Killswitch Engage – The End of Heartache – 2004

Det finns tre aspekter jag skulle vilja ta upp. Det första är det rent musikaliska, det är kanske det jag tycker är den största behållning med skivan, det vill säga det instrumentalmusikaliska! Jag är inte mycket för skrikandet som man brukar kalla för sång, själv börjar jag mer och mer tycka att vokalist är en betydligt bättre term än sångare. Därmed har vi också snuddat vid den andra aspekten, bandets vokalist. Howard Jones (nej det är inte synthpop killen det handlar om) kan ju faktiskt sjunga. Han blandar ren sång med skrikande och jag kan icke för mitt liv begripa varför man väljer att inte utnyttja sin fulla röstkapacitet? Egentligen är det där två aspekter eftersom jag gillar den rena sången men inte den andra.

Det tredje och sista som jag tänkte orda om när det gäller den här skivan är att det inte finns något särskilt som utmärker låtarna. Det är förstås mina personliga preferenser som talar men tittar jag inte på CD-spelaren så har jag ingen aning om det är ett nytt spår eller om det fortfarande är samma som spelas. Jag hör alltså ingen eller minimal skillnad. Det är inte det att det låter lika egentligen det är bara det att det inte finns några direkta pauser i musiken. Alltsammans skulle lika gärna kunna vara en enda progressiv låt.

Men hur mycket jag än uppskattar progressiv musik så är det här inget för mig. Det är på tok för många negativa aspekter och för få positiva. Jag kanske inte ska lyssna på Metalcore alls?

3/10

Lars Winnerbäck - Vatten under Broarna - 2004

Min första recension av en Winnerbäckplatta! Den är några år gammal nu...

Lars Winnerbäck

Vatten Under Broarna

2004

Sonet/Universal Music 986 818-8

Först av allt måste jag konstatera att jag ingalunda är någon expert på Lars Winnerbäck, hans musik eller hans texter. Dock behöver man inte vara större kännare för att snabbt konstatera att texterna betyder oerhört mycket. Det är litterärt och poetiskt och de målande metaforerna känns fräscha, han är en vass ordproducent, så mycket står klart. Så fick han också en grammis som årets textförfattare samma år som Vatten Under Broarna kom ut! Ta bara mitt absoluta favoritspår på plattan – Stackars - hur plockar man ut guldkorn ur en sån text? Ska man välja hela första versen? Stackars mannen med medaljer/som bara putsar sina minnen/Han sitter tyst bland gammalt skrot/Kan inte se för allt sot/Att ingen sitter mittemot. Eller kanske de här raderna? Stackars han som aldrig kämpar/Han som säger "Stackars mob"/Han som hamna först i kön/Och blev så nöjd med sin lön/Att han glömde sitt jobb. Eller kanske refrängen..

Det är dock inte den enda starka låten, varken musikaliskt eller textmässigt. Plattan inleds till exempel med den jordnära och personliga Se Dig Om som Winnerbäck själv menar skulle ha försvunnit om det inte legat som just inledningsspår på plattan. Jag är inte säker på att jag delar den uppfattningen då jag tycker den har en stark hook även om den är sparsamt instrumenterad med bara akustisk gitarr och piano och väldigt lågmäld. Textmässigt behandlar den teman om betraktelse eller kanske att man ska leva i nuet? se dig om/det är här du står/det är en dag imorgon/och det var en dag igår/det mörkar ute snart är natten här/vad du än förutspår/vem du än är. Även här är det svårt att plocka ut russinen och eftersom texterna ofta är progressiva är de svårbeskrivna utanför sitt sammanhang, det är de små nyansernas texter där orden viktats omsorgsfullt för att förmedla exakt rätt känsla.

Nåja, Resten av plattan, möjligen med undantag av andra spåret Det Är Visst Någon Som Är Tillbaka, som är tämligen bluesinfluerad, följer samma mönster med antingen relativt lågmäld eller personlig känsla. Varse sig det är tänkvärda låtar som Elegi eller Dom Tomma Stegen eller.. Ja, eller vad då? Det finns ju inget annat än eftertänksamhet i texterna, det finns alltid en nyans extra att utforska och i det man kanske först tyckte lät aningen sävligt på gränsen till trist, upptäcker man efter några genomlyssningar en oanad lyster.

