare, utan mera en leverantör av text och musik, så är han onekligen kompentent som vokalist.

John Henry, är tydligen någon form av amerikansk folkhjälte eller legend som tävlat med en ångdriven hammare att slå rälsspik, räddat sina kollegors arbeten genom att vinna men dött på kuppen. Hans öde har enligt vad jag har förstått förevigats av allehanda storheter inom folk- och blues musiken såsom Leadbelly, Woody Guthrie, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Och nu alltså av Joe Bonamassa!

Musikaliskt är det här en betydligt mer traditionell bluesplatta av elektriskt snitt än föregående Sloe Gin som jag gillade riktigt mycket. Det innebär också – tyvärr – att det är en mycket tråkigare platta. Det känns som om man hört allting tidigare i andra sammanhang och det finns ingen virilitet att stoltsera med. Att Joe Bonamassa är en mycket skicklig gitarrisk råder det inget som helst tvivel om och han ger sig ut på några musikaliska vandringar som ger undertryck för detta påstående, nästan lite i stil med Johnny Winters energiska tonflöden. Det är inget som klär musiken och det känns lite påtvingad för lyssnaren, nästan lite som att visa vad man verkligen kan istället för att åstadkomma musikaliskt tilltalande tongångar. Att visa vilken skicklig gitarrist Joe Bonamassa verkligen är för sakens egen skull så att säga.

Man får dock mycket musik för pengarna och det är ju alltid något. Albumet mäter runt 74 minuter och hade det varit toppmusik hela tiden hade jag jublat. Men tyvärr är den, som jag tidigare var inne på, inte särskilt engagerande och jag får ingen vidare lust att utforska denne amerikanske bluesvirtuos vidare, vilket är synd nu när hans nya album Black Rock är på gång. Men det finns trots att kvaliteter, framförallt på skivans andra halva som inte gör den till ett kapitalt misslyckande och att det faktiskt handlar om kompetent musicerande, även om det råkade bli kopiöst tråkigt just den här gången, som gör att skivan klarar sig från avgrundens brant. Den kan möjligen växa något också om man ger sig tid att lära känna den bättre, problemet är dock att lusten till detta är i den närmaste obefintlig…

5/10

Cornelis Vreeswijk – I Stället för Vykort – 1973

Jag har sett den här skivan hyllas som Cornelis allra bästa, den mest politiska etc. Och jag vet ärligt talat inte vad ska säga om det? Jag tycker kanske inte att det är den allra bästa eftersom jag inte kommer att utdela det högsta betyget en skiva kan få här på Magnifik Musik. Jag vet heller inte om jag vill påstå att det är den mest politiska skivan, för även om det onekligen finns en hel del kritik mot systemet är det inte det som är det viktiga för mig. Det jag är ute efter är de fantastiska formuleringarna och det rent musikaliska, som i all sin enkelhet är fullständigt briljant! Skivan, för de som möjligen har missat det, består av texter som kan tolkas, precis som titeln antyder, som vykort och små hälsningar till olika personer och organisationer. Jan Myrdal, Landsorganistionen LO, Olof Palme, Kungen, Ulf Thorén, sonen Jack och till och med Lewi Petrus står som mottagare till texterna. Jag vill dock inte påstå att det bara är ifrågasättande och jag är inte helt säker på att jag förstår allting heller. Jag har till exempel ingen aning om vad Cornelis vill säga Sara Lidman i öppningsspåret, eller ens vem Sara Lidman är om jag ska vara helt ärlig! Andra låtar är mer uppenbara såsom den kritik som utdelas till damtidningen Femina (Cornelis påstod dock i en liveinspelning att det egentligen inte alls rörde sig om Femina, utan att det helt enkelt gick bra att sjunga på ordet, vilket man får hålla med om). Men även om jag inte håller den här skivan framför liveskivan Till Sist måste jag hålla med om att den innehåller några av de bästa låtarna som någonsin kom från Mäster Cornelis. Frustrationen Från Fångarna På Kumla är tydlig och med tanke på att Cornelis själv var fängelsekund vid ett antal tillfällen känns den otroligt äkta! Det är kanske främst ett ifrågasättande till de lagstiftande om de verkligen förstår vad ett frihetsberövande innebär? En underbar cynism finns förstås i Till Riksbanken där Wallenberg påstås vara hästhandlare och det var väl knappast enda gången som Cornelis hade åsikter om kapitalet, eller de allra rikaste i samhället! En kommentar om kungahuset ryms också, som jag var inne på tidigare. Släktnamn kan ingen välja konstateras och det är väl svårt att argumentera emot ett sådant argument så där rakt av. Ska man komma någon vart blir det till att problematisera frågan å det grövsta och inte ens då tror jag det blir särskilt lätt att komma fram till en vettig slutsats. Slutligen vill jag bara kommentera att den avslutande låten – Till Gunnel, faktiskt inte är något annat än Till Linnéa Via Leonard Cohen, med ett och annat ord utbytt. Helt enkelt en förbannat bra skiva som borde finnas i varje svenskt hem!

