Sven-Holger – Ballader på svenska – 2016

Om jag minns rätt var det ungefär ett år sedan jag först hörde talas om Sven-Holger Rosenvinge. Han sjöng då på engelska och jag vet inte varför jag inte skrev om honom då. Kanhända var det en personlig svacka för egen del snarare är Sven-Holgers musikaliska kvaliteter. När jag hör honom på detta svenskspråkiga album råder det ingen som helst tvekan om att jag måste utforska honom och hans musik vidare. Det här är precis vad det låter som på titeln, ballader på svenska. Och om vi skärskådar vad ordet ballad egentligen betyder: dansvisa; numera i allm.: i folkviseton hållen episk-lyrisk dikt, oftast med sagolikt, dystert l. vemodigt innehåll; äfv. om musikl. sångstycke af dylik karaktär. (SAOB), inser vi att biten folkviseton och episk-lyrisk text är synnerligen sann när det kommer till Sven-Holgers musik.

Jag gillar det här skarpt. Det är lågmält och sparsmakat. Texterna är som sagt fantastisk och jag kan lyssna om och om igen på de fem låtarna albumet innehåller om och om igen och jag känner ingen tillstymmelse till att tröttna än så länge. Jag tror på det Sven-Holger sjunger om. Det låter som helt och hållet innerligt och dessutom med en tonsäkerhet som de flesta sångare bara kan drömma om. Jag gillar det här skarpt, det är intressant och vackert. Jag blir lugn och tillfreds av att lyssna. Riktigt bra!

8/10

Ella Rammelt – Doften av Dig – 13 åring som imponerar!

Den som inte drivit en blogg vet inte hur mycket jobb som verkligen ligger bakom. Det som till synes kan verka som några få enkla rader har oftast en hel del tankeverksamhet bakom sig. I synnerhet om det handlar om att tycka till om något; att recensera innebär att sätta sig in i det man ska uttrycka sin åsikt om. Det innebär också att man måste ha något man tycker är mödan värt att sätta sig in i. Det är nästan det svåraste. För om man har fullt upp med en massa olika projekt vill det till att det finns ett solitt intresse som fångar uppmärksamheten. Därför är det så bra när man får tips i mejl. Mycket försvinner utan att det finns tid och lust att gräva djupare. Men så ibland, once in a blue moon, kommer det något man bara måste ge sin uppmärksamhet!

För någon vecka sedan fick jag Doften av Dig tillskickad mig med ett nytt stjärnskott, den trettonåriga Ella Rammelt. Jag smälte direkt! Det är inte en musikalisk stil som egentligen tilltalar mig speciellt. Jag skulle kalla det för radiovänlig pop och sådant går det tretton på dussinet av för mig. Men det här sticker ut. Och det sticker inte ut för att låter är speciellt bra. Det är helt ok, absolut. Men inget som är genialiskt på något sätt. Men rösten som framför fångar mitt intresse. Ella Rammelt är tretton år. Hon har en röst som är 6000 % mognare är de flesta i hennes ålder. Naturligtvis är det bara ett sätt för mig att utrycka någon form av kvalitativ idé om min uppfattning. Lite skämtsamt, om än väldigt torr humor.

Men lyssna själva så får ni höra. Var tror ni denna sångfågel befinner sig om 5 år? Vi har en ny världsstjärna på gång här, sanna mina ord. Hade jag inte varit så förtjust i min hatt skulle jag kunna äta upp den om inte hon har en grammis inom ett par år, om hon inte deltar i melodifestivalen året hon har åldern inne. Listan kan göras hur lång som helst. Fantastiskt!

Spotify: Ella Rammelt

Melissa Horn – Om du vill vara med mig – 2013

Om du vill vara med mig är Melissa Horn fjärde skiva, till dags dato är det också den senaste. Jag vet att jag har lyssnat på henne förut och gillat det jag har hört och jag minns också en lite genant sak som jag tänkte på då. ”fan, hon påminner lite om Mariza Horn”. Jojo, det var ju inte så konstigt med tanke på att det är henne dotter. Inte tillräckligt med research kan man säga.

Musiken är tämligen lågmäld och den känns oerhört innerlig. Texterna är sorgsna och tilltalar mig rejält. Melissas röst är även den innerlig och det låter som att hon verkligen har upplevt allt det vemodiga hon sjunger om. Det hoppas jag verkligen inte att hon har för då är det ett riktigt tragiskt levnadsöde. Jag ser fram emot att lyssna mer på denna sångfågel. Jag gillar vemodet!

8/10

Alvin Enga – Sånger från Soffan – 2014

Jag gissar att det är ganska få läsare som har hört talas om Alvin Enga tidigare. Därför är det på sin plats att verkligen gå igenom vad det är för slags musik det handlar om. Jag skulle kategorisera det som lågmälda visor, sparsamt instrumenterade. Det är gitarr och piano mestadels. Någon gång hittar man fler instrument i arrangemangen men om jag får gissar så säger jag att det är ljud genererade från en synthesizer.