Musikaliskt handlar det om ganska enkla välskrivna melodier med ett framförande som man lätt relaterar till en rökig pub med Winnerbäck som trubaduren. Det känns äkta och oförfalskat, klangerna doftar både vemod och välbefinnande styrka. Winnerbäck ställer frågor till oss med det känns som om han själv sitter inne med alla svaren, vi övriga kan bara spekulera i vad han vill ha sagt och hoppas att han blir den framtida karamelodiktstipendiat han så väl förtjänar!

Det här är helt klart en bra inkörsport till Winnerbäck, den gör att man blir sugen på att upptäcka mer, både tidigare och senare produktion. Så se till att investera i fler plattor, det tänker jag göra!

9/10

Recension: Lamb of God – Ashes of the Wake – 2004

Eftersom Lamb of God är en relativt ny bekantskap för mig är det här bara min andra platta med dem. Det lär bli fler, var så säkra! Min enda referenspunkt för tillfället – den föregående plattan As the Palaces Burn, är sedan tidigare recenserad här och jag tänkte nu delge Er några tankar om den här skivan också.

På det hela taget är det inga större överraskningar jämfört med den tidigare plattan. Jag tycker kanske att den här är något tyngre och aggressivare vilket inte nödvändigtvis är en fördel. Faktum är att i det här fallet är det inte en fördel eftersom jag gillar den föregående plattan något mer. Framförallt är sången aningen skrikigare här och det är något jag har lite svårt för.

Låtarna är dock bra och det finns hur sköna riff som helst att hitta. Jag skulle vilja kalla det här för ett utmärkt ”mellanalbum” även om jag vet att det här tydligen är det bäst säljande albumet hittills av Lamb of God. Jag hade önskat lite mer sans av vokalisten men man kan inte få allt och även om jag föredrar den föregående skivan är det fortfarande riktigt bra – och så mycket är det inte som skiljer i upplevelsen heller!

7/10

Recension: Omar & the Howlers - Boogie Man - 2004

Omar & the Howlers

Boogie Man

2004

Ruf Records: #RUF 1093

Omar & the Howlers är ingen ny bekantskap men jag har ofta tyckt att de saknar det där lilla extra som gör musiken riktigt levande. Det finns vissa undantag förstås. Jag minns att jag var tämligen positiv inställd till deras debut Big Leg Beat och coverplattan Swing Land är snudd på fantastisk! Huruvida The Howlers egentligen existerar kan man förresten diskutera eftersom de tydligen byter medlemmar titt som tätt och den enda fasta punkten är Kent ”Omar” Dykes på sång och gitarr.

Det här albumet var emellertid ingen kärlek vid första ögonkastet. Som vanligt kändes det som om något saknades. Men ju mer jag lyssnade på den mellan metal-albumen desto mer växte den. Det handlar om bluesrock där blues ibland kanske tar överhanden. Den sliter sig aldrig så fri att den går att jämföras med rena bluesalbum men som sagt kanske lite mer än det genomsnittliga bluesrockalbumet. Det är medryckande melodier och Omars röst tar man inte miste på. Vad man egentligen ska jämföra den med för att göra den rättvisa vet jag inte men den har en härlig skrovlighet över sig. Förresten så minns jag att jag en gång jämförde Ben Prestage med Omars sätt att sjunga men det är en annan historia.

Jag gillar numera den här skivan skarpt och det är heller ingen nackdel att den tog så lång tid på sig att växa och sätta sig. Det brukar innebära mer varaktighet än det motsatta och det är bra! Jag dristar mig därför till att rekommendera den här å det bestämdaste till fans av bluesrock, rivig country och sydstatsrock!

8/10

Recension: MD 45 - The Craving - 1996/2004

MD 45

The Craving

1996

2004 (remaster)

Capitol Records 7243 8 36616 2 6

Capitol Records 7243 5 98627 2 9 (remaster)

MD45 var ett kort sidoprojekt där Dave Mustaine från Megadeth och Lee Ving från punkbandet Fear kollaborerade. Själva namnet kommer av frontfigurernas initialer (MD för Mustaine, Dave och 45 för Ving, Lee där kombinationen VL ger 45 i romerska siffror).

Plattan kom i en tid när det sägs att Dave Mustaine var urless på Megadeth men fortfarande ville spela musik och det kan väl sägas att plattan är något experimentell för hans del. Huruvida detta är bra eller inte är inte lika självklart. Generellt kan man väl säga att det finns två kritiska grupper av plattan; den första som hävdar att en utbränd och oinspirerad Dave Mustaine drar med sig Lee Ving i fallet och den andra, som jag själv tillhör, som gillar plattan förutom Lee Vings grötiga sång. Ganska bra punkinfluerad metal med andra ord.

