Malfeitor – Incubus – 2009

Egentligen är jag inget fan av extremare metal. Men jag tänker så här: någon gång måste man ju hitta något som verkligen faller en på läppen och som är undantaget som bekräftar regeln, dessutom är det ju så fantastiskt roligt att utforska och upptäcka sådant som man inte sedan förut kände till. Som Italienska Malfeitor till exempel. Var jag har fått skivan ifrån har jag ingen aning om men det är inget som är nyinförskaffat i alla fall. Kanske har jag hittat den begagnad någonstans, jag vet inte.

Jag vet inte så mycket om bandet och jag fick fuska lite för att konstatera att det är ett italienskt Black Metal band. Likaså fick jag använda google för att få reda på att det är ett numera splittrat band och att det här är deras andra och sista fullängsskiva. Hur jag ska beskriva musiken vet jag inte riktigt, det är lite för mycket för mig. Jag uppskattar det inte. Det är väl ok rent musikaliskt sett och det är inte Black Metal av den formen som ska vara så ljudtekniskt dålig som möjligt (tack och lov). Det innebär väl inte att det är någon ljudekvilibristisk platta heller men det låter i alla fall inte illa rent produktionsmässigt.

Tyvärr skramlar musiken lite för mycket för min smak. Jag har svårt att urskilja riff och jag vet inte om det finns så många heller. Vokalisten drar på för fullt med en skrik/väs stil som jag inte heller uppskattar. Dessutom tycks det mig  att det finns en gnutta narcissism inblandat i produktionen då man i konvolutet bland annat kan läsa följande. Lyrics, concept, art-direction by M Fabban and M Fabban only. Jag gissar att det är en dominerande medlem…

2/10

W.A.S.P. - Babylon - 2009

När jag skrev om W.A.S.P.s sjätte studioalbum – Still Not Black Enough förra året så menade jag att jag övergav bandet efter deras tredje skiva Inside the Electric Circus och hur besviken jag var på bandets utveckling. Jag konstaterade också hur mycket jag verkligen gillade Still Not Black Enough och med det i bakhuvudet kände jag mig angelägen att fortsätta utforska mina återkomna hjältars utveckling. Jag införskaffade därför deras senaste album – Babylon, som tydligen baseras på bibelns berättelse om de fyra ryttarna. Nu ska man vara medveten om vad ”baseras på” verkligen betyder och inte tro att det handlar om särskilt tydliga kopplingar, men det spelar ingen som helst roll, för det är hur bra som helst i alla fall!

Liksom på Still Not Black Enough är hela bandet förutom Blackie själv utbytt från de tidiga åren och jag betraktar det snarare som Blackie egen lekstuga numera. Ett bandnamn som egentligen inte borde finnas längre men som gör det ändå eftersom det är ett välkänt varumärke. Det är väl lite som när Tony Iommi vägrade överge Black Sabbaths namn i samband med utgivningen av Seventh Star.

Det är också Blackie som står för samtliga kompositioner utom en cover på Deep Purples Burn och avslutande The Promised Land som skrevs av självaste Chuck Berry. Det är båda väldigt bra versioner av låtarna och av det övriga materialet finns det inget som är näst bäst. Det är helt omöjligt att hitta favoritlåtar framför några andra och soundet påminner lite om W.A.S.P.s andra platta The Last Command. Det är dock bättre producerat, vilket förstås delvis går att förklara med att det skiljer tjugofyra års erfarenheter mellan skivorna. Dessutom producerades The Last Command av Spencer Proffer och Babylon av Blackie Lawless själv.

Det handlar alltså om Heavy Metal av ett så klassiskt snitt att jag nästan trodde den var utdöd! Och det är en läxa jag verkligen hoppas att jag lär mig av en gång för alla, man ska inte överge sina gamla preferenser i tron på att de gått hädan av tidens tand. Jag kommer heller inte att överge W.A.S.P. igen, utan kommer snarare att ta igen alla de album jag har missat genom åren, samt ge mitt omdöme av dem här. Äh, det är väl klart att jag skriver om de album jag inte missat, utan som redan står i hyllan också. W.A.S.P. är ett band som förtjänar sin uppmärksamhet och även om deras initiala kändisskap kom till av genialisk marknadsföring är det inte längre något de behöver förlita sig på. De musikaliska kvaliteterna står på helt egna ben och jag älskar det jag hör. Blackie kan räkna sig till en av de verkligt få som numera klarar av att leverera en hel skiva i toppklass, inte bara några enstaka låtar eller en halv skiva.

10/10

Mikael Wiehe - Sånger från en Inställd Skilsmässa - 2009

Mikael Wiehe

Sånger Från En Inställd Skilsmässa

2009

WMS 5051865-3085-2-2

När det gäller Mikael Wiehe behöver man väl egentligen inte skriva någon presentation? Trots detta är det aldrig självklart vad han kommer att göra och vilken genomgående instrumentering det kommer att finnas på skivorna. Det är heller inte helt självklart att han kommer att hålla sig inom samma genre en hel skiva igenom, vilket föranleder att benämningen ”sånger” faktiskt är den bästa beskrivningen man kan tänka sig i sammanhanget.