Jag gillar verkligen upplägget och texterna är en blandning av väldigt begåvade betraktelser och rätt så bedrövlig naivitet. Jag kan stå ut med det. Alla behöver inte vara språkliga genier för att kunna förmedla en historia. För det känns som att Alvin Enga har något att berätta i det han sjunger om. Och där når vi också skivans akilleshäl. Allt för ofta missar Alvin Enga tonen, i synnerhet när de höga tonerna kommer. Bäst gör han sig i mellanregistret där han känns säkrare.

Som debut funkar det, men jag hoppas att nästa skiva blir mera genomarbetad. Balansen mellan det positiva och det negativa måste emellertid göras hur mycket jag än tycker om de positiva bitarna. Det är faktiskt rätt skönt att lyssna på sån här lågmäld musik ibland. Men som sagt, balansen måste göra sig avtryck på betyget.

3/10

Cornelis Vreeswijk – Hommage till Povel – 1981

När jag först införskaffade den här skivan för ganska många år sedan nu tyckte jag nog att den var det bästa av två världar. Povels fantastiska sånger framförda av Cornelis Vreeswijk. Kunde det bli bättre? Undantaget Cornelis egna visor förstås, i synnerhet de från den tidigare delen av karriären. Och visst, skulle Povel göra de här sångerna själv skulle man kunna kalla det för det Povels Bästa eller Greatest Hits eller liknande. Men här är det alltså Cornelis som gör hans sånger i egna versionen. Oftast känns det oerhört medgörligt men ett par av spåren är verkligen helt omfraserade.

Men det är på gott och ont. Ibland känns det lite som att Cornelis gör det lite för teatraliskt. Ibland funkar det jättebra men ibland blir det inte lika lyckat. Bland de mest lyckade numren är Varför är där ingen is till punschen? som får ett helt nytt lyster i Cornelis tolkning och nästan en ny dimension också. Måste Vägen till Curaço gynga så? tillhör däremot inte de mest lyckade numren. Det känns emellanåt som at Cornelis inte riktigt hänger med det höga tempot och de många orden som ofta kantar Povels texter.

På senaste tiden har jag lyssnat rätt mycket på Povels egna inspelningar och är inte lika imponerad av den här skivan längre. Det är förstås fortfarande en bra skiva men jag tar inte fram den så ofta längre. En sak ska man dock ha klart för sig. Inledningssången på skivan – Hommage till Povel, är helt och hållet Cornelis långt ut i fingerspetsarna. Övrigt material är dock skrivet av Povel Ramel!

7/10

Torsson – En Svensk Tiger – 1989

Till skillnad från de två föregående albumen – Elmia Jordbruksutställning och Lingonplockning, kom den här inte ut på vinyl före CD-releasen. I alla fall inte med flera års marginal! Dock blev det i mitt fall frågan om att först införskaffa den på vinyl för att några år senare uppgradera till CD-versionen. Den senare har också den fördelen att singeln, som alltså inte finns med på vinylskivan, Rolf Ren, återfinns. Jag kan inte minnas om denna släpptes i samband med julen eller inte men den har onekligen ett juligt tema och ligger sist på CD, där den borde ligga som bonusspår och inte först som det tidigare varit frågan om.

Jag känner mig lite upprepande när jag ska till att beskriva Torssons sätt att behandla de ämnen som avhandlas. Det viktigaste är inte vad det handlar om utan hur det handlar om det. Titlarna är ofta tagna ur en förbipasserande textrad snarare än från en viktig strof i refrängen. Ta till exempel Hett Krut i Hollywood som är en ganska oviktig bok som står i en bokhylla. En Droppe Citron är också den en ganska trivial rad i vilken man beskriver hur man ska locka tillbaka den försvunna kanariefågeln till sin bur. Plattans pärla, åtminstone när det gäller Torsson-texter är onekligen Hans Farsa Var En Barsk Typ Med Fanjunkares Grad, i vilken man bland annat beskriver att man som liten byggde kojor eller lekte olympiad! Det finns ofta poänger i texterna och ibland får man tänka mer än en gång på formuleringarna, men hur i helskotta leker man olympiad? Jag kan inte få in i mitt huvud hur man leker en tidsperiod om fyra år som pågår mellan två olympiska spel…

Musikaliskt sett är skivan helt klart en vidareutveckling av det som tidigare varit. Det låter modernare och man har lekt mera med arrangemangen än tidigare. Det är blåsarrangemang och körer på ett sätt som vi inte har hört förr. Jag tycker personligen att det klär bandet men visst är det lite annorlunda jämfört med tidigare. Man ska inte anklaga Torsson för att förhålla sig på Status Quo även om den röda tråden är uppenbar.

I min ungdom tyckte jag inte att den här plattan kunde mäta sig riktigt mot framförallt den förra skivan, och det tycker jag väl fortfarande inte egentligen. Men man får se dem på lite olika sätt. Det är trots allt några år emellan och det är en utveckling rent musikaliskt. Alla låtar är kanske inte bäst men det är tillräckligt många för att göra det här till ett riktigt intressant och bra album!