Detta blir mer uppenbart om man tar sig tid att införskaffa den remastrade utgåvan av plattan där Lee Vings sång ”råkat” försvinna och Dave Mustaine istället för att söka upp den forna sångaren för nya röstpålägg helt sonika tar på sig rollen bakom micken själv. Som Megadeth-fan klagar jag inte, jag gillar Dave Mustaines röst även om han naturligtvis inte är någon virtuos i sammanhanget. Summa summarum blir också att plattan tar ett litet steg tillbaka från punken och landar något närmare en mer konventionell metalplatta.

Textmässigt är det, liksom många metalplattor, en ganska aggressiv betraktelse av omvärlden och kanske även jaget i flera fall. I Hell’s Motel där man behandlar både oförlåtliga fel och misstag tillsammans med åldersnoja och drogmissbruk. Fight Hate som verkar vara ett uppvaknande där man omfamnar kärleken eller åtminstone tar avstånd från hatet kan vid första anblicken handla om just detta. Om man funderar lite kan man dock lätt tolka texten som en kritik mot media och den ovillkorliga amerikanska patriotismen som allt för ofta klychas i olika sammanhang: Hate messed with the best, and died like the rest/Hate don't walk, it crawls, hate's got no balls/Hatred is dead, it's screamed, kicked, and bled/Hate lost the war, hate's days are over/Hate burned its flag, hate's bound and gagged/Hate race is run, stick a fork in hate's done/Hate disappears, ain't heard hate in years/Hate's got no place in the U.S. of A.

I samma anda kan man kanske stoppa in Designer Behavior, där en reflektion att man ska vara på ett visst vis framförs. Att olika såpoperor är våra förebilder när det gäller att skapa samhällsideal är inte särskilt svårt att svälja och vi matas ju nästan oavbrutet med dessa tingestar numera. Lägg också till personlighetsförändrade mediciner och dylikt och du har hela bilden klar för dig. Okej, det kanske är något cyniskt tolkat men cynism är väl heller inte ett helt ovanligt sätt att få ut sin aggressivitet på i ilsken musik?

Mer självklar är texten på The Day the Music Died, som är bästa låten på båda versionerna av plattan. Musiken har dött och allt som finns kvar är profithungrande bolag som exploaterar de bredaste vägarna mot allt större vinster. Själva tanken är inte helt olik den Cornelis Vreeswijk en gång yttrade i Min Tanke är Fri (Min Tanke är Fri/Den kan ej beskattas./Tyvärr, kära ni./ Den kan inte fattas) även om man på metalmaner uttrycker sig lite annorlunda: Now imprisoned for my craft/I smile and have to laugh/In my head the music's still alive/The day the music died/As all our hopes were dashed/Seems that all our throats were slashed/How could all our songs survive/The day the music die.

5/10

6/10 (remaster)

Europe – Start From the Dark – 2004

Jag har väl ungefär full koll på Europes första tre plattor, eller den andra (Wings of Tomorrow) och tredje (The Final Countdown)  i alla fall. Efter dessa blir det ett svart hål och jag har ingen aning om hur de plattor som finns mellan den här och dem låter vilket gjorde att jag åtnjöt en positiv överraskning av den här. Det är inte längre hårdrock utan snarare tyngre rock med influenser från hårdrocken eller till och med Metal i ett par av de absolut tyngsta låtarna. Borta är i alla fall den popigare variant av Glam Metal som utgjorde de tidiga plattorna och det här låter rejält mycket mognare nu än när det begav sig. Det är medryckande låtar med arrangemang som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar, utan att för den skull vara så förutsägbart att det blir tråkigt. John Norum är tillbaka i bandet efter arton års frånvaro och det var kanske den vitamininjektion som så väl behövdes? I vilket fall är det här helt klart ett intressant album som kanske till och med kan sträcka ut sig till lyssnare som normalt inte skulle se åt Europe två gånger.