9/10

Eric Clapton – From the Cradle – 1994

Det här är ett väldigt kompetent bluesalbum och Eric Clapton gör verkligen skäl för sitt smeknamn – Slowhand. Tyvärr blir det lite långrandigt framåt slutet kanske delvis beroende på att blues i sig är en väldigt plågsam musikstil. Inte för att jag inte gillar det, för det gör jag, men det finns stora begränsningar i vad man kan göra med en bluesskala. Innehållet i texterna är ofta väldigt depressivt och man klarar kanske inte jämmer och elände hur länge som helst. Musikaliskt är det dystert vilket förstås passar genren och texterna ypperligt och genomförandet är det som sagt inget fel på! Gitarrsolona kanske tenderar att bli lite mycket till slut även om Eric Claptons spelstil inte når de tonutvräkande tendenser som exempelvis Johnny Winter! Han är något mer återhållsam och sparsam med det han gör och man kan förstås inte anklaga honom för att inte vara en skicklig gitarrist. Han lyckas dock, trots mina negativa invändningar, att hålla musiken intressant och när man lyssnat genom skivan ett par gånger så har intresset växt en smula till.

7/10 

Cornelis Vreeswijk – Till Fatumeh – 1987

Det här blev Cornelis Vreeswijks sista skiva. De som har läst mina tidigare recensioner av hans plattor vet att det här handlar om min egen lilla husgud, något som jag delar med många andra människor! Låt vara det handlar om ”hårdrockare” eller ”poplyssnare”, en sak verkar vi ha gemensamt. Naturligtvis handlar det i mångt och månget om texterna som förstås är magnifika men ska man vara riktigt objektiv så tycker jag inte att den här skivan tillhör de bästa. Det är inte ens en skiva som platsar på den övre halva utan faktiskt en ganska misslyckad sak om jag får säga mitt.

Men det är egentligen inget som hade kunnats göra så mycket annorlunda heller. Produktionen är färgad av sin tid och tilltalar mig inte alls. Cornelis främsta verk är enligt mig de som kom tidigt i karriären, de som inte kräver mer än akustisk gitarr till sången. Större arrangemang och större ambitioner tilltalar mig inte lika mycket som de kvicka visorna helt enkelt. Ett par av spåren finns i betydligt bättre versioner än de som återfinns här – Blues för Fatumeh och Till en Gammal Knarkare till exempel! Här är de ganska sävliga medan de i andra inspelningar tillhör de mest tempostarka låtarna överhuvudtaget!

Jag tycker absolut det är en skiva som bör finnas i samlingen (tillsammans med alla de andra skivorna av Cornelis) men det är mest för att det rör sig om ett principiellt nationalhelgon än att det egentligen finns kvalitativa aspekter att ta hänsyn till!