Det är också så, åtminstone för undertecknad, Wiehe skivor i regel behöver ganska lång tid och många genomlyssningar på sig för att växa, se bara på EnSång Till Modet och Sevilla som jag tidigare skrivit om här på Magnifik Musik. Detta oroar mig en smula därför att jag inte alls upplevde detta när jag startade min första genomlyssning av Sånger Från En Inställd Skilsmässa, det var bara fenomenalt direkt! Betyder detta att skriven kommer att tappa stora kvalitéer när det snurrat fler var eller att det här är det bästa jag någonsin hört av och med Wiehe? Framtiden får väl utvisa detta och jag kan inte gör mer än att försöka förmedla mina nuvarande intryck av skivan.

Som vanligt är förstås texterna väldigt viktiga och det är också där mycket av den initiala styrkan ligger. Wiehes sätt att utrycka sig i ord kanske inte passar alla men jag anser att han fångar känslosvalningarna i ett emotionellt uppbrott på pricken redan i inledande Bara Som jag Trodde, där han konstaterar att han har levt i en illusion men nu har han insett sanningen. Temat fortsätter mycket tydligt i efterföljande Nu Ger Hon Sig Iväg och om man inte tidigare har insett det står det nu helt klart att detta är ett album som berättar en historia från första låten till den sista.

Att Mikael Wiehe inte är rädd för ett östeuropeiskt sound bevisar han i Mannen, men inte bara för sakens egen skull vill jag påstå. Det finns en betydelse i musiken som fungerar i symbios med texten. Detta gäller förstås inte bara Mannen utan även Mikael Wiehes musikskapande i stort. Förmågan att kunna spegla texten i musiken med olika former av sinnesstämningar är få förunnat med Wiehe har bemästrat konsten. Detta gäller även fortsättningsvis i Bödeln, som är en uppräkning av allehanda tortyrmetoder, som Wiehe trots att konstaterar att han föredrar framför att bli lämnad ensam, mycket effektivt berättat!

Nästa sång – Om Jag Ska Klara Av Det Här, som för övrigt är min nuvarande favorit på skivan, är något helt annat än vad man är van vid. Detta till trots, som jag inledningsvis nämnde, att man aldrig vet var man har Wiehe rent musikaliskt. Det är nämligen frågan mer om en recitation än om någon egentlig sång. Texten talar dock direkt till hjärtat och det är svårt att inte påverkas av den. Det är svårt att välja ut ett särskilt parti text ur den här sången eftersom det tämligen progressivt skrivet. Det finns således, som vanligt, en ständig utveckling som kräver att man varit uppmärksam redan från början, men… Och jag måste sätta musiken på stereon och ljudet på TV:n på mycket hög volym så att jag inte märker tystnaden i lägenheten/och hålla mycket hårt för öronen så att jag inte hör att du inte diskar i köket/Och jag måste ta på mej mycket tjocka, helst heltäckande kläder så att jag inte märker att du inte rör vid mej. Med fortsättningen: Och jag får inte öppna garderobsdörrarna så att jag märker att dina kläder inte hänger där/och jag får inte tända ljuset i vardagsrummet så att jag ser de gapande hålen i bokhyllan/Och jag får inte sträcka ut armen för då märker jag att du inte ligger i sängen bredvid mej/Och jag får helst inte röra mej så att jag noterar att du inte följer mej med blicken. Refrängen är också precis den typ av ordlek som passar min humor, fyra rader med små skillnader som gör att betydelsen ändras fullständigt: Om jag ska klara av det här/Om jag ska klara det här/Jag vet inte hur man klarar av sånt här/Jag vet inte om jag klarar det.

Efter den här byter skivan karaktär något, fokus ligger inte längre på själva uppbrottet och de negativa känslor som detta frambringar, utan istället på Ett Nytt Liv Nu. Det är gladare tongångar och kanske mer representativt för Wiehes kärlekssånger. Tyvärr tycker jag dessa låtar i mittenpartiet är något svagare än inledningen även om det på intet sätt är dåliga. Det är lite svårare att ta till sig och metaforerna är inte lika tydliga som under den första halva.

Men eftersom skivan heter Sånger Från En Inställd Skilsmässa, räknar man med ett ofullständigt uppbrott redan från början och man känner igen temat i de avslutande låtarna. Och Nu Vill Du Komma Tillbaka, där en mycket bitter huvudperson möts av sin forna kärlek, kanske inte under de mest gynnsamma förhållandena: Du körde ditt lopp/Nu är det kört/Allt har gott sönder/Allt är förstört/Allting är borta/Det jag har kvar/är ett jävla stort Ground Zero/där hjärtat bruka’ va.

Avslutningen, eller återföreningen om man så vill, är något mellanting mellan mittenpartiets glada kärlekssånger och inledningens träffsäkra texter. Med andra ord så har Wiehe här lyckats kombinera dessa båda ingredienser och avslutar med flaggan i topp. Totalt set gillar jag bättre de nattsvarta beskrivningar som inleder skivan men det är helt klart en uppryckning från mittenpartierna.

