Welcome to my Nightmare (1975) – Eftersom den förra plattan Muscle
of Love var den sista med bandet är det här följaktligen det första
soloalbumet från Alice Cooper. Det
är en temaplatta vars tema torde vara ganska uppenbart och jag vill dessutom
påstå att det är den här, mer än någon annan skiva, som än i denna dag är mest
förknippad med Cooper –
skräckrockaren!
Temat är som sagt uppenbart och
fungerar mycket bra, det är väl bara ett par låtar som jag personligen inte
riktigt får ihop med mardrömmen, Department of Youth och Escape
kanske, men det betyder ju inte att det inte är riktigt bra musik som kan
avnjutas både i albumets sammanhang och på egen hand. Det händer väl inte så
ofta att jag sätter på Escape förstås…
Det märks tydligt att låtarna är
skrivna för en show och det är under stundom mycket teatraliskt. Dick Wagner och Steve Hunter, som tidigare medverkat på några av bandets tidigare
plattor spelar gitarr och producenten Bob
Ezrin, som även hade arbetat tidigare med Alice Cooper medverkar också som musiker. Det roligaste är nog
förstås att man fått med Vincent Price
på plattan och han gör ett riktigt riktigt bra jobb med den recentation han får
att jobba med. Man blir nästan lite rädd när han mer och mer excentriskt
propagerar för den svarta änkans försträfflighet i övergången från Devils
Food till The Black Widow!
Vi presenteras också för
karaktären Steven, som även finns med på några av Cooper senare album och som representerar första person i den här berättelsen,
för det är en sammanhängande historia det handlar om och som grädde på moset
några riktiga klassiker! Både Cold Ethyl, som implicerar nekrofili
lika väl som I love the Dead på Billion Dollar Babies-plattan med fantastiska
omskrivningar som She's cool in
bed/she's gotta be 'cause Ethyl's dead eller one thing no
lie/Ethyl's frigid as an Eskimo pie och Only Women Bleed som
bland andra Lita Ford spelat in en
cover på, finns med på den här plattan. Till mina egna favoriter hör bland
annat den jazziga och synnerligen musikalinfluerade Some Folks och den
tivoli- eller barnviseinspirerade Years Ago och jag kan inte nog
rekommendera den här klenoden. – 10/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar