Recension: Exumer – Fire & Damnation – 2012

Jag vet inte var jag fick tips om den här skivan och det här bandet från början men nyheten om att de släppt sitt tredje album efter 25 år tystnad intresserade mig. Det här var något som skulle utforskas, den saken var klar! Lägg dessutom till att det handlar om tysk Thrash Metal och saken blir ännu intressantare!

När jag lyssnar inser jag att det är som att lyssna på en något snällare version av Kreator, ett band som i sin tur är något snällare än Slayer (marginellt i alla fall). Jag hittar visserligen saker och ting jag möjligen skulle vilja förändra, en skiva kan väl aldrig bli helt perfekt? Till exempel skulle jag gärna ha sett att trummorna kom fram lite mer i produktionen men det absolut viktigaste är ändå gitarriffen som verkligen sitter där de ska! Det är fantastiskt från första stund till den sista men ungefär efter halva skivan låter det som att man har gjort en vokalistförändring. Jag är mer inne på hur första halvan låter men jag vänjer mig å andra sidan snabbt vid den andra också. Jag vet inte om låtarna kanske är inspelade under olika tidsperioder och det är därför det låter annorlunda – eller om det finns någon annan idé bakom.

Riffen är inte superavancerade men de låter fräscha och väldigt passande till musiken utan att jag för den skull kanske vill rubricera musiken som teknisk Thrash Metal. Det är heller inte jättebrutalt och det tackar jag för. De band som är brutala för sakens egen skull, vilket jag upplever ibland, har en bit kvar till det jag söker efter i den här typen av musik. Det är helt enkelt lagom, riff på gitarrens tre bassträngar i kombination med utflykter på greppbräddans högre regioner passar mig som handen i handsken och gör det här till en mycket trivsam upplevelse!

8/10

Accept – Death Row – 1994

Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre!

Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än aldrig! Det är alltså något som tilltalar mig väldigt mycket idag även om så inte var fallet vid releasen. Förutsättningarna här väl också förändrats en smula och jag vill inte längre ha tillbaka Udo Dirkscheider bakom mikrofonen. Jag säger inte att han gör något dåligt jobb här eller någon annan gång heller för den delen men han är inte oersättlig och om man betänker vad Udo själv sysslade med i U.D.O. fram till återföreningen med Accept 1992 står det helt klart att skivorna med Accept är långt med kvalitativa och unika än soloprojektet. Det är en helt annan crunch i gitarrspelet och både kompen och melodierna är mer genomarbetade.

Texterna berör som vanligt ett våldsamt samhälle och ifrågasätter, åtminstone ironiskt, vart vi egentligen är på väg? Som vanligt tillskrivs hela gruppen kompositionerna (med ett par undantag) så det är svårt att säga vad som fungerar så bra med just Accept som koncept när i princip samma sound med U.D.O. inte blir riktigt lika vasst.

Här är 15 vassa låtar som växer med varje genomlyssning numera. Det är fullt pådrag och bara någon enstaka ballad. Det är med andra ord mycket attityd!

8/10

Annihilator – Never Neverland – 1990

Även om jag alltid har tyckt att Jeff Waters gitarriff varit innovativa och fräscha på alla Annihilators skivor är det här nog ändå en utveckling från debuten. Det är här som man på allvar märker att han inte väljer de konventionella vägarna och gärna lägger in udda tongångar och tempoväxlingar för att nå effekt! Det är inte riktigt lika tydlig Speed Metal som debuten och det känns överlag lite mera genomtänkt.

Coburn Pharr står för sången på det här albumet och han sköter sig minst lika bra som den föregående sångaren. Hans röst passar utmärkt till musiken som spelas! Favoriter är de låtar som tar ut svängarna mest när det gäller gitarrspelet: Sixes and Sevens och Imperiled Eyes som dessutom innehåller teknik jag aldrig tidigare (och inte senare heller) hört användas som riff.

Ja, det finns inte mycket mer att orda om egentligen. Gillar man Annihilators andra skivor eller Heavy/Speed Metal med innovativa riff lär man tycka om det här också!

8/10

U.D.O. – Mastercutor – 2007

Någon gång i tiden kände jag väl en viss besvikelse över att Udo Dirkschneider lämnade Accept, att han sedan återförenades med sitt gamla band och gjorde ytterligare tre skivor med dem hade inte så stor betydelse,  han var ändå en svikare. Idag ser jag på det med lite andra ögon. Jag har inte längre något emot att Udo har gjort solokarriär, det innebär bara att Accept på senare år gjort två kanonplattor, U.D.O. kan stå för dussinproduktionerna.

