Recension: ZZ Top - Fandango - 1975

Fandango (1975) – När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras framförande av låten 1975. Men tydligen saknade upphovsmännen rättigheterna och ZZ Top vann målet och såg till att skaffa rättigheterna till den.

Förutom denna framförs Leiber/Stollers Jailhouse Rock, som förstås främst förknippas med Elivs Presley och ingen annan. Dusty Hill, som sjunger den, gör ett riktigt bra jobb och han framför också flera av låtarna på plattans studioinspelade låtar. Tush, som har kommit att bli en av bandets stora klassiker, inte minst! Denna släpptes som singel och nådde ända till nummer 20 på singellistan! Han står också för sången på Baliense, som onekligen tillhör de mer anonyma låtarna på skivan och Heard it on the X där han och Billy Gibbons sjunger växelvis. Det är förresten en av mina absoluta favoriter!

Om man förresten visade var skåpet skulle stå med bluesballaden Hot, Blue and Righteous på förra plattan – Tres Hombres, så är det inget mot vad man lyckas åstadkomma på den här plattan. Blue Jean Blues är något som lyckas placera sig bland det bästa som gjorts i genren överhuvudtaget!

Jag kan förresten inte låta bli att kommentera en intervju jag såg med Frank Beard en gång. Det handlade om extrema rytmer och inslaget fokuserade egentligen på trumslagare i mer extrema band såsom Slayer och något annat som jag inte riktigt minns just nu. Hur som helst så fick Frank lyssna och tala om vad han tyckte om stilen. Genast menade han på att sånt hade han minsann redan gjort på den här skivan och refererade till det livemedley som avslutar den live inspelade delen av skivan. Det var samma typ av kaos menade han på. Personligen tycker jag att det var en ganska dum jämförelse och jag uppfattade det snarare som att han försökte framlyfta sina egna kvaliteter eftersom han uppenbarligen inte gillade den lilla snutt musik som han fick höra. Men ödmjukhet eller inte så är det här förstås en bra platta som förtjänar sin plats! – 7/10 

Recension: Kiss – Dressed to Kill – 1975

Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på detta album. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far perfekt tillrättat in i minsta detalj. Det är rå rock helt enkel och som sådan funkar det här alldeles utmärkt. Dock vill jag hävda, med hänvisning till den inledande meningen, att Kiss måste vara ett av de mest överskattade banden någonsin. Inte för att jag vill förringa deras plats i musikhistorien men den största anledningen till framgången vill jag påstå är deras häpnadsväckande image och en mycket skicklig marknadsföring. Idag kanske inte skulle höja på ögonbrynen åt fyra sminkade killar längre, men då var det nytt, kanske lite häftigt och möjligen lite farligt i allmänhetens ögon. Iögonfallande är nog ordet jag söker och numera lever det väl mera på nostalgi än något annat. Men oavsett marknadsföring så gillar jag det här albumet som innehåller klassiker som C’mon and Love Me, She, Rock Bottom och kanske den största och bästa Kiss-hiten genom tiderna – Rock and Roll All Nite!

7/10 

Bob Dylan – Blood on the Tracks – 1975

Det här är fjärde eller femte plattan med Dylan som jag lyssnar på i följd, så det börjar kanske bli lite tröttsamt nu. Jag är inte lika förlåtande som jag var i början av lyssnarsessionen längre helt enkelt. Dock måste jag åter igen medge att det är mycket bättre än den inre bild av Bob Dylans musicerande jag bar med mig från mina tidigare erfarenheter av mannen. Klyschan att det varken är det bästa som kommit från honom eller det sämsta känns adekvat även om det är tråkigt att behöva ta till den. Jag tycker att kompmusiken är bra utan att för den skull vara speciellt utmärkande, Bob Dylan själv är ganska bra även om han är lite väl nasal emellanåt men oftast lägger han band på sig och det blir helt ok. Låtmaterialet är hyfsat och även om det inte utmärker sig är det ganska trevligt att lyssna på. Det kanske kan bli lite långrandigt, men det räddas upp framåt slutet eftersom det finns några låtar där som är något bättre än genomsnittet. Jag tycker att det är lite ovanligt att de bästa låtarna ligger framåt slutet, men varför inte? Hela skivan ska ju lyssnas på ändå. Jag gillar kanske inte skivan lika mycket som JohnWesley Harding, men den är å andra sidan mer tilltalande än Desire. Men även om den är väldigt outmärkande till sin natur kommer den helt klart att plockas fram emellanåt och den är väl värd sitt betyg!

6/10

Recension: Alice Cooper - Welcome to my Nightmare (1975)

Welcome to my Nightmare (1975) – Eftersom den förra plattan Muscle of Love var den sista med bandet är det här följaktligen det första soloalbumet från Alice Cooper. Det är en temaplatta vars tema torde vara ganska uppenbart och jag vill dessutom påstå att det är den här, mer än någon annan skiva, som än i denna dag är mest förknippad med Cooper – skräckrockaren!

Temat är som sagt uppenbart och fungerar mycket bra, det är väl bara ett par låtar som jag personligen inte riktigt får ihop med mardrömmen, Department of Youth och Escape kanske, men det betyder ju inte att det inte är riktigt bra musik som kan avnjutas både i albumets sammanhang och på egen hand. Det händer väl inte så ofta att jag sätter på Escape förstås…

Det märks tydligt att låtarna är skrivna för en show och det är under stundom mycket teatraliskt. Dick Wagner och Steve Hunter, som tidigare medverkat på några av bandets tidigare plattor spelar gitarr och producenten Bob Ezrin, som även hade arbetat tidigare med Alice Cooper medverkar också som musiker. Det roligaste är nog förstås att man fått med Vincent Price på plattan och han gör ett riktigt riktigt bra jobb med den recentation han får att jobba med. Man blir nästan lite rädd när han mer och mer excentriskt propagerar för den svarta änkans försträfflighet i övergången från Devils Food till The Black Widow!

Vi presenteras också för karaktären Steven, som även finns med på några av Cooper senare album och som representerar första person i den här berättelsen, för det är en sammanhängande historia det handlar om och som grädde på moset några riktiga klassiker! Både Cold Ethyl, som implicerar nekrofili lika väl som I love the Dead på Billion Dollar Babies-plattan med fantastiska omskrivningar som She's cool in bed/she's gotta be 'cause Ethyl's dead eller one thing no lie/Ethyl's frigid as an Eskimo pie och Only Women Bleed som bland andra Lita Ford spelat in en cover på, finns med på den här plattan. Till mina egna favoriter hör bland annat den jazziga och synnerligen musikalinfluerade Some Folks och den tivoli- eller barnviseinspirerade Years Ago och jag kan inte nog rekommendera den här klenoden. – 10/10