Recension: Sabaton - Attero Dominatus - 2006

Sabaton:

Attero Dominatus

2006

Black Lodge BLOD037CD

Som vanligt är det ganska svårt att definiera en musikstil, att räkna upp lämpliga referenser eller på annat sätt tydliggöra vad som egentligen recenseras. När det gäller Sabaton är det inte lättare än vad det brukar vara, utom då möjligen att den klassiska Heavy Metal som ligger i grunden för deras musik är något som intresserade mig mycket under mina uppväxtår. Om det är en fördel eller nackdel vet jag inte, för ju mer man kan om en specifik genre desto mer tenderar man nog att nyansera för att komma åt de innersta detaljerna av essensen. Men jag börjar så får vi se vad som händer…

Första intrycket blir en jämförelse med britiska Tank, om det sedan beror på att sångaren Joakim Brodén påminner en hel del om Tanks sångare eller att min största erinring av Tank – The War Drags Ever On, även påminner mig en hel del textmässigt om Sabatons krigsinspirerade texter. Krigsinspirerande förresten? Nja, det är nog snarare så att det i nittio procent av fallen handlar om krig i en eller annan form. Det är texter om tredje riket, Al-Qaida, korståg och självmordbombare. Detta utan att det för den delen någon gång blir tramsigt eller fånigt. Plattans avslutning – Metal Crüe, är förresten en mycket fyndig text som snarare är en hyllning till förebilden än en krigsskilldring. Det talas om band som Venom, Gamma Ray, Motörhead, Annihilator och Accept bara för att nämna några. When the Priest killed a Maiden in the Metal Church/Armored Saints and Warlocks watched the Slaughter/Rage of the Slayer forced the Pretty Maids/To Kiss the Queen in Crimson Glory.

Till skillnad från klassisk Heavy Metal från åttiotalet, använder man villigt keyboard i instrumenteringen. Detta var väl närmast en dödssynd när det begav sig men tillhör numera den arsenal många band använder sig av för att skapa olika stämningar i sin musik. Jag ser absolut inget fel i det och det är bara att konstatera att kriget mellan hårdrockare och synthare är över för länge sedan och att man verkligen kan ta varje medel som står till buds för att förverkliga sina musikaliska ambitioner. Numera ser man ju förresten ofta exempel på olika hybridlösningar vad gäller stilar och genrer ändå!

Hur som helst så baseras Attero Dominatus på, nästan trallvänliga, melodier. Det är inte mycket till avancerade och framträdande riff utan sången får verkligen stå i förgrunden vilket jag ser enbart som positivt. Det går snabbt att ta låtarna till sig och man kan nästan nynna med redan efter några få genomlyssningar. Visst förekommer det några solon som kanske många gånger görs hellre än bra, men det är ändå inget som stör helheten. Något som inte heller stör helheten är att det ibland verkar som om Sabaton vill låta större och pampigare än vad man faktiskt klarar av och det blir kanske någon sorts Power Metal i slutändan. Men oavsett vad man kallar det för så är det riktigt bra musik!

8/10