Nu var jag kanske lite orättvis men faktum är att även om det här är rätt bra och något som trivs i mina öron är det inget som är speciellt utmärkande. Det skulle kunna vara ungefär vad som helst som Udo har lagt sång på, bakgrundsmusiken är just det – bakgrundsmusik, det finns inget direkt som utmärker den! Det är standard Heavy Metal kan man säga men som sådan är den ändå väldigt bra och stabil och det gör kanske inte så mycket om det inte är oerhört innovativt hela tiden? Det är faktiskt bra ändå!

Det är inte förrän framåt slutet, i sista låten, den punkrocksinspirerade Crash Bang Crash som det finns något som utmärker sig och något som jag kan känna igen rent musikaliskt på bara musiken. Överlag känns det som en lite trött platta men jag ska hellre fria än fälla och det var definitivt intressant att lyssna på en skiva tio år nyare än det senaste jag har i mina hyllor med dem. Det håller fortfarande och det kommer att resultera i fler inköp (och fler recensioner!).

7/10

Annihilator – Alice in Hell – 1989

Jag vet faktiskt inte vilken skiva som blev min inkörsport till Annihilator men jag är i alla fall säker på att det inte var denna, deras första skiva! Under åren har Annihilator, eller Jeff Waters som egentligen ÄR bandet, lyckas förbli innovativa och intressanta och när andra band har utvecklats åt det negativa hållet och känts trötta har Jeff alltid lyckats verka vital när det gäller kompositionerna!

Det här är alltså debutskivan och den är väl inte riktigt lika välproducerad som det som skulle komma senare. Det är heller inte riktigt samma grad av tempoväxlingar och innovativt gitarrspel som senare skulle bli verklighet. Annihilator kan sägas spela många genrer beroende på vilken platta det handlar om. De har avverkat Thrash, vanlig Heavy Metal, nästan lite radiovänlig rock och här är det mest frågan om Speed Metal tycker jag. Skillnaderna är kanske hårfina men är man petig som jag måste man helt enkelt rubricera…

Som vanligt är det oerhört tight musik. Jag tror att Jeff är något av ett musikaliskt geni för vad han än företar sig så låter det bra. Det känns vara hur teoretiskt fel som helst men när han gör det blir det välljudande riff av det! Det här är bara början på den resa som Annihilator kommer att ta men det känns så skönt att vara med från början!

7/10

Stratovarius – Infinite – 2000

Det är inte ovanligt att Power Metal plattor vid första anblicken tenderar att uppfattas som aningen löjeväckande och karikatyraktig. Så är det åtminstone för mig. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen genren och det brukar efter några få genomlyssningar finnas mycket att ta vara på rent musikaliskt och melodimässigt. Så även här, på detta åttonde albumet av finska Stratovarius.

Jag utgår ifrån att bandnamnet är något av en ordlek som syftar till mästerkonstruktören av stråkinstrument som violiner, cellos etc. För min egen del får jag också associationer till brilliant instrumenthanterande och då i detta fall naturligtvis av gitarrer av modellen Stratocaster. Nu har jag ingen aning om gitarristen Timo Tolkki använder sig av denna gitarrmodell men det är i alla fall min sinnesbild av det hela.

Som jag inledningsvis hävdade så blir det efter ett tag en riktigt bra platta med fina melodier som är lätta att känna igen. Efter några genomlyssningar till tycks dock underhållningsvärdet sjunka och det börjar bli lite tjatigt faktiskt. Bäst är skivan alltså efter några genomlyssningar men det går också att spela sönder den.

Musikaliskt är det inget oväntat som händer, det är ganska typisk Power Metal. Sättningen är klassisk: Trummor, bas, gitarr, sång och keyboard. Lite för mycket av det senare för min del men den har en självklar plats i ljudbilden. Överlag blir det alltså godkänd för den här plattan även om jag hade önskat att den hade haft lite längre hållbarhet.

6/10

Recension: Chimaria - Chimaria - 2005

Chimaira

Chimaria

2005

Roadrunner Records #618262

Märkligt nog är det här inte Chimarias debutalbum, som annars brukar vara självbetitlade, utan faktiskt det tredje. Jag har ingen bekantskap med de första alstren och inte med de senare heller för den delen och kan inte bedöma något utvecklig eller brist på utveckling över tid. Det jag kan göra är att skriva om just det här albumet och sen får det vara bra med det!

Antagligen kommer det här också att bli den enda recensionen av Chimarias musik eftersom det inte riktigt passade mig. Om jag förstår det hela rätt rubriceras det här som Metalcore, en genre jag verkligen inte är bekant med. Det är brutalt och aggressivt och vokalistrollen består av en massa growlande vars innehåll är omöjligt att det mesta av tiden. Jag kan i och för sig stå ut med detta om musiken är tilltalande men den blir fort tjatig och jag tycker inte det finns någon direkt dynamik i den heller. Jag gillar riff och tempoväxlingar, i synnerhet på gitarrerna, och det är lite för lite av den varan. Det ska kanske vara så i Metalcore?

