Recension: John Mellencamp – The Lonesome Jubilee – 1987




Musikaliskt är det väldigt utpräglade influenser från Folk och Country. Det är mycket fiol och dragspel och så vidare och det här var faktiskt den första skiva som jag någonsin hörde med John Mellencamp! Jag ber således att tacka min kollega Roger för tipset som uppenbarligen håller än idag! Det har inte följt med mig sedan dess för det är ganska länge sedan men bra är den fortfarande hur som helst. Främst var det Paper in Fire som fångade mig och som jag faktiskt införskaffade på singel redan när det begav sig. Men det är inte förrän nu på senare tid när jag åter har börjat intressera mig för John Mellencamps skivor som den har kommit i fokus igen. Men det är ett kärt återseende, plattan har åldrats med stil och den är fortfarande väldigt tilltalande. Melodierna har den styrkan som den tidiga karriären ofta lyckades skapa, till synes utan större ansträngning. Det är som sagt väldigt folkligt och countryinfluerat. Det är tveklöst en av de allra bästa skivorna med John Mellencamp som finns i mina hyllor och även om jag inte direkt kan komma på några fyndiga aforismer så är det kanske den som sticker ut mest från mängden.

8/10                

Recension: John Mellencamp – Cutting Heads – 2001




Det här är väl kanske inte John Mellencamps bästa skiva, och inte den sämsta heller (så fick vi den klyschan ur världen). Den levererar ungefär vad man kan förvänta sig och jag tror att det är den modernaste av skivorna som jag hört så långt. Den är alltså betydligt nyare än det material som jag har funnit varit det absolut bästa tidigare. Det som utmärker den, om man nu kan använda den termen i sammanhanget då den egentligen inte utmärker sig speciellt mycket, den är ganska slätstruken och det är inget man stör sig på det minsta lilla och man kan absolut lyssna på den men det är inget som sticker ut från mängden mer än något annat, är att det musikaliskt finns en doft av gospel med lite country som extra krydda. Det finns en rappare inblandad, åtminstone på någon enstaka låt och det ligger väl helt rätt i tiden 2001 kanske? Det är inget jag är så förtjust i men det funkar i sammanhanget helt klart! I grunden ligger förstås rotrocken och det är en stabil grund att stå på, speciellt när den är så väl förankrad i bluesrocken som här. Ovanligt mycket för att vara Mellencamp faktiskt! Dessutom finns det faktiskt reggaeinfluenser, vilket känns lite märkligt men det är bara någon enstaka låt som det handlar om. Med det sagt så får man väl kalla det här för en smula eklektiskt trots allt, inte fullt ut kanske men jag finner inget annat sätt att beskriva det på, och jag talar förstås om ordets positiva betydelse! Det är överlag stabilt och det är helt klart en skiva som växer med antalet genomlyssnar. Den skäms inte för sig och det är som sagt stabilt!

6/10             

Recension: Kiss – Crazy Nights – 1987




När den här skivan ursprungligen släpptes köpte jag fortfarande vinyl, eller köpte man vinyl kanske man ska säga, så köpte jag singeln till den här skivan Crazy Crazy Nights och jag tyckte den var riktigt riktigt bra! En medryckande låt med bra hook, kul text, bra stamp, lätt att sjunga med i och så vidare. Helt enkelt tilltalande. Men albumet köpte jag inte och jag minns att jag var lite besviken på Kiss under den här perioden, inte för att avsminkningen egentligen var något nytt men besvikelsen hade inte lagt sig över detta karriärval. Det är naturligtvis helt befängt eftersom det inte har något med musiken att göra. Hur som helst så lyssnar jag på den här skivan i dagens ljus och det har jag faktiskt inte gjort förrän de senaste åren och jag finner att singeln fortfarande håller och det är en av de bästa låtarna med Kiss överhuvudtaget. Tyvärr är resten av materialet högt mediokert även om det finns fler låtar som påminner om Crazy Crazy Nights, självklart inte exakt men det känns att låtarna är skrivna under samma tidsperiod och med ungefär samma ambition. Det blir dock aldrig lika bra och resten av skivan förblir medelmåttig även om det är trevlig att lyssna på för stunden kanske. Det är egentligen bara en enda låt som gör hela skivan bättre än vad den borde vara – Crazy Crazy Nights.

5/10

Recension: Matandarnas Transgalaktiska Hiphopkapell: The Next Generation – Barnvisor för Vuxna – 2002



Matandarnas Transgalaktiska Hiphopkapell: The Next Generation – Barnvisor för Vuxna – 2002
Jag är väl inte dummare än att jag begriper att det här gjort på skämt, men även om det inte är på fullt allvar finns det vissa grundregler man måste följa för att det ska bli musikaliskt försvarbart tycker jag. Instrumentalmusikaliskt har jag väl inget emot det här egentligen, jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med egentligen men det låter lite jazzigt så där. Som Bo Kaspers Orkester kanske (och nu inser jag att jag är ute på hal is) och skulle kunna vara hur bra som helst. Men sången? …och texterna är inte av denna världen. Jag fattar att det ska vara roligt men det är det verkligen inte, det blir bara tramsigt och med tanke på att sången fungerar urusel finns det inget annat att göra än att utdela det mest miserabla betyget vi har här på Magnifik Musik! Till skivans försvar hör att den (lyckligtvis) bara innehåller fem låtar…

1/10

Recension: Alice Cooper - Zipper Catches Skin (1982)



Zipper Catches Skin (1982) – Det här är ett ganska rätt fram album som inte döljer några direkta överraskningar. Musikaliskt låter det lite som om Michael Bruce är tillbaka och hjälper till med kompositionerna, men så är alltså inte fallet. Däremot så är Dick Wagner tillbaka och spelar gitarr och har även haft ett finger med i spelet vid skrivandet av ett par av låtarna.

Det finns inga direkt hits på skivan, åtminstone inte om man menar i någorlunda kommersiell mening men plattan innehåller ändå flera av mina favoritlåtar med Alice: Make That Money (Scrooge’s Song), I Am the Future som fick en plats i kultrullen Class of 1984 samt de tre nästan sammanhängande låtarna Adaptable (Anything for You), I Like Girls och Remarkably Insincire som inte bara hänger ihop musikaliskt utan även textmässigt. Den enda låten som egentligen sticker ut ordentligt är väl No Baloney Homosapiens och det är inte i någon positiv bemärkelse!

Textmässigt är det bland det mest komiska som någonsin kommit från Alice och med låttitlar och textrader som I’m Alive (That was the Day My Dead pet Returned to Save My Life). Men det går aldrig till överdrift eller saknar charm och jag gillar verkligen den här skivan, det är fortfarande en bagatell i karriären liksom de två föregående plattorna Special Forces och Flush the Fashion men som ligger rätt på tidsaxeln och fungerar som något slags länk mellan den gamla goda tiden och det mer moderna sound som snart skulle komma! – 7/10