6/10

Recension: ZZ Top - Antenna - 1994

Antenna (1994) – Emedan förra skivan – Recycler hade en del kvar att önska när det gällde medryckande melodier var väl det här lite av en befrielse när den kom. Man hade, åtminstone delvis, hittat tillbaka till rötterna och även om man fortfarande hör de raka rytmerna som gjorde bandet som störst med skivorna Eliminator och Afterburner har man bantat ner på syntharna. Det är mera äkta bluesboogie så att säga. Det var också första gången bandet namngivit en skiva och en låt likadant (nästan) – Antenna/Antenna Head och som Bill Ham inte stod ensam för producentrollen. Billy Gibbons ger sig nämligen i kast med att producera Antenna tillsammans med Bill Ham som varit med sedan bandets barndom egentligen.

Man kan förstås spekulera i vad som gjort att han inte längre ensam står som producent, vilket man får säga att han gjort med framgång under hela gruppen karriär, men sannolikt har det brutala mordet på hans fru 1991 något med saken att göra. En rättsförfarande som inte fick sitt slut förrän 2000 då mördaren avrättades. Hur som helst finner jag plattan irriterande överproducerad. Allting är äckligt tillrättalagt och inget sticker ut någonstans.

Dock finner man några medryckande låtar här och var. Bäst är det som sjungs av Dusty Hill (som vanligt), framförallt World of Swirl och titelspåret Antenna Head. Men även Girl in a T-shirt och plattans stora hit – Pincushion som nådde förstaplatsen är riktigt bra! Det är någon form av blandning mellan den framgångsrika ”synth”-perioden och den tidigare mer renblusiga eran. Detta utan att för den del nå upp till de högsta höjderna totalt sett och ska man bedöma albumet som helhet, mycket beroende på produktionen, blir tyvärr betyget därefter. – 6/10

Recension: ZZ Top - Fandango - 1975

Fandango (1975) – När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras framförande av låten 1975. Men tydligen saknade upphovsmännen rättigheterna och ZZ Top vann målet och såg till att skaffa rättigheterna till den.

Förutom denna framförs Leiber/Stollers Jailhouse Rock, som förstås främst förknippas med Elivs Presley och ingen annan. Dusty Hill, som sjunger den, gör ett riktigt bra jobb och han framför också flera av låtarna på plattans studioinspelade låtar. Tush, som har kommit att bli en av bandets stora klassiker, inte minst! Denna släpptes som singel och nådde ända till nummer 20 på singellistan! Han står också för sången på Baliense, som onekligen tillhör de mer anonyma låtarna på skivan och Heard it on the X där han och Billy Gibbons sjunger växelvis. Det är förresten en av mina absoluta favoriter!

Om man förresten visade var skåpet skulle stå med bluesballaden Hot, Blue and Righteous på förra plattan – Tres Hombres, så är det inget mot vad man lyckas åstadkomma på den här plattan. Blue Jean Blues är något som lyckas placera sig bland det bästa som gjorts i genren överhuvudtaget!

Jag kan förresten inte låta bli att kommentera en intervju jag såg med Frank Beard en gång. Det handlade om extrema rytmer och inslaget fokuserade egentligen på trumslagare i mer extrema band såsom Slayer och något annat som jag inte riktigt minns just nu. Hur som helst så fick Frank lyssna och tala om vad han tyckte om stilen. Genast menade han på att sånt hade han minsann redan gjort på den här skivan och refererade till det livemedley som avslutar den live inspelade delen av skivan. Det var samma typ av kaos menade han på. Personligen tycker jag att det var en ganska dum jämförelse och jag uppfattade det snarare som att han försökte framlyfta sina egna kvaliteter eftersom han uppenbarligen inte gillade den lilla snutt musik som han fick höra. Men ödmjukhet eller inte så är det här förstås en bra platta som förtjänar sin plats! – 7/10 