Hur som helst så tycker jag att bonus CDn som medföljer just den utgåvan av skivan som jag har är bättre än själva skivan, vilket är anmärkningsvärt eftersom det rör sig om livematerial och jag gillar överlag inte liveskivor särskilt mycket. Av detta kan vi dra två slutledningar. För det första kan det vara så att Chimaria är ett exceptionellt liveband eller så är faktiskt behållningen större för mig när det blir lite mindre högljutt (liveinspelningarna är inte de bästa rent volymmässigt). Oavsett vilket är det inget särskilt gott betyg åt skivan när bonus materialet är det bästa med den.

4/10

Black Sabbath - Black Sabbath - 1970

Black Sabbath

Black Sabbath

1970

Castle Music Ltd. #CMTCD 003

Det märkliga med Black Sabbath, i alla fall så här i början av karriären är att det faktiskt inte är de mest kända medlemmarna Tony Iommi och Ozzy Osbourne som är de intressantaste. Låt vara att det kanske inte hade blivit någon vidare forstsättning utan Iommis dedikation vilket framkommer i boken Iron Man som handlar om Iommis liv. Men faktum för undertecknad kvarstår, det är Geezer Butlers basspel och Bill Wards trumslagande som är den stora behållningen här på debutplattan!

Jag har ägt den här skivan länge så det är verkligen inte någon ny bekantskap. Men en gång i tiden förälskade jag mig så i titelspåret att jag knappast lyssnade på något annat. Övriga spår är således ganska främmande för mig trots att det handlar om stora klassiska hits som The Wizard och N.I.B.. Givetvis känner jag igen dem men om någon skulle be mig nynna på dem skulle jag nog inte klara det. Inledningen på Black Sabbath What is this that stands before me? Figure in black which points at me är däremot inget problem.

Så vad säger man? Klarar en platta med över 40 år på nacken en granskning i dagens musikklimat? Är den passé? Låter det daterat? Självklart hör man att det inte är något nytt material men samtidigt är det onekligen odödlig musik. Det spelar ingen roll om Ozzy spelar munspel hellre än bra på The Wizard. Det finns en dedikation till musiken och att grabbarna gör vad de brinner för är helt uppenbart. Läser man Iron Man, vilket jag förstås har gjort, inser man också att den lokala puben också var av stor betydelse på den här tiden och att det mesta av inspelningstiden gick åt att hänga där.

Men för att fortsätta svara på mina egna frågor måste jag påstå att det är självklart en platta som håller fortfarande. Det kanske inte lämpar sig att plocka fram den varenda dag men varje gång den åker fram frågar jag mig själv varför jag inte har hört den på så länge. Musikalisk är det banbrytande för sin tid men även om Black Sabbath oftast benämns vara tidig Heavy Metal tycker jag inte att man har hunnit dit på den här plattan i alla fall. Jag skulle rubricera det här som hårdrock och inget annat. Låt vara att soundet är mörkt, mörkare än Deep Purple förstås, men det känns som att bluesen finns där och bluesen ligger till grund för den klassiska hårdrocken inte för Heavy Metal.

7/10

Recension: Dream Theater - Images and Words - 1992

Dream Theater

Images and Words

1992

Warner Music #8122797963

När det gäller Dream Theater så har ekvilibrismen en självklar plats i musicerandet! Och det är inte bara gitarristen, som det brukar vara i så många andra band som drar sitt strå till stacken. Även basisten och keyboardisten känns fabulöst skickliga. Nu ska jag inte säga något ont om trummisen och sångaren men även om de är skickliga utmärker de sig inte på ett sådant sätt just på den här skivan i alla fall. Trumslagaren Mike Portnoy håller taken och detta gör han utmärkt då rytmkonstellationerna inte alltid är de mest självklara. Däri ligger också grunden för gitarristen John Petruccis utspel med allehanda märkligheter och basisten  John Myungs likaledes fantastiska skalor. Till detta kommer också Kevin Moore som lägger keyboard till alltihop och förstärker det om redan finns där.

Detta var James LaBries första skiva med bandet. Tydligen var det oerhört svårt att få tag i en sångare som passade in i bandet men jag tycker verkligen att de har lyckats! Musikalist är det progressivt och inte sällan hör man spår av Zappa-infuenser. Inte så mycket att man tappar hakan men så ligger musiken lite mera åt Metal än åt Rock också. Men inte för långt, det finns onekligen partier som inte är särskilt hårda och inte särskilt otillgängliga för gemene man heller. Ibland tycker jag att det skulle kunna vara utmärkt radiomusik faktiskt!