8/10 

Shirley Clamp – Den Långsamma Blomman – 2004

Det är inte särskilt länge sedan jag inte skulle se två gånger åt det här och knappast ge det ens en lite chans. Det är därför extra roligt att faktiskt tycka till om den här, Shirley Clamps debutplatta. Det är typisk oförarglig svensk pop som egentligen inte borde tilltala mig det minsta. Dock har jag under de senaste åren insett att jag faktiskt är en smula förälskad i Shirley Clamps lätt hesa och sensuella röst. Hon väljer kanske inte alltid de bästa låtarna men hon levererar alltid den man förväntar sig, åtminstone på studioalbum! Den här skivan innehåller Min Kärlek, som Shirley efter diverse turer, där hon hela tiden lyckades snubbla sig vidare, lyckades placera som nummer två i melodifestivalen 2004 och tretton låtar till som också skulle ha kunnat vara med i melodifestivalen. Det är en ganska jämn musikalisk kvalitet, vilket naturligtvis både bidrar till en stabil platta, men också till tråkighetsfaktorn. Det blir liksom inte mycket som sticker ut från mängden och det är ganska tillrättalagt. Textmässigt är det ganska enformiga kärleksschabloner som inte kräver någon större analys och det är väl egentligen bara en enda låt som verkligen sätter texten som något viktigt. Inte för att det egentligen handlar om större djup, men jag kan inte låta bli att förälska mig i textraderna Jag Fick Låna En Ängel, som uppenbart behandlar någon som plötsligt ryckts bort, vilket är ett ämne som betyder lite extra för mig personligen. Shirley bevisar förresten också varför hon inte ska sjunga på engelska i Champions…

6/10 

Niclas Wahlgren – Utan Tvekan – 2004

Faktiskt en skiva som tog mig med oerhörd förvåning och som åter igen bevisar att man ibland låser in sig i sina egna förutfattade meningar. Jag hade ingen aning om att Niclas Wahlgren var en så pass begåvad artist utan utgick helt enkelt från att mina bristfälliga kunskaper i ämnet var sanningsenliga. Döm därför om min förvåning när spår efter spår faktiskt känns ganska medryckande och jag inte kunde låta bli att stampa lite med foten och med ett litet fånigt leende på läpparna kom på mig själv med att faktiskt tycka om det jag hörde! Nu låter det här som om jag funnit Shangri-La eller åtminstone haft en liknande upplevelse, närmast av religiös natur, men fullt så långt skulle jag inte vilja sträcka mig. För mitt i allt det goda döljer sig också smärre nackdelar. Till att börja med finns det ingen som helst dynamik i albumet, låtarna låter likadant och det finns inte utrymme för några speciellt variationsrika texter heller. Man klarar av att lyssna på några låtar om att drunkna i sin älskades ögon och andra floskler, men till slut blir det bara för mycket. Poesi som funkar en eller två låtar i taget men som blir på tok för tjatig i det långa loppet är definitivt plattans akilleshäl och det måste tyvärr utspela sig rejält på betyget. Annars gillar jag Niklas röst, han har en förmåga att beröra, på ett plan som förvisso ligger nära klichéerna, men han verkar faktiskt mena det han sjunger om, och det är ju alltid värt något!

6/10

Recension: Kelly Clarkson – Breakaway – 2004

Jag tänkte egentligen inleda den här minirecensionen med att be om ursäkt för mitt höga betyg och konstatera att jag egentligen inte tycker om sådan här radiovänlig musik som ligger någonstans mellan pop och rock. För det gör jag verkligen inte. Men de tre, fyra första låtarna ungefär tilltalar mig rejält och det finns helt klart ett bra melodiskt material i dem. Kelly Clarksons röst är väl i sig inget speciellt, hon har inte mera inlevelse än någon annan och låter inte bättre, men hon låter inte sämre heller. Hon låter ungefär som man kan förvänta sig att sådan här musik låter och framförs helt enkelt. Hur som helst så tänker jag inte be om ursäkt för att jag sätter ett högt betyg för när man har lyssnat igenom hela skivan så upptäcker man att det faktiskt inte håller hela vägen igenom. Det är lite halvbra mest hela tiden, men det innebär ju också att det är lite halvdåligt mest hela tiden, förutom den inledande kvartetten låtar kanske. Jag hade från början tänkt ge skivan ett betyg i storleksklassen sju av tio, men efter att ha gått igenom hela skivan och fått den i färskt minne kan jag inte göra det. Den andra halvan drar ned det så pass mycket att det inte kan bli frågan om ett högre betyg än…