8/10

 

Rolf Ren (singel)

Torsson – Lingonplockning – 1989

Liksom debutplattan Elmia Jordbruksutställning, kom också den här skivan under ett annat namn på vinyl några år tidigare (1984). Då hette den En Rökare i Krysset och innehöll några låtar mindre än vad CD-versionen gör. Liksom föregångaren har man valt att lägga in lite bonuslåtar för den ”riktiga” skivan. Det är fantastiska låtar måste jag säga! Man märker också att tiden har gått eftersom inledande Son av Ayatollah innehåller fantastiska rader som Jag är son av Ayatollah, slå niohundra – nolla – nolla. Alltså 90000, numera 112.

Titelspåret är så där fantastiskt beskrivande som Assar Höll ett tal på förra skivan. Man utelämnar ofta de stora händelserna för att fokusera på det triviala och till synes oviktiga. Det slår mig också att Torsson har en fallenhet att använda udda cigarettmärken i sina skildringar. Här är det frågan om Kent! Jag vet i och för sig inte hur udda det märket var när skivan kom till men numera känns det i alla fall inte som det vanligaste märket. Jag tror knappast att det var vanligast i början av 80-talet heller.

Liksom på förra skivan är det frågan om högst personlig musikalitet. Det är inte lika utpräglat här kanske. Åtminstone tar det sig andra vägar. Musiken är inte lika tydligt inspirerad av 60-talet och det finns inte samma influens av Storbritannien och de svenska dansbanden. Här är det frågan om rock som på sina ställen har influerats en hel del av countryn.

Textmässigt är det här kanske det mest fulländade av alla Torssons album. Det är på något sätt skivan som definierar vad Torsson står för. Det är underfundigt samtidigt som det inte har något verkligt poäng. Man hittar ingen sensmoral i Torssons texter, det tillhör i alla fall inte vanligheterna och skulle den finnas där så är den väl gömd.

Det finns en hel del att lära här. Till exempel kan man efter att ha lyssnat på Blodomloppet, redogöra för de olika blodkroppar som finns i miljarder… Man kan efter Radiosignalisten tydligt se Fantomen… (nja, det kräver lite eftertanke) och man kan efter Öresundstwist, som torde vara plattan största och mest kända låt konstatera att alla som åker över Öresund får varsin påse twist. Nödrim så det förslår men roligt är det!

Det här är den skiva med Torsson som jag har allra närmast koppling till. Det finns väl ett par låtar som jag numera väljer att hoppa förbi men på det hela taget har den åldrats väldigt väl och det är fortfarande, efter alla dessa år, en kanonplatta. Kanske Torsson allra bästa!

9/10

En rökare i krysset (Vinyl)

Torsson – Elmia Jordbruksutställning – 1989

Torsson är ett band som hängt med mig ganska länge. Jag kan inte säga precis när det började men jag kan säga att jag lyssnade sönder den kassett där jag hade den här skivans originalvinyl inspelad på. Ursprungligen hette skivan nämligen Att Kunna Men Inte Vilja och gavs ut på vinyl 1980. Det var inte förrän efter CDns intåg som skivan gav ut på nytt under ett annat namn. Man passade också på att inkludera fyra extra låtar som tidigare bara funnits som singel.

Dessa extra låtar är inte mycket att ha egentligen men det finns viss kuriosa med dem ändå. Det västentliga är ursprungslåtarna. Lyssnar man på dem idag har de kanske inte åldrats väl i alla avseenden men det finns ont om musik som har sådan kultstatus som de här låtarna har. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rock inspirerad från Storbritannien och dansband från Sverige. Det finns även musikalitet från jazzens och countryns värld och när man blandar ihop alltihop låter det inte som något annat än just Torsson. Lägg där till också Bo Åkerström speciella röst och det går inte att ta miste.

Men det som är allra mest speciellt med Torsson, särskilt i den tidiga karriären, är sättet de behandlar texterna på. Det är fokus på små små detaljer och jag skulle vilja säga att de är experter på att måla upp miljöer med sitt textberättande. Ta till exempel en av mina favoriter – Assas Höll Ett Tal, som egentligen är en sävlig och tröttsam beskrivning in i minsta detalj om hur det gick till när Assar höll sitt tal på Mormors 70 årsdag – bokstavligt. Hans tal handlar om kål… Ja, det är faktiskt precis som det låter men man ser precis hur det såg ut den där dagen framför sig. Det är perfekt beskrivet och det är heller inte enda tillfället.

Skivan är fylld med låtar som numera inte kan räknas som något mindre än klassiker. Klippans Centrum och Det Spelade Bättre Boll lär vara de mest kända av dem men i vanlig ordning är det låtarna som inte är lika ”hit-betonade” som är de som står sig längst även om man inte kan ignorera poesin i några låtar egentligen.

8/10

Att kunna men inte vilja (Vinyl)

Cornelis Vreeswijk – På Powerhouse: Live – 2013

Att Cornelis var en lysande underhållare är väl inget jag behöver berätta egentligen. Alla som hört en livekonsert med honom vet redan detta. Det är lite grand som ett axiom – en självklarhet, ett obestridligt faktum! Men så väl som alla andra hade ha sina upp och ned gångar och alla liveinspelningar med honom är inte gudabenådade. Oftast beror det dock inte på honom utan på att produktionen kring inspelningarna inte förmår lysa lika klart som hans stjärna. Tycker ni att jag överdriver? Inte då, jag är kritisk också!