9/10

Patty Loveless – Mountain Soul II – 2009

Jag lyssnar på country ibland även om det flyter lite vatten under broarna mellan gångerna. Den här gången har jag snokat reda på ett album med Patty Loveless och det är inte en så pjåkig upplevelse. Jag kan absolut ingen trivia om det överhuvudtaget men jag känner ändå att det är en trevlig upplevelse att lyssna så jag får nöja mig med det. För min del är jag dålig på att nyansera olika country subgenrer från varandra så jag får hitta på en egen terminologi när det gäller detta. Med det sagt kan jag inte kalla det här för riktigt traditionell country eftersom det för mig representeras av några gamla gubbar från förr i världen. Men det är heller inte särskilt mycket rock i det så vad finns det kvar? Det är helt enkelt den musik man förväntar sig av ett countryalbum med en kvinnlig sångare! Svårare än så är det inte…

6/10

Jack Vreeswijk – Sjunger Vreeswijk – 2009

Jack Vreeswijk har inte det så lätt. I texthäftet skriver han själv om hur han försökt att bryta sig fri från sin ”gamle släkting”. Han gör det med sådan inlevelse att man förstår att det faktiskt inte alltid är en dans på rosor att vara ”kändisbarn” och att det inte alltid handlar om att glida omkring på en räkmacka. Vidare jämför han med någon som haft en billförsäljare till pappa där folk säger att ”du kan sälja bilar du pojk men din farsa var en jävel på att sälja bilar”. Sensmoralen i hela texten är förstås att han har tröttnat på att komma undan sin fars enorma skugga och tänker inte längre be om ursäkt för att han är sin fars son.

Men visst känns det lite märkligt det där med ”sjunger Vreeswijk”? Det kanske bara är jag men en sådan titel ger mig genast information om att det är Jack som sjunger Cornelis sånger. Så behöver det naturligtvis inte alls vara, Jack heter ju Vreeswijk också! Och faktum är att medan det finns sånger skrivna av Jacks ”gamle släkting” finns det också dem som är skrivna av honom själv. Han har helt enkelt slutat att gömma sig från den han är.

Det går ju helt enkelt inte att komma runt att kommentera sångerna från Jacks ”gamle släkting” så vi tar det först. Det är inte de mest kända visorna men hade det varit det hade jag blivit besviken. För en Cornelis-kännare är det dock inga direkta kontigheter. Jack gör dem bra och han har ändrat och arrangerat om här och där för att göra dem mer unika. Bra gjort! Det finns också ett par visor av Taube på skivan, bland annat Sjuttonde Balladen, men den är ju i det närmaste synonym med Vreeswijk så den passar in i kontexten!

Vad är bäst på skivan då, Jacks egna låtar eller de begagnade alstren? Jo, håll i er nu! Det absolut bästa som den här plattan har att erbjuda är Gull är Död, en dikt av Cornelis tonsatt av Jack. Den är faktiskt så bra att det är värt att införskaffa hela plattan bara för den! Men det betyder inte att det andra materialet skulle vara dåligt, bara inte lika magiskt som den fullpoängaren!

7/10

Joe Bonamassa - The Ballad of John Henry - 2009

Joe Bonamassa:

The Ballad of John Henry

2009

CD

Irond CD09-DD728  

Det här är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit om att själva ljudkvaliteten är undermålig i den utsträckning som gäller mycket musik numera. Det är således inget ”burkigt” ljud eller liknande som är problemet. Jag får helt enkelt skylla på producenten Kevin Shirley som onekligen gjort albumet med en ojämn ljudfilosofi. Detta eftersom andra halvan är mycket följsammare och inte alls lika vasst ljudmässigt. För även om Joe Bonamssa kanske i första hand inte är en sångare, utan mera en leverantör av text och musik, så är han onekligen kompentent som vokalist.

John Henry, är tydligen någon form av amerikansk folkhjälte eller legend som tävlat med en ångdriven hammare att slå rälsspik, räddat sina kollegors arbeten genom att vinna men dött på kuppen. Hans öde har enligt vad jag har förstått förevigats av allehanda storheter inom folk- och blues musiken såsom Leadbelly, Woody Guthrie, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Och nu alltså av Joe Bonamassa!

Musikaliskt är det här en betydligt mer traditionell bluesplatta av elektriskt snitt än föregående Sloe Gin som jag gillade riktigt mycket. Det innebär också – tyvärr – att det är en mycket tråkigare platta. Det känns som om man hört allting tidigare i andra sammanhang och det finns ingen virilitet att stoltsera med. Att Joe Bonamassa är en mycket skicklig gitarrisk råder det inget som helst tvivel om och han ger sig ut på några musikaliska vandringar som ger undertryck för detta påstående, nästan lite i stil med Johnny Winters energiska tonflöden. Det är inget som klär musiken och det känns lite påtvingad för lyssnaren, nästan lite som att visa vad man verkligen kan istället för att åstadkomma musikaliskt tilltalande tongångar. Att visa vilken skicklig gitarrist Joe Bonamassa verkligen är för sakens egen skull så att säga.