Recension: ZZ Top - Tres Hombres - 1973

Tres Hombres (1973) – Man kan väl inte direkt påstå att de första åren kantades av stora variationer musikaliskt sett. Det handlar här, på bandets tredje platta, fortfarande om stabil bluesrock med Bill Ham som producent. Man kan förstås fråga sig varför man ska ändra ett vinnande koncept och det är ju faktiskt fantastiskt bra emellanåt. Åtminstone när det gäller musikalisk stil och själva produktionen, sedan gäller det ju att bidra med bra låtar också förstås. Här tycker jag att man har återgått lite till första plattans kvaliteter när det gäller melodier som sätter sig hos lyssnaren och många av mina personliga favoriter återfinns på den här plattan. Waitin’ for the Bus, Jesus Just left Chicago, Beer Drinkers and Hell Raisers, som Motörhead senare skulle komma att göra en cover på, balladen Hot Blue and Righteous och kanske framförallt La Grange är alla låtar som definierar den här plattan. Just La Grange är förstås något av det bästa och mest typiska som kommit från bandet och många människor verkar än idag tycka att det speciella gunget som finns i denna är ZZ Top, själva hjärtat i trions musik så att säga.

Plattan placerade sig på åttonde plats på Billboardlistan och singeln La Grange på plats 41 på singellistan och man får väl säga att det var här som framgångarna började på allvar och ska man bara äga ett av albumen från de tidiga sjuttiotals-åren är det här man ska ha! Men tro för den delen inte att det här är överlägset de första två albumen. De har helt klart sin plats, både i musikhistorien och i bandets viktiga diskografi, men här har man lyckats kombinera medryckande låtmaterial med tidlös produktion för första gången, de både första plattornas förtjänster helt enkelt! – 8/10

Recension: Rio Grande Mud - 1972

Rio Grande Mud (1972) – Det är väl egentligen inte mycket som är nytt under solen jämfört med First Album. Trion fortsätter i samma spår som tidigare och gör ytterliggare en stabil bluesrockplatta. Gibbons står ånyo för det mest av materialet och när han inte tagit hjälp av Bill Ham som producerar igen, eller de andra bandmedlemmarna är det kan själv som är krediterad författarskapet. Nu spelar det väl förvisso inte någon större roll vem som har skrivit vad, så länge som det är bra musik, men det kan ändå vara intressant som en historisk trivia i bandets utveckling.

Bland de mest utmärkande låtarna hörs Francine, som också blev singel och Just Got Paid och det, även om man som sagt känner igen sig sedan debutalbumet, ett lite råare sound. Det känns som om bandets utveckling, som visserligen kan sägas vara subtil, trots allt fört med sig ett modernare sound trots att det enbart handlar om ett enda år mellan skivorna. Fast det är klart att det mesta av förändring nog ska tillskrivas producenten Bill Ham och inte bandet egentligen. Det här är en platta som fortfarande håller utan att kännas daterad, något som First Album inte riktigt lyckas med. Dock är den i grunden inte riktigt lika stark och låtarna utmärker sig inte som lika enastående.

Det är alltså ett högst märkligt album, ett bättre produktion är föregående First Album, men samtidigt med mindre originalitet i låtarna även om det åldrats betydligt värdigare… Här skulle man sätta in en smiley som förvirrat ryker på axlarna och skakar på huvudet utan att förstå någonting. Och som alla förstår är det svårt att sätta ett betyg på ett sådant här album. Det är riktigt bra så länge det spelas men få låtar fastnar i minnet till nästa genomlyssning och dessutom både bättre och sämre är den föregående skivan på olika punkter. – 7/10

Recension: ZZ Top - First Album - 1971

ZZ Top’s First Album (1971) – Om man, som jag, upptäckte ZZ Top i samband med deras, nästan osannolikt framgångsrika, genombrott med Eliminator 1983 och sedan går tillbaka i tiden för att upptäcka rötterna kommer man inte att känna igen sig en enda smack. Början på karriären var totalt skiljd ifrån vad som senare skulle bli enorma publikframgångar med musikvideos på MTV etc. och är mera en korsning mellan klassisk blues boogie och bluesrock. Sättningen är dock densamma och förutom att det står att ”Rube” Beard spelar trummor på detta album är allting egentligen sig likt. ”Rube” är förstås taktmaskinen Frank Beards smeknamn och så var det inte mer med den saken. För gitarr och sång, liksom alltid står Billy Gibbons medan Dusty Hill spelar bas och sjunger också.