Men när det gäller den här skivan är det svårt att hitta några problem. Den är inspelad 1976 i en tid som ligger långt före sjukdomen som skulle ta hans liv vid ynka 50 års ålder. Cornelis själv talar om att den så kallade ”frukostklubben” inte finns längre, därmed inte sagt att Cornelis blivit nykterist men det är inget som märks på framförandena i alla fall. Det är intensitet och nerv i låtarna och alla, så när som på en enda, skulle kunna platsa på vilken samlingsskiva som helst med honom. Fast det är klart, gemene man kanske inte har en sådan relation till hans låtar som undertecknad har. För mig är det inga konstiga låtar som finns med men söker man efter Hönan Agda och Brevet från Kolonien lär man bli besviken.

Den enda sång som var helt ny för mig heter, enligt baksidans låtregister Ballad till J.M. och är en översättning av en fransk sång. För mig är den totalt misslyckad och låter mest som att Mäster Vreeswijk har fastnat i rimmandets förtrollande land till den milda grad att den knappast går att framföras, än mindre sjungas. Men å andra sidan är detta den enda låten på skivan jag har några negativa åsikter kring. Vid några tillfällen sjunger han inte riktigt samma text som är vana vid att höra från andra inspelningar, men det är ganska små skillnader egentligen.

Något som dock stör mig en smula är att man i baksidans låtregister inte har förmått att namnge alla låtarna på ett korrekt sätt. Det vill säga så som vi är vana vid att de heter. Det är inget nytt problem egentligen och jag har sett det förr. Kan det vara ett sätt för skivbolaget att sälja mer skivor? Vill de få folk att tänka ”vad är det för låt? Den har jag aldrig hört talas om. Jag måste köpa skivan för att få min samling låtar komplett!”? Spekulationer från min sida förstås och för min egen del spelar det ingen roll, en liveskiva med Cornelis måste ägas punkt och slut!

10/10

CDON

Ginza

Lars Demian – Favoriter i Dur och Moll – 1992

På den här skivan handlar det uteslutande om covers på vad andra redan har gjort. Att jag egentligen bara har koll på en bråkdel av dem gör dock att jag mer eller mindre kan betrakta dem som original. Det är förstås några få av dem som jag känner till sen förr: Man Borde inte Sova som jag känner till med Ann-Louise Hansson från Cornelis-plattan – den med Ann-Louise och Fred Åkerström på, Visor och Oförskämdheter. Lars Demian gör en tillbakalutad version av den och jag tycker att den passar honom.

En bakåtlutad och släpig version gör han också av Ted Gärdestads Eiffeltornet. Det är egentligen en mycket bättre version än originalet eftersom den här faktiskt dryper av vemod. Originalets glättighet passar inte riktigt ihop med texten och det har jag aldrig tyckt även om jag i smyg har diggat dess klatschighet. Även Mikael Wiehes Keops Pyramid görs med eftertryck, något som får visan att växa. Att det är ett av Mikael Wiehes alster som jag faktiskt inte riktigt har förstått storheten med gör genast saken bättre. Här kommer den helt till sin rätt.

Sist men inte minst känner jag till Kjell Höglunds Hollänsk Genever. Eller rättare sagt, jag känner inte till den, men den här versionen sätter sig direkt och blir plattans bästa låt. Det är också den enda som inte släpar utan faktiskt håller ett rejält upptempo.

Ett gäng låtar till finns förstås på plattan, tolv totalt. Det är artister som Thomas Di Leva, Imperiet, Ulf Lundell och Lasse Tennander som representeras. Jag kan inte påstå att jag är jätteimponerad. När man börjar närma sig slutet av skivan börjar det faktiskt bli rätt trist om jag ska vara ärlig. Det är lite för släpigt och träligt till slut.

6/10

Lars Winnerbäsck - Daugava - 2007

Lars Winnerbäck:

Daugava

2007

Sonet /Universal Music: 0602517-42139

Till att börja med kan man väl inte låta bli att konstatera att omslagsgrafiken är gräslig och horribelt ful! Nu är det ju tack och lov inte den som är det viktigaste i sammanhanget utan hur de musikaliska tongångarna är arrangerade på plattan. Titeln Daugava kommer förresten från namnet på den flod som rinner genom Riga, en plats som väckt inspiration till texterna. Musikaliskt handlar det dock, i mångt och mycket, om musik som tagit sina influenser från irländsk folkmusik och redan i inledningsspåret Farväl Jupiter är detta uppenbart! Det är ett tempostarkt alster vars intro definitivt är en pastisch på den irländska traditionen och oerhört medryckande, åtminstone för oss som är förtjusta i denna stil.