Man får dock mycket musik för pengarna och det är ju alltid något. Albumet mäter runt 74 minuter och hade det varit toppmusik hela tiden hade jag jublat. Men tyvärr är den, som jag tidigare var inne på, inte särskilt engagerande och jag får ingen vidare lust att utforska denne amerikanske bluesvirtuos vidare, vilket är synd nu när hans nya album Black Rock är på gång. Men det finns trots att kvaliteter, framförallt på skivans andra halva som inte gör den till ett kapitalt misslyckande och att det faktiskt handlar om kompetent musicerande, även om det råkade bli kopiöst tråkigt just den här gången, som gör att skivan klarar sig från avgrundens brant. Den kan möjligen växa något också om man ger sig tid att lära känna den bättre, problemet är dock att lusten till detta är i den närmaste obefintlig…

5/10

Marina Mårtensson – Fences – 2009

Liksom i fallet JerryLindqvist antog mina fördomar att det här var något helt annat än vad det visade sig vara. Här var det istället frågan om ett omslag som andas country men som i själva verket visade sig vara någon form av jazz. Ett ganska trevligt album för övrigt men som framåt slutet blir lite tröttsamt. Inget som utmärker sig antar jag men ändå något som kan tänkas hamna i skivspelaren lite då och då när rätt förutsättningar råder.

5/10

Recension: Dom Viktiga Skorna – Varför Svälter Folk (När Mat Är Så Gott)? – 2009

Jag har ofta konstaterat vikten av öppenhet inför det okända och viljan att utforska även sån som man normalt inte skulle intressera sig ett dugg för. Det har varit en stöttepelare, både här på Magnifik Musik och på Fanatisk Film att inte ha några förutfattade meningar och att behandla allt med samma typ av respekt! Det finns inget som är mer värt än något annat även om det naturligtvis finns saker som är mera intressant än annat. Det handlar ju trots allt om subjektiva tolkningar av musikaliska intryck och inget annat. Jag har också konstaterat vid ett flertal tillfällen, senast när jag skrev om skotska Texas, att jag generellt har svårt för rapping och den musik som detta brukar förknippas med. Därför kan jag till min stora glädje konstatera att jag faktiskt hittat ett undantag som bekräftar regeln – Dom Viktiga Skorna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men det här tilltalar mig faktiskt. Det känns så enormt absurt att det bara måste vara enormt genomtänkt! Musikaliskt kanske det är så mycket att hänga i granen, men texterna är inte av denna världen! Antingen har man gjort sig en poäng av att rimma på så kontiga ord som möjligt och i så fall kanske inte texterna har någon egentlig innebörd, eller så finns det faktiskt ett budskap någonstans bland alla ord. Och jag bryr mig faktiskt inte om vilket! Texternas prosa är full tillräckligt för mig, de är humoristiska, förfärliga, påhittiga, provocerande och innovativa! Och allt på samma gång och i en enda röra. Dessutom framförs de inte i ett sådant rykande tempo att man inte har en chans att uppfatta dem. Visserligen kan kanske möjligen dialektala svårigheter ställa till det för någon. Jag tycker dock inte att skånskan är något problem. Det är tydligt artikulerat utan att för den delen bli styltat och konstgjort. Sist men inte minst ska jag tillägga att artisterna själva konstaterar att man inte ska ta allt de framför om på fullt allvar och att texternas budskap inte nödvändigtvis speglar artisternas egna åsikter. Nej, det får man verkligen hoppas!

7/10 

Recension: Train – Save Me, San Fransisco – 2009

Initialt får jag lite Bob Dylan känsla av den här skivan, men det handlar egentligen inte om något av det musikaliska även om öppningsspåret och tillika titelspåret Save Me, San Francisco mycket väl skulle kunna representera herr Zimmermans låtskrivande under någon glättigare period i livet. Nej, det är snarare den absolut första bekantskapen med sångaren Patrick Monahan som ger mig denna känsla. Det går dock över snabbare än första takten och sedan hör man inte mer av det och tänker verkligen inte i de banorna heller. På andra låten associerar jag snarare till Mika och det är kanske en mer smickrande för en sångare? Kanske går tankarna till och med till en skönsjungande Michael Bolton, eller Freddie Mercury i några av låtarna. Det handlar om ganska okomplicerad och lättlyssnad pop-folk-rock som inte kräver något större engagemang av lyssnaren. Det vilar helt enkelt inga ledsamheter över något och det finns ett ganska skönt sound som efter hand blir lite radiorockigare än vad jag egentligen skulle vilja. Men det konstiga är att även om jag egentligen inte gillar den typen av musik om jag får höra den på radio så står jag ut med det här. Jag påstår inte att jag tycker att det är jättebra, men klart lyssningsbart om man inte har något bättre för sig. Tyvärr blir det lite ojämnt och det drar musikaliskt lite för mycket åt vanlig rotrock för min smak. Låtarna som sticker ut har den lilla extra touch som höjer dem ovanför medelklassen, men tyvärr håller inte hela skivan samma klass.