Inte för att det egentligen har något med musiken att göra men jag tycker ändå det kan vara på sin plats att nämna att ZZ Top eller ”skäggen” vid den här tiden ännu inte hade odlat dessa och att de ännu inte ingick i imagen på ett så uttalat sätt som sedan skulle bli verklighet.

Musiken är som sagt blues, uppblandat med boogie och hederlig bluesrock av Texassnitt, och ska man drista sig till att nämna låtar måste man väl nämna Brown Sugar som numera måste räknas till de stora klassikerna från den tidiga tiden, och Neighbor, Neighbor som tillhör mina personliga favoriter. Det är ganska enkla låtar som följer ett enkelt mönster och gillar man sparsamt instrumenterad musik får man sitt lystmäte tillfredställt här. Det är trummor, bas, gitarr och så sång då. Inga onödiga krusiduller!

För kompositionerna står till den största delen Billy Gibbons, som på ett flertal låtar tagit hjälp av plattans producent (som skulle producera många fler av bandets album) Bill Ham. På ett par av den har också Dusty Hill och Frank Beard kommit till tals, men det är osäkert hur mycket var och en har bidragit med. I vilket fall som helst är det helt klart ett följsamt album med mycket helhetskänsla i. Man tröttnar inte på det även om det inte skiner och glänser som det bästa som hänt i det musikhistoriska Texas genom tiderna. (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree blev förresten singel och för den som är bekant med senare plattor lär Backdoor Love Affair vara av intresse! – 8/10

Svante Thuresson & Vänner – 2007

Jag har alltid tyckt att Svante Thuresson är en skön figur med ytterst musikalisk talang i kroppen, en skön röst som kan göra vilken melodi som helst till sin egen. Men här tar han alltså hjälp av så kallade vänner. Hur det ligger till med vänskapsbanden kan man väl spekulera kring, men ur en musikalisk synvinkel är det ganska ointressant. Då är det betydligt intressantare att konstatera att det fullkomligt dräller av kända namn som sjunger duett med Svante! Till de mest namnkunniga hör Plura, Titiyo, Lisa Nilsson, Peter LeMarc, Dregen, Magnus Carlsson, Mats Ronnander och Anne-Lie Rydé, nu räknade jag upp nästan allihop förstås! Men trots detta, eller kanske tack vare detta, blev skivan lite av en besvikelse. Jag tycker inte att Svante får möjlighet att blomma ut på ett sätt som jag skulle vilja även om några av låtarna håller tämligen hög klass. I samtliga fall handlar det om när han lämnar jazzen och vandrar ut i mer bluesinspirerade verk Av Peter LeMarc, Pernilla Andersson eller varför inte i Nisse Hellbergs gamla Blå Vägen Hem som framförs i en riktigt bra version, mycket tack vara Dregens gitarrspel. Några musikaliska toppar alltså, men tyvärr alldeles för många intetsägande jazzballader också…

5/10 

Johnny Winter – Let Me In – 1991

Det här är ett typexempel på när summan av helheten är mindre värd än de enskilda delarna. Med det menar jag att de enskilda låtarna oftast är riktigt bra, det är hundra procent blues och det är hundra procent Johnny Winter också, man känner igen sig direkt och det går heller inte att ta fel på hans vilda solon där tonerna bara vräks ut. Han är en speleman av stora mått mätt, det går helt enkelt inte att förneka. Men det blir tjatigt, plattan består mestadels av relativt förutsägbara bluestolvor och med tretton spår blir det lite enformigt i längden, man klarar några stycken utan att bli totalt uttråkad, men sedan blir det lite mycket på en gång liksom.