Och trots all del individuella kompetens som bandet besitter känns de oerhört samspelande! Det är enbart vid något enstaka tillfällen man halv om halv får känslan av att man krånglar till det lite bara för att man kan. Det här är ett utmärkt album men lider trots allt lite av att det på sina ställen är lite för komplicerat.

7/10

Recension: Lamb of God - As the Palaces Burn - 2003

Lamb of God

As the Palaces Burn

2003

Epic: 5138802

Det här är min första bekantskap med det amerikanska bandet Lamb of God och jag gillar verkligen det jag hör. Som vanligt är det svårare att beskriva och i synnerhet nuförtiden då varje enskild skiva tycks ingå i en egen genre. På Wikipedia står t.ex. att den här skivan är ”Groove Metal”. Jag har ingen aning om vad det är och som den 70-taltist jag är nöjer jag mig helt enkelt att rubricera den som en hybrid mellan Thrash- och Death Metal. Det där sista tillkommer nästan enbart för att bandet håller sig med en sångare som nyttjar sig av den sångteknik som företrädesvis används av band inom just den genren.

Men Randy Blythe, som sångaren heter, gör det ovanligt bra och det blir både aggressivt och tydligt. Man kanske inte uppfattar precis varje ord som flödar ut men det är inte lika obegripligt som andra band med den här typen av sångare kan vara. Finns det förresten något bra svenskt ord för ”Growl”?

Musiken följer i samma fotspår som sången! Det är aggressivt och brotalt många gånger men det finns riff som är väldigt intressanta att lyssna på och tempoväxlingar som gör trumspelandet väldigt intressant. I den här typen av tyngre musik är det ofta gitarr/bas/trummor som är det intressantaste och hur dessa samverkar för att få ett sound. Det är åtminstone vad jag ofta lyssnar efter och här lyckas det mycket bra! Det är heller inte bara skrikande som många motståndare till genren ibland kan fälla anklagelser om. Det finns vettiga melodier och det känns onekligen som att texterna verkligen betyder något för de som framför musiken!

Det är kanske inte så att jag nynnar med när jag lyssnar, riktigt så lättsjungna är inte låtarna, men det är ändå tillräckligt enkel att hänga med för att det ska bli intressant. Det finns enbart ett fåtal musiker som klarar av att fascinera med musik man egentligen inte förstår och Lamb of God försöker inte vara ett av dessa band. Hur som helt gillar jag det här och kommer förstås att utforska Lamb of God mer i framtiden. Jag har förstås redan införskaffat mera material men det är en annan historia och en kommande recension framöver!

7/10

Recension: Blood Mortized - The Key to a Black Heart - 2012

Blood Mortized

The Key to a Black Heart

2012

Promo

Först tänkte jag inleda den här recensionen genom att hävda att produktionen är ganska dålig. Det är svårt att urskilja instrumenten från varandra och dynamiken kunde ha varit mer tilltalande. Men jag tänker inte hävda detta alls! Jag tror att det låter precis som killarna vill ha det och det låter onekligen mer kvalitativt än pionjärerna inom Black Metal vars filosofi att det skulle låta så illa som möjligt aldrig har tilltalat mig. Jag kan inte ens förstå tankesättet faktiskt…

Men nu handlar det inte om Black Metal heller. Blood Mortized rubricerar sig själva om Old School Death Metal och det känns väldigt rätt när man lyssnar på det. Musikaliskt är det en stil som inte faller inom ramarna för det jag älskar mest inom musiken men ibland lyckas även detta fascinera och ge tillfredställelse. Det tar några vändor innan jag tycker att jag kan ge en vettig bild av det jag hör. Det börjar med mer eller mindre kaos i mina öron men knappast i en svinhögt tempo hela tiden. Efter tre eller fyra genomlyssningar börjar jag kunna uppfatta textfragment vilket inte är få skam inom den stil av sångare som Death Metal band normalt sett rör sig med. Efter ytterligare fem eller sex genomlyssningar hittar jag underliggande nyanser och basspelet som först bara försvinner bland aggressiviteten framträder. För att göra en lång historia kort är det onekligen en skiva som växer!

För mig personligen så är band som gör en poäng av att vara lite extra tekniska mer intressanta och det är något som Blood Mortized inte gör. Det är ett evigt malande och som sagt väldigt traditionellt ur en historisk synvinkel. Utan att vara någon expert på området dristar jag mig till att påstå att det var så här det lät när genren var ny. Så gillar du denna klassiska stil talar mycket för att du även kommer att tycka om det här. För mig var det inte riktigt det jag hade hoppats på men jag är glad att jag gav det en chans.

5/10

Metallica – Beyond Magnetic – 2012

När Metallica släppte Death Magnetic 2008 valde man ut det bästa av de 14 låtar som var tillgängliga. Resten sparade man och de har nu getts ut på den här EPn. Det handlar alltså om fyra låtar och ingalunda något fullängdsalbum! Dock ska tilläggas att den kortaste av den endast understiger 7 minuter med ett par sekunder. Totalt sett får man alltså ganska mycket musik för pengarna även om låtarna är få. Nästan en hel halvtimme blir det totalt!

