Recension: Train – Save Me, San Fransisco – 2009

Initialt får jag lite Bob Dylan känsla av den här skivan, men det handlar egentligen inte om något av det musikaliska även om öppningsspåret och tillika titelspåret Save Me, San Francisco mycket väl skulle kunna representera herr Zimmermans låtskrivande under någon glättigare period i livet. Nej, det är snarare den absolut första bekantskapen med sångaren Patrick Monahan som ger mig denna känsla. Det går dock över snabbare än första takten och sedan hör man inte mer av det och tänker verkligen inte i de banorna heller. På andra låten associerar jag snarare till Mika och det är kanske en mer smickrande för en sångare? Kanske går tankarna till och med till en skönsjungande Michael Bolton, eller Freddie Mercury i några av låtarna. Det handlar om ganska okomplicerad och lättlyssnad pop-folk-rock som inte kräver något större engagemang av lyssnaren. Det vilar helt enkelt inga ledsamheter över något och det finns ett ganska skönt sound som efter hand blir lite radiorockigare än vad jag egentligen skulle vilja. Men det konstiga är att även om jag egentligen inte gillar den typen av musik om jag får höra den på radio så står jag ut med det här. Jag påstår inte att jag tycker att det är jättebra, men klart lyssningsbart om man inte har något bättre för sig. Tyvärr blir det lite ojämnt och det drar musikaliskt lite för mycket åt vanlig rotrock för min smak. Låtarna som sticker ut har den lilla extra touch som höjer dem ovanför medelklassen, men tyvärr håller inte hela skivan samma klass.

5/10