6/10 

Recension: Johnny Winter – 3rd Degree – 1986

I en medföljande beskrivning av skivan skriver Johnny Winter själv hur nöjd han är med plattan, att den är variationsrik och att han tycker att han fångat många olika aspekter av bluesen. Jag kan inte annat än hålla med! Det är varierande musik, men ändå med ett väl sammanhållet sound och det går inte att ta fel på vem som framför den. Inte bara för att Johnny Winter har en mycket igenkänningsbar, för att inte säga unik, röst, utan även för hans speciella spelteknik. Han fullkomligt vräker ur sig toner på gitarren, men tappar aldrig melodins röda tråd i processen. Han är en speleman som njuter av att få uttrycka sig och spelglädjen är helt enkelt fantastisk. Och även om det låter lite motsägelsefullt att säga så om en blusplatta är det här något man blir glad av. Det är mycket tekniskt kompetent framfört och självklart gitarrbaserad musik rakt igenom. Detta även om instrumenteringen på ett par av låtarna, såsom Tin Pan Alley, också har ett mycket framstående pianoljud.

9/10 

Recension: Gary Moore – Still Got the Blues – 1990

Besvikelsen var stor när det stod klart att Gary Moore, en av mina gitarrhjältar skulle sluta med hårdrocken och ägna sig åt bluesen istället – en förrädare av stora mått! Med facit i hand måste dock erkänna att det förmodligen inte kunde ha blivit bättre, hans bluesdebut – Still Got the Blues, innehåller förvisso en hel del influenser från det han tidigare sysslat med och han bevisar också vid flera tillfällen att han verkligen är en av det allra bästa gitarristerna i världen. Men förutom gitarrdriven blues innehåller också plattan en blåssektion och ett gäng låtar som inte är skriva av Moore utan av så namnkunniga personer som George Harrison och Peter Green för att nämna några. Krasst sett kan man säga att dessa externa låtar inte sätter sig lika omedelbart som Moores egna men å andra sidan kan jag konstatera, nu när jag nästa spelat sönder plattan att det faktiskt är de andras låtar som håller längst, men då har denna skiva snurrat många varv! Det finns också ett gäng gästartister som sannerligen drar upp intresset för musiken ytterliggare, legender som: Albert King, Albert Collins och George Harrison medverkar.

10/10 

Cornelis Vreeswijk – Till Sist – 2000

När denna skiva nådde skivhandlarna såldes den under förutsättningen att det var den sista inspelade konserten med Mäster Vreeswijk och jag har behandlat den som sådan ända sedan dess. Den är inspelad den andra augusti 1987, alltså samma år som Cornelis tragiskt gick bort den 12 november blott 50 år gammal. Numera har det dock framkommit en ännu senare inspelning, men den tar vi senare… Rysningar gick längs ryggraden när jag först fick skivan i min hand och satte in den inför första avlyssningen. Det är åtta år sedan nu och jag ryser fortfarande varje gång jag hör inledningsspåret där han presenteras. ”Det finns ingen som han!” Och det är verkligen helt sant, ingen annan har ens kommit i närheten. Betänk hur sjuk han egentligen var vid den här tiden, vilken enorm inlevelse han ändå berikade publiken med, långt större än någon annan liveupptagning jag har hört med honom. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Repertoaren är enkel och på papperet kanske inget speciellt: Sist Jag Åkte Jumbojet Blues, Sambaliten, Blues för Fatumeh, men inlevelsen är enorm, jag tror på precis vartenda ord han sjunger om och jag tror på precis det han pratar om mellan låtarna, det finns ingen dötid, det finns ingen tid att hämta sig och det finns ingen tid att tänka: tänk om han gjort så istället… Man bara existerar i symbios med konserten och när Cornelis presenterar hur han bytt namn på: Ballad rörande det förhållandet att, trots upprepade försäkringar, från så väl regeringshåll, såsom kommunalt håll, och även provinsiell nivå ändå torde förekomma en högst påtaglig brist på skyddsrumsutrymmen inom konungarikets gränser till Skyddsrumsboogie eller att Blues för Dubrovnik arrangerats om till backbeat och handlar om illegal transport av illegala varor över legala gränser – Knarksmuggling med andra ord, är lyckan total. Lägg där också till en fantastisk version av Bruna Bönor Komplé och den omdöpta sången Digital Reggae, tidigare Blues för en Datamaskin och betyget kan inte bli annat än fantastiskt!