Producerat har Rick Rubin gjort som även stod bakom Death Magnetic. Hur mycket man ska lasta honom personligen för det usla ljudet på den skivan är en helt annan diskussion men enligt vad jag minns av det så är det här klart mycket bättre på den fronten här! Jag måste kolla upp det där närmare! Vidare påstås det att de här fyra låtarna bara är grundmixade och alltså egentligen inte riktigt färdiga. Det passar mig som handen i handsken för inledande Hate Train placerar sig nästan bland Metallicas bästa låtar någonsin! Det känns åter igen oms att bandet gillar det de gör och även om det inte är särskilt nyskapande musik är det ändå stor skillnad på melodierna jämfört med många andra band.

Metallica kan nu mera inte sägas vara fast i ett enda fack. De spelar inte längre speed- thrash- eller heavy metal utan någon sorts eget hopkok av alltihop. Att de hade några svaga år efter ”black album” får väl anses vara preskriberat vid det här laget. Bäst är att blicka framåt och hoppas att det här är början på en ny era. En tidsålder med ett nytt hungrigt Metallica tillbaka på tronen!

7/10

Recension: Metallica – Reload – 1997

När jag införskaffade Load i samband med releasen blev jag oerhört besviken. Och även flera år senare när jag recenserade den för Magnifik Musik var besvikelsen stor. Den hade inte ens tjänat på att ligga och mogna till sig och det är ju inget särskilt bra tecken. Den här skivan hoppade jag dock över i samband med originalreleasen och konsumerade den inte förrän flera år senare, bara för några veckor sen faktiskt! Jag kan konstatera att det faktiskt är en mycket bättre skiva än sin föregångare! Det betyder inte att jag finner den vara fantastisk utan bara att det finns olika nyanser av dåligt där den här tillhör det övre skiktet. Melodierna är mindre krystade och även om det absolut inte kan jämföras med de tidiga skivornas kvaliteter är det absolut ett steg i rätt riktning. Musikaliskt påminner det en hel del om sin föregångare och det är inte svårt att förstå att det ursprungligen var tänkt att göra ett dubbelalbum med både Load och Reload. Soundet är ganska bluesbaserad och väldigt likt föregångaren men med den stora skillnaden att skälva låtmaterialet är mycket bättre! Det är heller inte lika överraskande att Metallica bytt stil och inriktning helt och hållet och det gör att man vet vad man får på ett helt annat sätt än vad det var frågan om när Load var aktuell!

5/10 

Skiller – Novels of Suburbia – 2010

Det här är faktiskt en ganska bra platta när man har plöjt igenom den några gånger. Musikaliskt ligger det någonstans mellan teknisk och melodisk Death/Thrash, emellanåt med vissa inslag från power metal skulle jag nästan vilja påstå. Det blir lite lätt rörigt när man ska försöka få grepp på det och även om det egentligen som sagt är ganska bra finns det ett par saker som drar ner upplevelsen ganska rejält för mig. Dels har vi då den kraxiga sången, som alltid tycks vara det som får stryka på foten när nya band ploppar upp. Det är lite för skrikigt och lite för pretentiöst försökt att efterlikna något som är mycket bättre än vad man klarar av. Det andra problemet handlar också om ljudet, man har nämligen i några av låtarna slingor som låter som ett 8-bitars Nintendo eller som en billig synth, köpt för 49:90 på årets leksaksrea. Det låter verkligen inte bra och även om övrig instrumentering tilltalar går det inte att komma ifrån att detta drar ned helhetsintrycket en smula. Texten har jag överhuvudtaget ingen aning om eftersom jag inte kan uppfatta den men det lägger jag inte så stor vikt vid i det här fallet. Det som är musikens tillgång är gitarrspelet som emellanåt är riktigt innovativt och bra! Tyvärr blir det också lite tröttsamt i längden och de största behållningarna vad gäller musikaliska kvaliteter finns på plattans första halva.

5/10 

Recension: Doro – Love Me In Black – 1999

I början av åttiotalet fans ett tyskt heavy metal band som hette Warlock. Jag kan väl inte påstå att jag lyssnade speciellt mycket på dem men de fanns ändå i mitt medvetande och det är ingen nyhet att Doro Pesch numera gjort en hel del plattor i eget namn. Jag har inte lyssnat på någon av dem förrän nu och förväntade mig inte riktigt det jag fick höra. Jag hade fått för mig att det handlade om mera traditionell heavy metal men det visade sig att de industriella ingredienserna var mycket större än vad jag hade föreställt mig. Det är ingen stil som jag generellt uppskattar och även om det här egentligen inte är dåligt på något sätt blir det aningen ointressant. Det är lyckligtvis inget superhomogent album utan fladdrar mellan ganska bedrövliga industriella utsvävningar som balanserar på gränsen mot alternativ rockmusik, och ganska ordinära ballader som trots allt tillhör det bästa materialet. Doro är ingen dålig sångerska, men hennes röst är inte tillräckligt intressant för att hålla intresset vid liv och det blir ganska tröttsamt att lyssna i längden. Skivan växer förvisso efter några genomlyssningar men själva grunden är inget som tilltalar mig i någon större utsträckning.

