Death - Leprosy – 1988

Det här är Deaths andra skiva och kom året efter debuten Scream Bloody Gore 1987. Då debuten är ett av de album jag saknar i skrivandets stund blir det inga direkta jämförelser. Men onekligen för bandnamnet tankarna mot extremare musik. Musik som åtminstone räknades som extrem på 80-talet.

Man kan väl säga att Death var en av förgrundsfigurerna inom den stil som kom att benämnas Death Metal. Det karakteristiska vokalisten finns definitivt där men det är inte lite supersnabbt som jag minns den tidiga eran. I dagens musikklimat skulle jag faktiskt nästan vilja kalla det melodiöst. Med Death Metal mått mätt förstås.

Musikaliskt är det ganska jämnt längs hela linjen. Det är klart att det varierar en smula från låt till låt och det få dalar och toppar. Bland det senare måste Open Casket räknas. Det är en låt som definitivt räknas till klassikerna av fansen och den är inget mindre än fantastisk.

Men över lag är det alltså jämn kvalitet och förbannat riktigt jävla bra! 

8/10

King Diamond – ”Them” – 1988

Det här var inte min första bekantskap med King Diamond men en av de svåraste jag har haft att ta till mig. I och för sig här jag svårt att ta till mig King Diamonds koncept överhuvudtaget eftersom jag oftast finner musiken väldigt väldigt bra medan just sången får mig att hoppas på mer. Vid något enstaka tillfälle handlar det om tilltalande melodier som sätter sig och som man, i de allra bästa av stunder, kan nynna på. Oftast är det dock inte så. Det är en skiva (och artist) som kräver aktivt lyssnande, låter man bara innehållet skölja över en som skvalmusik missar man hur mycket som helst. Det finns nyanser men det är jobbigt att hänga med i svängarna.

Det finns en mängd olika röster på skivan och jag får säga att King Diamond gör ett bra jobb med att gestalta dem. Jag är inte mest förtjust i hans karakteristiska falsettsång men den får man på köpet så att säga. Står man bara ut med den så får man en historia som börjar i plattans första spår och slutar i den sista. Det handlar alltså inte bara om lösryckta låter. Det är kanske här King Diamond storhet ligger, inte i sången, utan i konceptalbumen?

6/10

Vixen – Vixen – 1988

Hade jag först införskaffat och lyssnat på den här skivan när den kom ut, på det glada 80-talet, hade jag säkerligen tyckt att den hade varit hur hård som helst. Alla vi som växte upp på 80-talet minns att allt som inte var synth var hårdrock och vise versa. Vixen är verkligen inte synth alltså är det hårdrock. Nuförtiden skulle jag nog snarare kalla den här musiken för en snällare variant av hårdrocken, med inslag av glam, än något annat. Men det var som sagt andra värderingar som gällde på 80-talet! Dessutom är det ju onekligen så att den där referensramen som jag brukar tjata om utökas hela tiden och det finns idag musik som är långt hårdare än de här fyra damerna.

Plattan innehåller elva hyfsat klämkäcka melodier utan att för den delen ha någon direkt hit-kvalitet. Det är rättfram musik helt enkelt, inget jag minns dagen efter jag har lyssnat och knappast ens när skivan är slut. Det är helt enkelt lätt att glömma bort det här. Jag brukar plocka fram skivan ibland när jag känner att jag behöver påminnas om stereotyperna för är det något jag känner när jag hör det här så är det stereotypvibbar!

Det har varit lite si och så med skivproduktionen och bandet har också splittrats ett par gånger. Då det här är debuten får man väl räkna sättningen här som originaluppsättningen. Janet Garner på sång och gitarr, Jan Kuehnemund på gitarr, Share Pedersen på bas och slutligen Roxy Petrucci på trummor. Jag måste erkänna att det är helt okända namn för mig. Jag känner inte till dem varken för eller senare, detta med undantag av trummisen Roxy Petrucci, som tillsammans med sin syster Maxine Petrucci var en del av bandet Madam X som jag verkligen diggade när det begav sig. Hur som helst lär uppsättningen se helt annorlunda ut numera, om bandet ens existerar…

5/10

Metallica - …and Justice for All – 1988

Hur blasfemiskt det än må låta anser jag den här plattan vara Metallicas kanske bästa album någonsin! Med blasfemi vet alla, som är någorlunda insatt i det legendariska metallbandets historia att det här Jason Newsteds första plattan med bandet efter Cliff Burtons tragiska bortgång. Jag minns ännu när jag hörde nyheten på radio en septemberkväll 1986 men det är en annan historia. Låtarna är långa och med en tämligen komplicerad struktur där vers-refräng-vers-refräng lagts på hyllan. Textmässigt handlar det inte om några överraskningar, personlig integritet och en misstro på samhället präglar plattan. Vare sig det är det svarta slutet i Blackend eller överbeskyddande föräldrar i Dyers Eve. Har du ännu inte gjort din första bekantskap med plattan avundas jag dig en smula, lägg gärna märke till den underbara balladen One, som belyser det moraliska dilemmat av läkekonstens framsteg kontra krigsmaktens: Landmine has taken my sight/Taken my speech/Taken my hearing/Taken my arms/Taken my legs/Taken my soul/Left me with life in hell.

10/10

Recension: Ozzy Osbourne – No Rest for the Wicked – 1988

Det är nästan alltid lyssningsvärt när det gäller Ozzy även om det inte alltid kommer upp i några svindlande höjder när det gäller kvaliteten på musiken. Det musikaliska är det egentligen inget fel på och jag har tidigare skrivit att Ozzy röst kanske mer är igenkänningsbar än riktigt kvalitativ. Han har en röst man känner igen men det är ingen virtuos på något sätt. Musiken är alltid intressant, välproducerat och väl framfört rent musikaliskt sett. Det är helt enkelt en artist som alltid kan leverera ungefär vad som förväntas även om det sällan sticker ut över detta signum. Den här skivan är inget undantag, det finns ett par låtar – Miracle Man och någon till som höjer sig över de andra och som vid utgivningen blev hyggligt stora hits i sammanhanget om jag minns rätt. Förutom detta så är det väl ett ganska slätstruken album egentligen.

6/10

Bathory – Blood Fire Death – 1988

Det här albumet vill jag påstå är mindre extremt än de föregående. Det är fortfarande en ganska usel ljudkvalité men variationen är betydligt större än på de tidigare plattorna. Dessutom har musikstilen skiftat karaktär något, åtminstone delvis, och själva introt på plattan borgar för, åtminstone så här med facit i hand, att steget till den Viking Metal som skulle prägla senare album var på gång redan här. Det är överlag längre melodier än vad vi varit vana vid sedan tidigare med toppar på över åtta minuter med A Fine Day the Die och smått fantastiska tio minuter med titelspåret Blood Fire Death. Det här är också två höjdpunkter på plattan, där det verkligen märks att en förändring är på gång. Totalt sett blir dock plattan aningen monoton och de högsta höjdpunkterna förmår inte göra de djupaste djupdykningarna full rättvisa. 

4/10

AC/DC – Blow up Your Video – 1988

Ett typiskt medelmåttigt album. Någon höjdpunkt, Heatseeker och någon till, men på det hela taget ganska jämntjockt och tråkigt. Men eftersom det trots allt är kompentent genomfört, musicerat och producerat och att Brian Johnson skriker mindre än vanligt klättrar den lite. 

5/10