5/10 

Recension: Buffy Sainte-Marie - Running for the Drum - 2009

Buffy Sainte-Marie

Running for the Drum

2009

Cooking Vinyl: CookCD493

Att det tog ett tag att lära sig tycka om det här spretiga albumet ska erkännas! Vi förflyttas mellan genrer och stilar på ett sätt som till en början är väldigt förvirrande och för att få ett sammanhang i skivan behöver man spela igenom den flera gånger. Det börjar med ett par låtar där Buffys indianska arv verkligen speglas och där en dunkande bastrumma (som jag normalt, mer eller mindre, avskyr) lätt kan tolkas som trumman som slår takten i dansen kring lägerelden och är ett riktigt effektivt grepp!

Vi förflyttas sedan genom mer traditionell folk, lättsmälta jazzballader, riktig Honky Tonk och så en gammal klassiker i Little Wheel Spin and Spin också. Buffy står för allt material, utom grunden i America the Beautiful, både text som musik och gör det bra! Man får väl säga att det är en smula ovanligt att en artist komponerar verk i så många skilda genrer och dessutom har mod nog att samla dem på en och samma skiva.

Men mod är något som inte är någon nyhet för Buffy. Sedan sextiotalet har hon propagerat för människors lika värde oavsett hudfärg och i den medföljande dokumentären, som är mycket intressant, hyllas hon av ett helt gäng andra artister i branschen för sitt engagemang i ”obekväma” frågor. Vi får också se små klipp med Buffy live och det får mig att förstå att den inlevelse man upplever på skivorna inte är någonting i jämförelse med vad man känner när hennes mimik ingår i upplevelsen! Hon är bra på skiva, men hon måste vara ännu bättre i verkligheten, det är helt klart!

På Working for the Goverment, som tillhör spåren där det indianska arvet är som starkast ställs det bortom alla tvivel vilket förtroende Buffy har, eller inte har, till myndigheterna. Too Much is Never Enough är en smäktande kärleksballad och båda samsas, som jag var inne på tidigare, om samma utrymme. Det är eklektiskt och som sådant ute i farliga trakter, faran är stor att man genast känner sig obekväm och överger sin nyinförskaffade skiva. Man får helt enkelt ta det lite pö om pö och lära sig tycka om en sång i taget och på sikt, mer eller mindre omedvetet, forma sig en egen uppfattning om huruvida de olika sångernas samkväm på albumet är till dess fördel eller nackdel…

7/10

Recension: Ace Frehley – Anomaly – 2009

Jag har alltid gillat det som Ace Frehley företagit sig musikaliskt. Han kompositioner tilltalar och har alltid varit lite ”hårdare” än sina forna Kisskollegors. Däremot är han ingen större sångare vilket han åter igen bevisar här, han är heller ingen höjdare på att skriva texter och det blir rejält mycket upprepningar på några av spåren. Jag upplevde att någon låt bara har fyra, fem rader som repeteras om och om igen och sådana tilltag måste ju trots allt dra ned betyget något, även om man måste beundra den nakna bekännelsen om sitt liv som Ace gör i A Little Below the Angles. Nu är det väl i och för sig ingen hemlighet att det har varit, minst sagt, lite turbulent kring honom, men det är ändå kul att höra lite av problematiken från honom själv. Ser man det rent musikaliska är det betydligt bättre! Det finns kanske ingen direkt wowfaktor, men att Ace kan spela gitarr råder det ingen som helst tvekan om. Gitarrsoundet är tungt och jag gillar det, dock ligger rösten lite väl långt tillbaka i ljudbilden, men det kanske mest bevisar att Ace känner sina svagheter eftersom han själv producerat plattan. Med ett undantag förstås, The Sweets gamla hit Fox on the Run, som har producerats av Marti Fredriksen. Ironiskt nog är detta skivans bästa låt! Den samsas med tio egenskrivna hårdrockslåtar och en kollaboration där Ace tagit hjälp med låtskrivandet och pågår i totalt runt 54 minuter. Överlag finns det inga direkta överraskningar, men heller inga direkta besvikelser. Man får det man får och det är ungefär det man räknar med av gamle Space-Ace.

6/10 

Recension: Slayer – World Painted Blood – 2009

De senaste albumen från Slayer har inte alls kunnat mäta sig med vad de åstadkom på åttio- och början av nittiotalen. Och jag kanske är lite orättvis men jag klandrar faktiskt Paul Bostaph, som ersatte Dave Lombardo på trummorna i och med Divine Intervention 1994. Visserligen var Dave Lombardo tillbaka bakom trummorna redan på förra albumet Christ Illusion som kom 2006, men det är inte förrän här man känner att Kerry King och Jeff Hanneman är riktigt samspelade med honom igen. Det är helt klart det bästa som kommit från bandet sedan Seasons in the Abyss 1990 och det känns att melodierna och Slayers signaturharmonier är tillbaka igen. Det är inte längre bara musik som ska vara så brutal som möjligt och man har verkligen hittat hem till det som en gång var igen. Tom Araya skriker på som vanligt men det känns som om hans inlevelse är äkta igen. Under en tioårsperiod kändes det inte riktigt som om bandet brydde sig om vad de gjorde och det känns skönt att man åter kan räkna dem bland de allra största och bästa inom sitt gebit.