Men inte alla spår på plattan är så där härligt och initialt medryckande. Och tur är väl det, det skapar en variation och gör att plattan växer efter några lyssningar. För ska jag vara riktigt ärligt så var jag allt aningen besviken på den efter min första genomlyssning. Det krävs nästan att den hinner ’växa’ lite så man får med alla nyanserna, musikaliskt och textmässigt. Eller ja.. Jag vet inte om jag hittat alla nyanserna i texterna än! Det brukar vara så med Winnerbäck, undan för undan upptäcker fler och fler gömda genialiteter som först bara tycktes vara torftiga beskrivningar av vardagen.

Ta till exempel den nyligen Grammisbelönade Om Du Lämnade Mig Nu som innehåller så sköna poetiska rader som Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu eller Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu eller, varför inte sista versen som verkligen belyser skillnaden mellan ytliga passioner i de första raderna för att sedan övergår till en djupare kärleksbetraktelse.

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten

Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde i natten

Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd,

ingen känner mig så väl som du

Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu

Men åter till den musikaliska. Förutom den tidigare nämnda irländska ådran finns där mycket återhållsamhet mellan de mer tempostarka låtarna som Farväl Jupiter och Det Blåser Genom Hallen. Den vackra och vemodiga betraktelsen Vad Är Det Som Bekymrar Sara Wehn? är en av dem, Jag Har Väntat På Ett Regn en annan. Jag kan inte påstå att texten i någon av dem är så där rysligt uppenbar, åtminstone inte för mig, men det är å andra sidan lite av deras styrka också, möjligheterna till personlig tolkning utan en massa självklarheter uppställda efter varandra. Dessutom vet jag erfarenhetsmässigt hur svårt det är att rycka ur några enskilda rader för att här belysa dess excellence. Det handlar allt för ofta om progressiva texter som kräver sin helhet för att fungera.

Det man möjligen kan göra är att belysa Winnerbäcks uttryckssätt, till exempel i Innan Mörkret Faller som enligt min tolkning handlar om ett turbulent förhållande, och som kan illustreras genom följande motsägelsefulla rader:

mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord

men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
jag ångrar inga steg vid din sida
jag vattnar dina växter än

Slutligen kan jag konstatera att jag inte är helt säker på om skivan ’växt färdigt’ eller inte ännu och det är med viss tveksamhet jag delar ut mitt betyg.

8/10

Lars Winnerbäck - Singel - 2001

Lars Winnerbäck:

Singel

2001

Sonet / Universal Music 013606-2

När jag först hörde detta album i samband med införskaffandet inte länge efter releasen fann jag den test mässigt väldigt omogen. Det var väl kanske framförallt den medryckande Jag Vill Gå Hem Med Dig jag reagerade på. Numera har jag dock intagit en annan ställning och kanske var det i stället jag själv som inte var tillräckligt mogen för ta till mig Winnerbäck utmärkta och synnerligen genomtänkta texter, kanske var jag själv allt för desperat att få med någon hem från krogen vid den här tiden att den kändes allt för påträngande? Analysen idag säger dock att just den texten faktiskt är snudd på genialiskt skapade i och med textraderna: Jag vill gå hem med dig, bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har raserat hela natten. Jag tycker man kan utläsa ganska mycket av ovanstående, det handlar om passion och inte ett genomtänkt intellektuellt beteende, vilket nog är ganska sant för många.

Passion finns förstås med redan i plattans öppningsspår – Elden. Den har formen av ett brev som huvudpersonen skriver till någon hemmavid från Oslo. Det är en lysande beskrivning av tristess och försöken att fly ifrån den, men som Robert Broberg konstaterade redan 1972 att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Dock döljer sig en möjlig lösning till problematiken i texten Det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver. Med detta i medvetandet vill jag passa på att tillägga att Lars Winnerbäck inte bara bör tilldelas Karamellodiktstipendiet, som jag tidigare hävdat, utan även är en synnerligen het kandidat till Cornelis Vreeswijk stipendiet. Så fick jag det sagt också!

Innan jag går närmare in på det musikaliska måste jag bara få kommentera en textrad till som jag finner alldeles briljant! En bit in i Om Tiden Vill Ifatt som kan tolkas som en sång om olycklig och obesvarad kärlek: All jag ser/Allt jag hör/är din röst, din blick, ditt skratt/Du har ögon som berusar en natt/Så jag väntar/jag väntar/om tiden vill ifatt finns en liten skatt när vederbörande äntligen tagit mod till sig för att ta reda på huruvida känslorna är besvarade eller inte, eller om det från hennes sida bara är frågan om en kompisrelation: Vi ringde ibland/för att fråga hur vi mår/Tills Jag sa: Väntar du på nån eller vill du bli min?/Du Sa: Vad svarar man på sånt?/Jag sa: Man svarar nog ingenting.