4/10 

Recension - Trivium - The Crusade - 2006

Trivium:

The Crusade

2006

Roadrunner Records: RR80592

Det här är min första bekantskap med Trivium. Jag hade fått för mig att det skulle vara någon form av mer klassisk metal med avancerade solon och melodiösa melodier framförda av en klassigt skolad sångare. Varför har man sådana sinnes bilder innan man egentligen har en aning om vad det är man lyssnar på? I det här fallet visade det sig att jag verkligen hade helt fel. Det är visserligen ingen riktigt skrikig death metal eller så men det ligger helt klart åt thrashhållet till.

Matt Heafy som står för det mesta av materialet, sologitarr och sång verkar ha lyssnat en hel del på Metallicas James Hetfield när han har lagt sången. Han fraserar som förebilden och gör det dessutom riktigt bra! Ska man drista sig till att jämföra med Metallicas vid det här laget digra albumlista ligger Master of Puppets nära till hands. Det var den period då Metallica befann sig någonstans emellan den speed metal som började karriären och den seriösa och kommersiella rock som skulle följa, tiden då thrashen regerade helt enkelt.

Den här skivan har väl inte riktigt den styrkan av melodier som tidigt kantade Metallicas skivor men det är inte långt ifrån och det är oerhört kompetent framförd musik. Riffen är kanske inte sådana som omedelbart sätter sig utan de växer sig långsamt fram till en stark dragningskraft! För varje gång jag lyssnar på skivan blir den lite bättre och även om jag nu har spelat den rätt många gånger är jag inte helt säker på att den har växt färdigt. Det är avslappnande och aggressivt på samma gång och det är definitivt inte sista plattan jag införskaffar med Trivium.

Avslutande titelspåret The Crusade bevisar förresten vilka skickliga och teknisk begåvade musiker vi har att göra med här. Det är en instrumental låt som verkligen levererar och som även bevisar att det går att göra fantastisk musik utan att man nödvändigtvis behöver ha en sångare eller en text som sliter tag i lyssnaren!

8/10

Recension: The Sins of thy Beloved - 1998

The Sins of thy Beloved

Lake of Sorrow

1998

Napalm Records NPR053

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i modernare klassificeringar av olika metalgenrer. Det var på något sätt mycket lättare förr när det antingen var hårdrock eller synth… Jag ska dock ge mig på att försöka placera in det norska bandet The Sins of thy Beloved i ett lämpligt fack.

För det första använder man sig av ett par sorters vokalister; dels den ganska typiska death metal rösten där ett otränat öra inte uppfattar många ord av det som frambringas, dels en vacker sopranisk stämma som sjunger höga partier växelvis med förut nämnda ”growl”. Lägg till detta mycket mörka gitarriff som inte är dödssnabba utan med tyngdpunkt på just tyngd och känslomässig kontext, piano och ett riktigt användande av violin. Jag tror resultatet hamnar någonstans i gränslandet Doom Metal/Symfonisk Gothic Metal eller så.

Men oavsett vad man rubricerar det här som så har jag älskat plattan sen första gången jag hörde den för några år sedan. Att jag inte kan texterna, eller ens har en aning om vad de handlar om har ingen betydelse. Jag låter rösterna helt enkelt utgöra ytterliggare instrument i ljudmassan som om det vore ett stycke klassisk musik. Själva tonerna och kompositionerna får helt enkelt berätta den historia som texten traditionellt skulle gjort. Jag ser i detta fall inte någon nackdel i att förhålla mig på det viset, det ger mig bara mer möjligheter att upptäcka de musikaliska kvalitéerna istället.

Själva ljudmattan är välkomponerad och allt ligger på sin plats utan att sticka ut från mängden eller avvika från musiken filosofi och jag tror man tjänar ganska mycket på att lyssna aktivt på den här plattan. Att hitta varje del i musiken och försöka bestämma dess specifika plats i verkets kontext kräver ett antal lyssningar och att bara låta stereon skvala ut tonerna skulle vara förödande och förstöra det porträtt musiken vill måla upp för oss.