8/10 

Creed – Full Circle – 2009

Jag blev så begeistrad i Creeds debutalbum – My Own Prison, när jag skrev om det för några månader sedan att jag var tvungen att förboka detta nya album när jag hörde talas om att en återförening var på gång. Och utan att räkna mig till experterna på området tycker jag att man snabbt känner igen sig i soundet. Det är välproducerad radiovänlig postgrunge som både är mjukare än debuten och mer detaljerad också. Det känns som om kompositionerna är mera genomarbetade och det är inte nödvändigtvis en bra egenskap. Missförstå mig inte nu, det låter hur bra som helst och det är förstås mycket kompetent musicerat och skrivet, men det blir också lite slätstruket och även om jag egentligen inte vill ta ordet tråkigt i min mun är det precis det som är lite av problemet. Man får inget med sig efter lyssnandet och när man lyssnat färdigt på skivan är den bara… slut! Det finns inga direkt minnesvärda låtar som verkligen hänger med och som är sugen på att höra på om och om igen och sällan har väl ett album varit så synonymt med epiteten som åtföljer vår definition av sitt betyg. Hyfsat – kompetent, ungefär vad som kan förväntas, dock utan att glänsa eller utmärka sig på något särskilt sätt men lär heller inte utgöra någon besvikelse.

6/10 

Lita Ford – Wicked Wonderland – 2009

Jag blev visserligen varnad för den här skivan i och med att jag läste omdömen av den lite överallt innan införskaffandet. Trots detta är jag väldigt besviken då jag hade tolkat sagda bedömningar som något överkompenserande i förhållande till besvikelsen. Hur som helst är det, om jag räknar rätt, fjorton år sedan Lita Ford senast gav ut en studioplatta så bara av den anledningen är det förstås en intressant platta. Nu hör det ju till saken att jag inte gillade förra plattan Black nämnvärt mycket heller även om den inte fick särskilt många chanser. Borta var de medryckande melodierna som hade kantat Lita, Stilletto och Dangerous Curves från slutet av åttio- och början av nittiotalet. Här är de ännu mer frånvarande även om man kan hitta dem ibland om man lyssnar riktigt noga bakom allt virrvarr av musik, som väl får samlas någonstans under industrigenren. Det är mycket sexanspelningar, och det är väl i och för sig inte något nytt under Lita Fords karriär, men det är så plumpt och taktlöst att man undrar hur desperat hon egentligen är på att sälja plattor till hormonstinna tonåringar. Nä Lita, du kan göra mycket bättre musik än så här!

4/10 

Mika – The Boy Who Knew Too Much – 2009

Mikas första skiva – Life in Cartoon Motion, innehöll dundermegahiten Grace Kelly som alla som har hört någonting med Mika borde har hört. Det blev i alla fall min inkörsport och även om jag aldrig köpte debuten gjorde jag i alla fall slag i saken och införskaffade det här uppföljningsalbumet! Det var verkligen ingen besvikelse och även om det inte är ett kollosalt genomtänkt album på alla sätt och vis råder det inget som helst tvivel om att det musikaliskt är ett mycket medryckande album. Det är lättlyssnade och trallvänliga låtar som man bli glad av att höra och det behöver inte gå särskilt många takter av inledande We Are Golden innan man inser detta. Mikas speciella sångstil, som innehåller mycket falsettsång utnyttjas perfekt och gör det hela mycket intressant! Givetvis är alla låtarna inte i yppersta klass men kvaliteten är hög och det blir aldri9g sämre än riktigt bra. Jag skulle vilja kalla hans röst för något av ett under och det är inte helt avlägset att jämföra honom med Freddie Mercury, åtminstone i några av låtarna som ligger precis inom rätt frekvens omfång så att säga. Några av låtarna påminner på så vis mycket om Queen-ballader med lätt piano och Freddie Mercurys sång. Det är ingen dålig jämförelse och jag tycker att Mika står ut rejält från sin omvärld och gör musiken mycket intressantare än vad den här typen av popmusik kan förväntas vara. Men popmusik är förstås inte bara popmusik heller och här är den inspirerad från alla möjliga håll. Det finns ett modernt sound men också en doft av tjugotalsswing och sambarytmer plus de där Queenballaderna då. Det är helt enkelt mycket blandad inspiration och det färgar musiken till en mycket positiv lyster. Ska man drista sig till fler jämförelser ligger kanske Chris De Burgh nära till hands, även om det kanske egentligen mest handlar om själva accenten i uttalet och så popen då förstås. Men det känns som om Chris De Burgh är mycket mera pretentiös i sammanhanget än vad Mika är. Det som i slutändan drar ner betyget från de allra högsta höjderna är att första halvan av plattan trots allt är den bättre av de två och att det blir lite långrandigt framåt slutet. Det blir absolut inte dåligt på något sätt men de första sex, sju, eller kanske till och med åtta låtarna har helt enkelt en annan lyskraft.