Vid det här laget har man naturligtvis kommit till insikt om att det här rör sig om ett temaalbum och att samtliga låtar kan kopplas, på ett eller annat sätt, till civilstatusen ”singel”. Jag tycker den gör det på ett bra sätt, den blir aldrig tjatig och samma dilemman eller berättarteknik upprepas inte gång på gång (som jag först upplevde med Jag vill Gå Hem Med Dig). Även musikaliskt är det ett omväxlande album med rena rockrökare och smäktande ballader om vartannat även om jag inte upplever att musikaliteten står i centrum, det är i stort sett inget att hetsa upp sig över men lär heller inte utgöra någon besvikelse för vare sig fans av Winnerbäck eller den genomsnittligen rocklyssnaren. Det som är och förblir styrkan är texterna det är naturligtvis heller ingen hemlighet, och jag tycker att jag har tydliggjort mina åsikter om Lars Winnerbäcks textsnickeri både här ovan och tidigare (Vatten under broarna).

7/10

Jack Vreeswijk – Sjunger Vreeswijk – 2009

Jack Vreeswijk har inte det så lätt. I texthäftet skriver han själv om hur han försökt att bryta sig fri från sin ”gamle släkting”. Han gör det med sådan inlevelse att man förstår att det faktiskt inte alltid är en dans på rosor att vara ”kändisbarn” och att det inte alltid handlar om att glida omkring på en räkmacka. Vidare jämför han med någon som haft en billförsäljare till pappa där folk säger att ”du kan sälja bilar du pojk men din farsa var en jävel på att sälja bilar”. Sensmoralen i hela texten är förstås att han har tröttnat på att komma undan sin fars enorma skugga och tänker inte längre be om ursäkt för att han är sin fars son.

Men visst känns det lite märkligt det där med ”sjunger Vreeswijk”? Det kanske bara är jag men en sådan titel ger mig genast information om att det är Jack som sjunger Cornelis sånger. Så behöver det naturligtvis inte alls vara, Jack heter ju Vreeswijk också! Och faktum är att medan det finns sånger skrivna av Jacks ”gamle släkting” finns det också dem som är skrivna av honom själv. Han har helt enkelt slutat att gömma sig från den han är.

Det går ju helt enkelt inte att komma runt att kommentera sångerna från Jacks ”gamle släkting” så vi tar det först. Det är inte de mest kända visorna men hade det varit det hade jag blivit besviken. För en Cornelis-kännare är det dock inga direkta kontigheter. Jack gör dem bra och han har ändrat och arrangerat om här och där för att göra dem mer unika. Bra gjort! Det finns också ett par visor av Taube på skivan, bland annat Sjuttonde Balladen, men den är ju i det närmaste synonym med Vreeswijk så den passar in i kontexten!

Vad är bäst på skivan då, Jacks egna låtar eller de begagnade alstren? Jo, håll i er nu! Det absolut bästa som den här plattan har att erbjuda är Gull är Död, en dikt av Cornelis tonsatt av Jack. Den är faktiskt så bra att det är värt att införskaffa hela plattan bara för den! Men det betyder inte att det andra materialet skulle vara dåligt, bara inte lika magiskt som den fullpoängaren!

7/10

Lena + Orup – Dubbel – 2008

Jag är en beundrare, eller beundrare kanske är mycket sagt, av Lena Philipsson. Jag gillar hennes artisteri men jag är inte säker på att jag vet varför. Hon har oftast ett tvivelaktigt uttal, man kan ta flickan ur Småland men inte Småland ur flickan verkar det som. Orup har jag ingen särskilt relation till förutom det man har hört genom åren då. Det finns ingen aktiv ambition att införskaffa något när det gäller honom. Att han tidigare skrivit låtar till flera skivor med Lena är en annan sak.

Här är det frågan om duetter dem emellan där de turas om att sjunga leadsång. Det är väl i stort sett ok men inget att höja på ögonbrynen för. Jag tycker heller inte att det finns tillräckligt med kontinuitet i plattan utan den spretar lite för mycket. Kanske beror det på den växelvisa leadsången. Det beror också på att det rent musikaliskt är lite för mycket olika stilar. Mestadels pop såklart men det sneglar även åt dansbandshållet och det är något som varken klar Lena Philipsson eller Orup.

5/10

Mikael Wiehe – En Gammal Man – 2012

Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den här gången.

                                     

Texterna förändras men innehållet består. Det kan man kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där kärleken står i centrum!

Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det gäller Mikael Wiehe. Det känns som att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde handla om någon helt annan än Björn...

Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter någon genomlyssning.

Sist men inte minst måste jag kommentera Huset (P’Potemkin) där Wiehe försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku låten (medan Wiehe raserar den)!

Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.

8/10

Fred Åkerström – Ruben Nilson – 2012

Fred Åkerström lärde mig med sitt debutalbum 1963 en gång att älska Ruben Nilsons visor. Jag har införskaffat allt som stått i min makt av detta ordens geni sedan dess. Här är det frågan om en konsert från 1983 med Rubens sånger. Dessutom får man som bonus en DVD med en dokumentär om Ruben, kan det bli bättre? På baksidan står en text av Freds Dotter Cajsa-Stina som säger att hon faktiskt var lite orolig att höra sin far sjunga på den här skivan. Han hade vid den här tiden stora personliga problem som hon oroade sig för skulle höras igenom sången. Hon hörde inte något av det och det gör inte jag heller! Det är en stark Fred Åkerström (trots att hans hälsa egentligen var skör) som hörs. Det märks att han verkligen älskade att sjunga Ruben Nilsons sånger.