10/10 

Recension: Cornelis Vreeswijk – Poem, Ballader och lite Blues – 1970

En ganska märklig samling låtar egentligen, allvar och komik mixat med varandra och detta uppblandat med reciterade poem. Både dessa dikter och texterna håller naturligtvis den intellektuella kvalité man kan förvänta av Mäster Cornelis. Musikaliskt är det, som titeln på albumet antyder, mycket blues, ibland jazzigt uppblandat som i Fåglar, eller mer Cornelis-traditionellt som i den kvicka Generalens Visa. Men det spelar ingen roll fragmenterat albumet framstår, eller hur många stilar som blandats med varandra, det är och förblir texter av en mästare och det är det viktigaste i det här fallet. Ven kan till exempel låta bli att älska avslutningsfrasen i betraktelsen av Morbror Frans, en slarvig och nonchalant men elegant charmör som blivit utslängd ur hemmet för att han förförde grannens fru och i och med denna handling nästan blivit onämnbar i släkten, dessutom en mästare på att tåla alkoholhaltiga drycker, Världens bästa anförvant – inte sant? Att sedan plattan innehåller både Märk hur vår skugga (Epistel 81 – Bellman) och en recitation av Ett Gammalt Bergstroll (Fröding) till synnerligen passande musik gör sannerligen inte saken sämre!

8/10 

Recension: Cornelis Vreeswijk – Live – 1972

Det är svårt för mig att skriva om Mäster Cees utan att falla in i långa konstruktioner av superlativ, ändlösa upprabblingar av briljanta textcitat, ordformer och så vidare. Här känner jag mig dock nödgad att inta en så objektiv roll som möjligt och leta efter fel/mindre kvalitativa egenskaper, som jag annars helt skulle ignorera. När det dessutom handlar om en Cornelis i sitt bästa element – en livespelning, är detta naturligtvis extra svårt, men faktum är att det här är långt ifrån den bästa liveplattan som finns med Cornelis. Visserligen innehåller den oförglömliga låtar, men i versioner som ingalunda kan räknas som de bästa. Även presentationerna av låtarna är, i viss mån, undermåliga. Man känner igen mönstret från andra inspelningar, som till exempel redan i inledande Tänk Om Jag Hade En Sabel, där Cornelis så fint påpekar att han brukar lägga in en ”fräckis” mellan nästa sista och sista versen för att, som han säger, ”vidmakthålla publikens intresse”. Samtidigt konstaterar han att dagens publik är av en sådan standard att han inte behöver göra det och sålunda har han lagt in ett skämt i alla fall, trots att han i ord förnekar det! Annars är det en mycket stark samling låtar, kanske med Sportiga Marie, Polaren Pär hos Polisen och Telegram För Lucidor i spetsen, som förgyller skivan. Kul är också att den ovanligare Josef och Maria fått plats, så man kan inte anklaga någon för att det är svaga låtar. Snarare är det en fråga om publikkontakt, och den är synnerligen viktigt på en liveplatta av det här slaget. Där bristar det lite, vilket gör att jag istället (eller kanske snarare ”även”) rekommenderar inköp av Live: Montmartre Köpenhamn och Cornelis på Mosebacke!

8/10 

Omar – Blues Bag – 1991

En till en början helt akustisk bluesplatta, tolvorna avlöser varandra och det är rätt skönt att lyssna på Omars raspiga och lite ansträngda röst. Att det är nonsenstexter gör mig inte så mycket, de passar alldeles utmärkt till mina bluesfördomar. Missförstå mig inte nu, jag älskar blues, men man kan bara variera texter om olycka och sorg till en viss gräns. Nåja, efter nio spår ändrar plattan karaktär, även om det sker så följsamt att man nästan inte tänker på det. Som ersättning till den ensamma akustiska gitarren och munspelet som initialt definierar plattan, läggs till elektriska instrument, trummor och bas. På det hela taget tycker jag att den starka inledningen med till exempel Give Me Back My Wig och Lover Man utklassar den andra halvan med hästlängder. Känslan förtas och det blir aningen för polerat för att kännas helt äkta.

6/10