8/10 

Recension: Juliette Lewis – Terra Incognita – 2009

I mina öron är det här en väldigt experimentell skiva. Det är alternativ musik på ett sätt som gör att jag i princip saknar referensramar. Det är förstås blues och rock blandat men rytmerna och produktionerna är så okonventionella att det knappast handlar om lättlyssnad radiomusik. Som sångerska har Juliette Lewis en lätt hes och ansträngd röst, en sådan som jag brukar kalla för erotisk eller sensuell även om jag inte riktigt finner detta vara fallet i just detta fall. I stället utsöndrar hon desperation, smärta och ångest och även om hon inte är direkt skönsjungande förmedlar hon känslor och det är det som är själva kärnan i musiken. Jag har inga erfarenheter av Juliettes tidigare band Juliette and the Licks, men om jag har förstått det hela rätt som ska det här vara en utvecklande och mer personlig skiva än vad hon tidigare åstadkommit. Men allt på skivan är inte experimentellt och några av spåren är trots allt ganska ”normala”. Bäst kanske Hard Lovin’ Woman, en riktigt rå blues är men även lättsmälta Fantasy Bar eller sarkastiska All Is For God är musikaliskt sett ganska lättlyssnade, åtminstone när skivan redan har gått några vändor i spelaren. På det hela taget vill jag dock påstå att det här är en skiva som måste kännas, den kräver en aktiv lyssning för att komma till sin fulla rätt. Att ha den på i bakgrunden när man håller på med något annat är bara ett sätt att undertrycka dess känslomässiga kvaliteter.

7/10 

Recension: Lars Winnerbäck – Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen – 2009

Det känns som om det musikaliskt sett är en återgång till den tidiga Winnerbäck här. Borta är den typ av musik som gjorde att jag verkligen uppskattade de senaste skivorna Vatten Under Broarna och Daugava så mycket medan den som favoriserar till exempel Söndermarken torde finna sig väl till freds. På något sätt känns som om man redan hört melodierna även om man inte kan sätta fingret på var man hört dem förut. Detta betyder förstås inte att melodierna är dåliga på något sätt och att de inte trivs i öronen, för Winnerbäck levererar dem på ett sånt sätt att de fortfarande är intressanta och bär hans texter framåt, men man mister tyvärr lite av översakningselementen i musiken. Man får ungefär det man förväntar sig och inget mer, och inget mindre för den delen i och för sig! Totalt sett blir dock det här en besvikelse och en tillbakagång i utvecklingsprocessen för Lars Winnerbäck. Liksom Daugava är Tänk Om Jag Ångrar Mig Och Sen Ångrar Mig Igen inspelad på Irland även om det inte hört lika tydligt den här gången. Inspirationen från det irländska arvet är som bortblåst, men någonstans ska ju skivan spelas in.

6/10 

Recension: Pyramidium - Alternate Reality Machine - 2009

Pyramidium:

Alternate Reality Machine

2009

Det här var en skiva som jag införskaffade under förutsättningen att det skulle påminna om Dimmu Borgir eller Nightwish, men det var inget löfte jag tyckte infriades. Visserligen finns det en sångerska som sjunger en sopranstämma på några av låtarna men hon är ingen Tarja Turunen precis! Överlag är det en tämligen usel produktion som faktiskt låter riktigt bedrövlig vid några tillfällen, det är ”burkljud deluxe” skulle man kunna säga. Det finns heller ingen helhet i produktionen och det flaxar lite hit och dit ljudmässigt och det är svårt att få någon helhetsbild av vad man har velat göra. Nu vet jag att det är bandet själva som finansierat och givit ut skivan och det kan kanske ha en viss betydelse på produktionen. Det kan väl tänkas att bristande ekonomi är en av bovarna menar jag. Dock tycker jag det är alldeles uppenbart att musikerna inte är särskilt skickliga på sina instrument och när man ger sig på att göra en cover på Månskenssonaten borde man verkligen ha mer kött på benen än vad man lyckas visa här. Känslan man får är snarare att keyboardisten får chansen att visa hur dålig han här. Och överhuvudtaget känns det inte som bandet har någon samspelthet eller taktkänsla. Men hur som helst verkar det finnas en ambition att skapa mer än vad man egentligen klarar av och den viljan ska man väl egentligen uppmuntra.

4/10

Recension: John Fogerty - The Blue Ridge Riders Rides Again - 2009

John Fogerty

The Blue Ridge Riders Rides Again

Verve Forecast Records

2009

Jag har den första skivan i min hylla sedan många år, om man nu kan kallar John Fogerty and the Blue Ridge Riders från 1973 för den första skivan. Onekligen finns det något samband dem emellan och jag tänker kanske inte bara på namnet utan på de musikaliska egenskaperna också. Men därifrån till att kalla det här för en uppföljare av något slag kanske är ett allt för stort steg. Hur som helst har jag alltid gillat titelspåret Blue Ridge Mountain Blues eller vad man ska kalla det, från den skivan och jag tycker att John Fogerty i hela sin solokarriär, alltså efter CCR, lyckats få med några bra låtar på varje album han har tagit sig för. Det har sällan varit några absoluta toppalbum, men i alla fall bra nog för att plockas fram ibland även om man kanske hoppar över låtar här och där.