Om vi ska gå rakt på sak så finns det egentligen bara en enda anledning till att jag inte ger den här skivan full pott i betyget. Det finns helt enkelt ett par mycket märkliga versioner av ett par av låtarna på plattan. Låt oss kalla det för artistisk frihet och gå vidare! Urvalet kanske kunde diskuteras också men de allra flesta sångerna hör helt klart hemma här. Kanske hade jag önskat att det fanns några fler som var helt okända för mig och kanske också någon favorit som tyvärr saknas. Men man kan inte få allt och jag ät förstås mycket nöjd!

Dessutom medföljer som sagt en DVD med en dokumentär om Ruben. Jag har egentligen inte direkt haft någon koll på hans person sedan tidigare och det var intressant att få ett par pusselbitar där. Det är inte den mest informativa dokumentären jag har sett men den ger onekligen en del information. Dessutom för vi se hur Fred sjunger från nämnda konsert i några klipp.

9/10

Cornelis Vreeswijk – Till Fatumeh – 1987

Det här blev Cornelis Vreeswijks sista skiva. De som har läst mina tidigare recensioner av hans plattor vet att det här handlar om min egen lilla husgud, något som jag delar med många andra människor! Låt vara det handlar om ”hårdrockare” eller ”poplyssnare”, en sak verkar vi ha gemensamt. Naturligtvis handlar det i mångt och månget om texterna som förstås är magnifika men ska man vara riktigt objektiv så tycker jag inte att den här skivan tillhör de bästa. Det är inte ens en skiva som platsar på den övre halva utan faktiskt en ganska misslyckad sak om jag får säga mitt.

Men det är egentligen inget som hade kunnats göra så mycket annorlunda heller. Produktionen är färgad av sin tid och tilltalar mig inte alls. Cornelis främsta verk är enligt mig de som kom tidigt i karriären, de som inte kräver mer än akustisk gitarr till sången. Större arrangemang och större ambitioner tilltalar mig inte lika mycket som de kvicka visorna helt enkelt. Ett par av spåren finns i betydligt bättre versioner än de som återfinns här – Blues för Fatumeh och Till en Gammal Knarkare till exempel! Här är de ganska sävliga medan de i andra inspelningar tillhör de mest tempostarka låtarna överhuvudtaget!

Jag tycker absolut det är en skiva som bör finnas i samlingen (tillsammans med alla de andra skivorna av Cornelis) men det är mest för att det rör sig om ett principiellt nationalhelgon än att det egentligen finns kvalitativa aspekter att ta hänsyn till!

6/10

Recension: Owe Thörnqvist - Boogie Man

Owe Thörnqvist:

Boogie Man

CD Box/DVD

Bonnier Amigo Music Group AB 334 24983

Det här är en box som jag har varit sugen på i ett par år och eftersom den är ett par år gammal kan man väl saga att jag har varit sugen på den sedan den släpptes egentligen. Boxar av det här slaget brukar dock vara relativt dyra vilket egentligen är enda kriteriet för att motstå frestelsen. När jag hittade den för fyndpriset 199:- på CDON kunde jag förstås inte mostå längre. Snabbt som ögat klickade mina fingrar nästan automatiskt på ”köpa knappen” och någon dag senare hade jag den i min ägo. Det är inget inköp jag ångrar, nej snarare tvärtom. Sällan har ett skivköp varit så prisvärt faktiskt!

                                                

Förutom en jäkla massa musik, som inkluderar i princip allt som fastnat på skiva från Owes långa karriär – från femtiotalet och framåt, och en DVD med en massa gott gott på, inklusive en livekonsert från 2006, fantastiska, tidigare opublicerade bilder och texterna till samtliga låtar. När jag tänker efter är det här egentligen inte ett skivköp, utan snarare en klenod!

Skivorna är åtta till antalet och innehåller, om inte allt som kommit från mannen, så i alla fall det mesta av det bästa! Fast nästan allt är ju så fantastiskt bra så det är nästan samma sak att kalla det mesta av det bästa som alla låtar. Och nu tror Ni att jag överdriver, men det gör jag verkligen inte! Jag avgudar Owes sätt att trolla med orden och att han kan skriva häftiga riff och klatschiga melodier är det definitivt ingen tvekan om. Jag tänker inte tråka ut Er med att rabbla titlar även om jag skulle kunna räkna upp kanske femtio låtar som absoluta favoriter; Owe är hel unik i det avseendet.

Faktum är att jag funderade lite häromdagen på vad man ska kalla honom för, eller snarare vad man ska benämna hans talang som. Han är inte bara den som förde rocken till Sverige, inte bara den som skrivit underfundiga texter så älskade att flera av dem har fastnat för evigt i den svenska folksjälen, en rimmens mästare, en ordens ekvilibrist! Nej, Owe är mer än så! Han är något så ovanligt som en fullständigt genommusikalisk person! Allt han rör vid verkar bli hits och genomtänkta berättelser med handling, start, mål och sensmoral. Det finns få andra artister i musikhistorien som jag skulle tillskriva detta epitet och i skrivandets stund kan jag faktiskt bara komma på en enda, kan Ni gissa vem? Johnny Cash förstås!