5/10 

Recension: Patrik Isaksson – Vi Som Aldrig Landat – 2004

Det här känns som ett ganska meningslöst album, utan att för den delen vara dåligt egentligen och för den delen inte särskilt bra heller. Ska man sätta något speciellt epitet på det måste det bli – tråkigt! För det är precis vad det är, tråkigt och slätstruket och utan några speciella igenkänningstecken även om det faktiskt är ganska följsamt. Det är svensk popmusik med pretentiös textambition och Patrik Isaksson når väl ungefär halvvägs. Det blir inte bra men det blir heller inte löjeväckande som lätt kan bli fallet när man visar sig vilja alldeles för mycket på något plan. Det känns som om Patrik Isaksson vill få det att låta som om han har något att säga men jag vet uppriktigt sagt inte vad hans poäng är. För det är inte så intressant att jag orkar lägga ner så pass mycket energi på att klura ut några underliggande och djupare sensmoraler. Jag tror inte man ska krångla till det mer än så men jag ska heller inte sticka under stol med att om det hade tillhört en genre som jag hade älskat och tyckt om så hade betyget blivit högre. Men eftersom det tillhör en kategori musik som i mina öron är lite ”tvivelaktig” redan från början så går det inte att dela ut ett alldeles för högt betyg.

4/10

Recension: Natasha Beddingfield – Unwritten – 2004

Begreppet popmusik är ju ett väldigt brett begrepp som kan innefatta väldigt mycket. Det här lutar åt ”dance” hållet men då detta kan anses vara en form av popmusik tänker jag helt enkelt vara så pragmatisk att jag kategoriserar det här under ”pop” och gör ingen större sak av det. Det är ingen genre som jag egentligen intresserar mig för men emellanåt gillar jag att göra avstickare till sådant jag normalt inte lyssnar på, om inte annat så för att få någon konstrast till alla ”säkra” kort. Och faktum är att det här egentligen inte alls är dåligt. Det är bättre än det mesta annat som min begränsade referensram av liknande musik kan uppbringa, det vill säga popmusik med danceinfluenser. Jag tycker att Natasha helt klart har en bra röst som passar det hon gör och jag tycker att själva melodierna är bättre än vad jag är van vid från sådana här produktioner. Samtidigt är det ingenting som får mig att jubla. Jag blir inte exalterad och inte eggad av musiken på något sätt och när plattan börjar närma sig sitt slut känner jag att det har varit en intressant upplevelse men det har inte gett mig särskilt mycket. Det är helt ok att lyssna på i bakgrunden men jag skulle nog inte orka lyssna igenom den flera gången i rad. Så bra och intressant är det inte! Men att sätta ett betyg är inte alltid helt enkelt. Det är flera olika faktorer som ska tas hänsyn till och det är inte så enkelt att man bara kan säga att det här är si eller så bra eller dåligt. Man måste också blanda in sin egen personliga uppfattning om vad man egentligen tycker om i grunden. Att recensera en musikstil eller genre som man i grund och botten inte tycker är särskilt bra är det svåraste av allt. Man måste göra avdrag redan från början, i grunden alltså. Samtidigt ska man försöka ge någon form av objektiv bedömning, till skillnad från den subjektiva som jag svamlar om ovan, av hur det står sig mot annat jämförbart material. Och det är där recensentens erfarenhet och kunskap kommer in i bilden. Men har man dålig kunskap på området, som jag har i det här fallet, så blir det än svårare. När man recenserar film, som jag ju gör mest, är det ett lite annorlunda förhållningssätt. Därför att när det gäller musik kommer det ytterligare en variabel in i bilden enligt min åsikt, nämligen andrahandvärdet. Det vill säga benägenheten att lyssna om och om igen på samma skiva känns betydligt viktigare än när det gäller film. När det gäller film kan det vara väldigt väldigt bra första gången men samtidigt vara helt meningslöst att se om, eftersom filmen kanske har sådana kvaliteter som gör att alla överraskningar är som bortblåsta andra gången. När det gäller musik kan jag inte komma på ett ensa fall där själva poängen ligger i första genomlyssningens överraskning. Det finns en helt annan värdering i andrahandsvärdet. En liten utläggning kanske men nödvändig för att förklara betyget. Jag är personligen inte förtjust i den här sortens musik, det blir negativt. Jag tycker det här är bättre än vad mycket annat i genren är, det blir positivt. Omspelningsfaktorn är dock ganska låg, vilket ger ytterligare ett minus. Vad andra tycker om det här jämför med annat är ju ännu svårare att veta något om, om man nu ska blanda in det i ekvationen. Fattar Ni?

4/10