Hur som helst så kom häromåret den här skivan och det var väl en av de där skivorna som jag inte riktigt visste om jag skulle införskaffa eller inte. Lite beslutsångest och lite velande men till slut landade skivan i brevlådan! Första genomlyssningen var klart positiv och den gav faktiskt mersmak. Jag känner att det är ett betydligt bättre album än det från 1973. Musikaliskt balanserar det på gränsen mellan Creedence Clearwater Revival, kanske lite av John Fogertys eget solomaterial, bluegrass, lite traditionell country, lite folk och kanske lite folkrock också. Överlag är det väldigt blandade ingredienser och skivan förmedlar samtliga delar av sin musikalitet på ett bra sätt. Mest är det förstås rena countrytongångar, men det är alltså uppblandat med en hel del annat i olika former.

Det är fler låtar på den här skivan än det första från 1973 som utmärker sig och skam vore det väl nästan annars. Och faktum är att efter att skivan snurrat några gånger så har den växt ytterligare! Man kan inte låta bli att stampa takten och man kan inte låta bli att sjunga med i den mest lättsjunga av refrängerna, och de sätter sig bara på ett par genomlyssningar faktiskt. Jag är inte självgenombevandrad i country och rockklassiker men några av namnen som stoltserar som låtskrivare är sannerligen inga små namn i branschen. Eller vad sägs om Buck Owens och John Denver? Själv bidrar John Fogerty med en låt till skivan och det vet i tusan om det inte är den allra bästa, mest lättsjungen är den i alla fall – Change in the Weather!

Det finns också gästartister av notabilitet, Don Henley och Timothy B. Schmit från The Eagles medverkar på Rick Nelsons Garden Party och Bruce Springsteen på Phil Everys When Will I Be Loved. Och visst skulle jag kunna kommentera Springsteens mediokra insats som sångare jämfört med John Fogertys inlevelse i musiken, men eftersom alla som brukar läsa mina recensioner redan vet vad jag brukar tycka om Springsteens kvaliteter kan jag lika gärna låta bli. Fast nu fick jag ju det sagt ändå!

Men det är som sagt en riktigt bra skiva, inga direkta överraskningar någonstans. Man får ungefär vad man förväntar sig om man har den första skivan i sig ägo, fast kanske lite bättre ändå. Det känns fräscht trots att det finns en väldigt utpräglad traditionalism och retrokänsla över det.

8/10

Recension: Kiss - Sonic Boom - 2009

Kiss

Sonic Boom

2009

Road Runner Records RR7805-2

Jag har väl hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylym och Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet som det förstås är med alla band. Här har man dock lyckts hitta en riktigt lyckad samling låtar, som dessutom doftar rejält av sjuttiotalets sötma. Hade det inte varit för att själva produktionen är mycket bättre skulle det här mycket väl kunna ha varit ett album som såg sitt första ljus just under bandets tidigaste år.

Samtidigt låter det inte föråldrat eller daterat på något sätt utan fräscht och med nyvunnen energi. Och även om plattan kanske verkligen är gjord på rutin är det inget som märks i helheten. Själva låtskrivarprocessen måste förstås till största delen tillskrivas Paul Stanley och Gene Simmons, men även Tommy Thayer, som numera antagit Ace Frehleys gamla sminkning som ”Spaceman”, bidrar vid ett par tillfällen. Samtliga medlemmar inkluderas dock som ledsångare, där Eric Singer och Tommy Thayer i och för sig bara får en låt var, och där Gene och Paul hand om resten, precis som på den gamla goda tiden. Det är publikfriande musik och den sätter sig omedelbart hos lyssnaren, redan fans av bandet lär inte bli besvikna!

Det finns förstås en fara i att man tröttnar snabbt på musik som är så här omedelbar. Man får liksom allting på en gång och det finns inga särskilda nyanser som växer sig fram, men det är inget jag har upplevs hittills i alla fall. Nyanseringen ligger istället mellan det material som huvudsakligen kommer från Paul Stanley respektive det som kommer från Gene Simmons. Att den senares låtar är något ”hårdare” är väl i sig ingen överraskning utan så har det väl på något sätt alltid varit om man unnar sig att se någorlunda generellt på saken. Och att välja ut favoriter är sannerligen ingen lätt uppgift, men jag tror att Simmons låtar, kanske håller något längre än Stanleys i ett längre perspektiv och kanske, i viss mån, kan jämföras med bandets tidiga åttiotalsproduktion som Creatures of the Night.

Men allt det där är egentligen spekulation eftersom man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Det är kanske bättre att utgå från det man vet och känner nu och det är att det här är en riktigt bra platta med en samling medryckande melodier, klädda i arrangemang som verkligen klär och passar bandet. Det finns som sagt inga direkta överraskningar men det är väl lite så det ska vara med ett band som Kiss också?

8/10