Det finns nästan ingen genre som Owe inte har provat på, inte bland det mer klassiska och traditionella genrerna i alla fall. Detta märks om inte annat på den liveskiva som medföljer. Det är lite annorlunda material på den och inget man direkt känner igen från studioplattorna. Owe är en född underhållare och om inte musiken hade slagit kunde han blivit en av Sveriges första stå upp komiker. Presentationerna mellan låtarna är helt fabulösa, var får karln allt ifrån? Det finns också skivor med andra versioner av de mest klassiska låtarna, det är roligt att höra dessa och jag är extra glad att Blommor och Eterneller och Sverigebesöket finns med i den här boxen också eftersom jag bara har dem på vinyl sedan tidigare.

Bland de mest udda versionerna hittar man till exempel Albin och Pia på norska, Varm Korv Boogie på danska och någon låt på tyska och så vidare. Även Owes engelska version av Wilma finns med och det är ju alltid kul även om just den versionen av låten inte faktiskt inte är speciellt bra. Owe är en ordekvilibrist på svenska, men inte på engelska, inte på norska, tyska och inte på danska heller. Det är kul att höra men det blir mer roligt än bra om man säger så.

Nu vet jag inte om det här blev en recension eller ett reklaminlägg egentligen men faktum är det här är så pass bra att jag egentligen vill ställa mig upp och applådera både Owe och alla som införskaffar den här boxen, det är den definitivt värd!

10/10

Recension: Dom Viktiga Skorna – Varför Svälter Folk (När Mat Är Så Gott)? – 2009

Jag har ofta konstaterat vikten av öppenhet inför det okända och viljan att utforska även sån som man normalt inte skulle intressera sig ett dugg för. Det har varit en stöttepelare, både här på Magnifik Musik och på Fanatisk Film att inte ha några förutfattade meningar och att behandla allt med samma typ av respekt! Det finns inget som är mer värt än något annat även om det naturligtvis finns saker som är mera intressant än annat. Det handlar ju trots allt om subjektiva tolkningar av musikaliska intryck och inget annat. Jag har också konstaterat vid ett flertal tillfällen, senast när jag skrev om skotska Texas, att jag generellt har svårt för rapping och den musik som detta brukar förknippas med. Därför kan jag till min stora glädje konstatera att jag faktiskt hittat ett undantag som bekräftar regeln – Dom Viktiga Skorna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men det här tilltalar mig faktiskt. Det känns så enormt absurt att det bara måste vara enormt genomtänkt! Musikaliskt kanske det är så mycket att hänga i granen, men texterna är inte av denna världen! Antingen har man gjort sig en poäng av att rimma på så kontiga ord som möjligt och i så fall kanske inte texterna har någon egentlig innebörd, eller så finns det faktiskt ett budskap någonstans bland alla ord. Och jag bryr mig faktiskt inte om vilket! Texternas prosa är full tillräckligt för mig, de är humoristiska, förfärliga, påhittiga, provocerande och innovativa! Och allt på samma gång och i en enda röra. Dessutom framförs de inte i ett sådant rykande tempo att man inte har en chans att uppfatta dem. Visserligen kan kanske möjligen dialektala svårigheter ställa till det för någon. Jag tycker dock inte att skånskan är något problem. Det är tydligt artikulerat utan att för den delen bli styltat och konstgjort. Sist men inte minst ska jag tillägga att artisterna själva konstaterar att man inte ska ta allt de framför om på fullt allvar och att texternas budskap inte nödvändigtvis speglar artisternas egna åsikter. Nej, det får man verkligen hoppas!

7/10 

Cornelis Vreeswijk – Cornelis Sjunger Victor Jara – 1978

Både Cornelis och Victor Jara tillhör personer som jag verkligen beundrar och med detta sagt borde väl det här vara en optimal kombination och en fantastisk skiva? Nja, så fantastiskt blir det inte! För även om Victor Jara på något sätt är civilkuraget personifierat och Cornelis är det största vispoeten sedan Taube och Bellman i Sveriges historia lyckas han inte beröra. Det är absolut inget fel på Cornelis översättningar (även om jag på grund av språkliga begränsningar inte kan bedöma hur korrekta de är) och det är inget fel på Björn J:son Lindhs arrangemang heller, men kombinationen lyckas inte fullt ut. Smärtan och pinan som borde finnas i texter av det här slaget, som allt som oftast behandlar folkets kamp, förtryck och tyranni, är inte närvarande i den grad jag skulle önska. Vidare är det förstås så att eftersom det inte är Cornelis egen musik, som ju ofta var väldigt bluesig till sin natur, finner man sig inte riktigt till rätta. Man kan förstås inte komma undan att det är ett viktigt album, att försöka förmedla Victor Jaras budskap, att inte låta hans död vara förgäves, och i detta avseende har förstås Cornelis gjort en kulturgärning av enorma proportioner! Totalt sett är det dock ingen skiva som jag plockar fram särskilt ofta.

6/10