Lake of Sorrow var The Sins of thy Beloved’s första fullängdsplatta och innehåller sju långa låtar, där den kortaste ligger på lite drygt sex och en halv minut. Jag gillar konceptet med dessa långa låtar där man varierar många teman både inom och mellan de olika låtarna för att låta dem utvecklas framåt mot nya mål och därmed skapa en gedigen helhetsbild av grundtanken.

Det här har blivit ett referensverk i genren för mig och som sådant är det naturligtvis svårslaget. Jag jagar dock vidare efter en platta som kan toppa den här. Tips mottages tacksamt!

10/10

SIXX A.M. - The Heroin Diaries: The soundtrack - 2007

SIXX A.M.

The Heroin Diaries: The soundtrack

2007

Eleven Seven Music: ESE005

December 25th, 1986 - Van Nuys. 

Merry Christmas. That's what people say at Christmas, right? Except normally they have someone to say it to. They have friends and family, and they haven't been crouched naked under a Christmas tree with a needle in their arm like an insane person in a mansion in Van Nuys. They're not out of their minds, they're not writing in a diary, and they're definitely not watching their holiday spirit coagulate in a spoon. I didn't speak to a single person today. I thought why should I ruin their fucking Christmas. I've started a new diary and this time I have a few new reasons. One, I have no friends left. Two, so I can read back and remember what I did the day before. And three, so if I die, at least I leave a nice little suicide note of my life.  It's just me and you, diary. Welcome to my fucking life.

Ovanstående inledande och talade text ger åtminstone mig en fuktig ögonvrå! Det känns, liksom den återstående skivan, väldigt äkta och det är egentligen inte så konstigt. Det här är nämligen ett soundtrack, inte till en film, utan något så ovanligt som en bok. En bok som i sin tur bygger på Nikki Sixx Dagbok mellan jularna 1986 och 1987. Och utan att egentligen vara särskilt insatt i heroinmissbruk är det tydligt att det är erfarenheten som talar! Jag har inte läst boken, men skivan gör helt klart att jag blir intresserad av att göra det! Och vore det ett resultat av samhälltjänst, som celebriteter ibland döms till, tycker jag att fler borde kunna ett sådant här intryck. Att bli varnad för ett osunt leverne av sina idoler torde vara synnerligen effektivt och skulle det bara hjälpa en enda så skulle det vara värt det!

Musikaliskt påminner det inte mycket om det Mötley Crüe jag känner till men jag är ju å andra sidan inte insatt mycket längre än de första tre-fyra skivorna, smyglyssnarna man på Saints of Los Angeles finns det betydligt fler likheter. Hur som helst, så är inte det här en platta om P-A-R-T-Y, som så ofta är temat på glam-metal band som Mötley Crüe. Snarare om kärleken och den kamp som ett heroinmissbruk innebär. Självklart skulle jag kategorisera musiken som någon form av rock/metal, men riktigt var vet jag faktiskt inte. Det är något som står på egna ben och inte trängs tillsammans med en massa andra skivor i ett speciellt fack. Det är både rock and roll och mera återhållsamma slingor med pianoinstrumentering etc. och det är kanske det som gör skivan så bra. Den ackompanjerar de sinnesstämningar man kan förväntas genomlida, både under själva missbruket och även den tid när själva avvänjningen sker.

When I first placed my hands on these diaries. Scraps of paper, there were notes and cribbles and all kinds of shit. A lot of feelings came bubbling up, but mostly this one - How the hell am I still alive? Men även om det musikaliska efterliknar förmodade sinnestämningar, är det de talade partierna som allra mest fångar uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att avslutningsvis citera själva avvänjningen.

Day one, dope free. I went to the clinic today and got the first dose of methadone. I'm out of dope so I threw away all my rigs. Day two, I can't believe it's been two days without junk. Fucking smack, it just ruins peoples' lives. At first it seems so sweet, then you wake up next to a monster. Day three, I haven't had anything for three days now. 

This withdrawal is killing me. It's like shock therapy to my guts. Day four, last visit to the clinic. My whole body feels like it's cracking into pieces, fragile doesn't even come close to describing how I feel. Day five, I'm sick as a dog, but this handful of painkillers 

and a lotta whiskey's gonna get me through. Day six, when I'm left to my own devices I go fucking insane. I'll never use heroin again. Day seven, I can't believe I'm clean! 

Day eight, everyone says I look better. Day nine, the parasites are panicking. 

Day ten, they seem amazed that I'm alive!

9/10

HEX – Promo

Låt oss börja med den negativa aspekten först så är vi av med den sen. Det är alldeles för få låtar på den här promon! Efter att ha spelat igenom den ett antal gånger sedan jag fick skivan med posten önskar jag mer och mer att det här hade varit en fullängdsskiva med allt som där tillhör! Melodierna sätter sig mycket snabbt och det är alltid positivt!

Enda kopplingen som jag egentligen har till det här bandet är Micke Backelin som även stod för trumslagandet i Black Metal bandet Lord Belial. Med bakgrund mot detta trodde jag att det här skulle vara betydligt vildare och brutalare än vad det visade sig vara. Det handlar verkligen inte om Black-, Speed- eller Thrash Metal. Ska man rubricera det som något skulle jag helst välja benämningen Heavy Metal! Visst finns det lite distorsion på sången och så men att gå så lång som att kalla det för Industrial Metal skulle jag aldrig göra.

Musikaliskt är det inte utmärkande av snabbar gitarriff som så ofta är synonymt med den här genren. Självklart finns det gitarrer här men jag känner inte att de står i centrum. Alla intrumenten är istället en enhet som är perfekt avvägd för bästa kvalitet. Möjligen är det sången som ligger lite i förgrunden som man kan säga vara dominerande. Men det är heller ingen ovanlighet och eftersom det trots allt handlar om medryckande melodier snarare än väsade och brölande som tyvärr många band dras med så är det verkligen ingen nackdel!

Jag gillar det här mycket och hoppas att det inte dröjer allt för länge innan HEX skivdebuterar på riktigt! Jag är mycket intresserad av att höra vad de här pojkarna kan hitta på i framtiden. Avslutningsvis kanske det är på sin plats att presentera killarna?

Jonas Hygren - Vocals,

Jerker Johansson - Guitars,

Jörgen Svärd - Guitars,

Micke Backelin - Drums,

Timo Hagström - Bass Guitars.

Web: http://www.hexweb.se/

8/10

Recension: Symphoy X - Paradise Lost - 2007

Symphoy X:

Paradise Lost

2007

InsideOut Music VICP-63905

När jag nyligen upptäckte Symphony X med deras förförra studioalbum V: The New Mythology Suite menade jag att sångaren Russell Allen kunde platsa i vilket FM-rock band som helst med en lite nedvärderande betoning. Jag tar tillbaka alltihop! För sällan har jag hört en sådan kraftfull stämma tränga genom musiken som på Paradise Lost och det betyder inte att själva musiken är tillbakadragen och mjäkig, snarare tvärtom! Dock är det betydligt mindre procentuell del av udda rytmer än vad jag hade räknat med och det allra mesta tycks gå i normala 4/4. Lite tråkigt kan tyckas, men det vägs upp av otroligt bra kompositioner och en instrumental kompetens jag sällan tagit del av i sådana här sammanhang.

Michael Romeo som står för gitarrspelandet imponerar stort med både följsamma slingor och skalövningar som hade gjort Yngwie Malmsteen grön av avund. Detsamma kan gälla Michael Lepond, som vid några tillfällen får möjlighet att gå lös på basgitarren med lite extra virtuositet och tillför musiken en extra dimension. Hur ofta har man inte hört hur komplicerade gitarrslingor som helst medan basen bara pumpar grundton? Men inte här alltså, det här går bortom konventionella musikaliska lösningar! Det finns väl heller ingen anledning att inte dela ut en eloge till både trummisen Jason Rullo, som verkligen får slita för brödfödan, för även om det inte handlar om så mycket udda takter är det ändå komplicerat trumkomp, och keyboardisten Michael Pinnella, som är en stor anledning till bandets sound tillsammans med Michael Romeo.

Plattan inleds med ett instrumentalt intro som förstärks med körer som får det att låta riktigt klassikt. Självklart handlar det om elektriska instrument men det låter ändå som en klassisk komposition med all den dynamik som det innebär. Efter detta övergår musiken till att bli mer traditionell Heavy Metal, eller kanske snarare traditionell Progressive Metal. Det är snabba passager för att genast byts ut mot mer melodiska sådana och det finns många nyanser att upptäcka i ljudbilden. Ibland är harmonierna uppenbara men ibland handlar det om mer subtila toner i bakgrunden som får musiken att anta mer spännande former.

Men även om man leker med olika tempon etc. i låtarna så är det full drag från början till slut. Musikerna får ingen chans att vila och inte lyssnaren heller, det händer saker hela tiden! Ska man jämföra med annan musik ligger väl Dream Theater nära till hand att ta till, men jag tycker det här är betydligt fylligare än det jag hittills hört med dem. Däremot känner jag ofta vibbar av Annihilator i rytmerna. Och med tanke på vad jag egentligen tycker om dem är det ju ingen dålig jämförelse. Behöver jag tillägga att jag gillar den här skivan skarpt! Det är så nära perfektion man kan komma!

Att låtarna är långa och snittar på över sex minuter är absolut ingen nackdel och ger dessutom musikerna möjligheten att variera låtarna så mycket som möjligt, något som också ligger i genrens natur. Det blir aldrig tjatigt helt enkelt och det är både tyngd och melodier i arrangemangen!

9/10