Iron Maiden - Iron Madien - 1980

Jag har tidigare konstaterat, inte minst när jag skrev på en W.A.S.P. diskografi för ett tag sedan, att jag har en extra fascination för debutplattor och den här är inget undantag. Det är mera rå energi än vad som oftast följer och låtarna är oftast av en högre klass än de som sedan måste stressas fram till uppföljningsalbumet för att blidka skivbolagens tidsplaner för releaserna. Och den här skivan är inget undantag, de flesta av låtarna framförs fortfarande live och det finns väl egentligen bara ett eller ett par exempel som inte faller inom ramarna för perfektion!

Sättningen är något annorlunda med hur det ser ut i dag och det är väl egentligen bara ”stommen” i bandet – Steve Harris och Dave Murray som finns med än idag. Övriga roller står Paul Dianno (sång), Dennis Stratton (gitarr) och Clive Burr (trummor) för. Instrumentalisterna har jag inga direkta synpunkter på då de framför musiken på ett bra sätt. Och jag har heller inget emot Paul Dianno som sångare, hans röst passar utmärkt till låtarna på den här skivan även om det hörs att han har en bit kvar till det förstklassiga röstomfång som Bruce Dickinson senare skulle tillföra.

Men även om jag gillar Paul Diannos röst och hans sång på den här skivan så är det nog, ironiskt nog, han som drar ned betyget från vad som skulle kunna ha varit. Nej, jag ska inte lägga hela skulden på honom men det är som sagt ett par låtar som sticker ut som lite svagare än övrigt material och jag vet inte om det beror på att han inte riktigt klarar av att leverera dem på ett sätt som de skulle behöva eller inte. Det kan också vara så att Remember Tomorrow och Strange World, som låtarna heter, är en smula för psykedeliska för mig, men psykedelisk rock eller heavy metal är inget som ligger mig särskilt varmt om hjärtat.

Ska vi prata om de positiva aspekterna av albumet, som är betygligt fler än de negativa, så är det bara att välja valfri klassiker, vilket resten av materialet är. Titelspåret Iron Maiden, Running Free, Phantom of the Opera, baserad på den klassiska roman som senare även skulle bli musikal med musik av Andrew Lloyd Webber, instrumentala Transylvania, Charlotte the Harlot och Prowler. Har jag glömt någon nu? Sanctuary var inte med på den brittiska originalutgåvan av skivan, men väl på den amerikanska utgåvan och den finns med på nyutgivningen. Jag gillar dock originalutgåvor och kommer att behandla den som den singel som det ursprungligen var enligt mitt sätt att se det.

Steve Harris är inblandad i de flesta av kompositionerna, faktiskt alla utom Charlotte the Harlot som Dave Murray står som upphovsman till och soundet på den här första skivan skiljer sig lite från vad som komma skall. Det är ganska direkta och raka tongångar utan krusiduller och producerades av Will Malone. Det är ganska det okomplicerade soundet som gör att jag gillar skivan så mycket som jag gör, vad vet jag? Hur som helst är det här riktigt riktigt bra! 

9/10

Torsson – Elmia Jordbruksutställning – 1989

Torsson är ett band som hängt med mig ganska länge. Jag kan inte säga precis när det började men jag kan säga att jag lyssnade sönder den kassett där jag hade den här skivans originalvinyl inspelad på. Ursprungligen hette skivan nämligen Att Kunna Men Inte Vilja och gavs ut på vinyl 1980. Det var inte förrän efter CDns intåg som skivan gav ut på nytt under ett annat namn. Man passade också på att inkludera fyra extra låtar som tidigare bara funnits som singel.

Dessa extra låtar är inte mycket att ha egentligen men det finns viss kuriosa med dem ändå. Det västentliga är ursprungslåtarna. Lyssnar man på dem idag har de kanske inte åldrats väl i alla avseenden men det finns ont om musik som har sådan kultstatus som de här låtarna har. Musikaliskt ligger det någonstans mellan rock inspirerad från Storbritannien och dansband från Sverige. Det finns även musikalitet från jazzens och countryns värld och när man blandar ihop alltihop låter det inte som något annat än just Torsson. Lägg där till också Bo Åkerström speciella röst och det går inte att ta miste.

Men det som är allra mest speciellt med Torsson, särskilt i den tidiga karriären, är sättet de behandlar texterna på. Det är fokus på små små detaljer och jag skulle vilja säga att de är experter på att måla upp miljöer med sitt textberättande. Ta till exempel en av mina favoriter – Assas Höll Ett Tal, som egentligen är en sävlig och tröttsam beskrivning in i minsta detalj om hur det gick till när Assar höll sitt tal på Mormors 70 årsdag – bokstavligt. Hans tal handlar om kål… Ja, det är faktiskt precis som det låter men man ser precis hur det såg ut den där dagen framför sig. Det är perfekt beskrivet och det är heller inte enda tillfället.

Skivan är fylld med låtar som numera inte kan räknas som något mindre än klassiker. Klippans Centrum och Det Spelade Bättre Boll lär vara de mest kända av dem men i vanlig ordning är det låtarna som inte är lika ”hit-betonade” som är de som står sig längst även om man inte kan ignorera poesin i några låtar egentligen.

8/10

Att kunna men inte vilja (Vinyl)

Recension: John Mellencamp - Nothing Matters and What if it Did - 1980

Först och främst måste vi reda ut det här med John Cougar, John Cougar Mellencamp och John Mellencamp. Jag listar alla skivorna under namnet Mellencamp eftersom jag finner det mest korrekt. Artistnamnet John Cougar som de första skivorna släpptes under var helt enkelt en produkt av att det skulle vara lättare att marknadsföra honom under det namnet. ”Cougar” hängde sedan kvar under hela 80-talet och det var inte förrän 1991 med Whenever We Wanted som det försvann helt och hållet. John Mellencamp har tydligen ogillat artistnamnet redan från början men har fått ge sig för skivbolagens makt. Nåja, nog om den saken…

Beroende på lite hur man räknar är det här John Mellencamps fjärde eller femte studio album och kom efter John Cougar i diskografin. Det hörs ganska tydligt att den är gjord i denna tidsperiod och den är också ganska lik sin föregångare. Det är väl främst sättning och kanske inte så mycket kompositionerna som man känner igen. Personligen tycker jag att melodierna på den här skivan, åtminstone när den har kommit igång efter tre-fyra låtar, är mycket bättre än på föregångaren. Den är helt enkelt klart värd sitt pris och det är heller inte en massa krusiduller och inblandande av andra musikstilar som Country och Folk som senare skulle bli fallet. Det är här i början på karriären som rotrocken är som stabilast och minst uppblandad med annat.

Det är förstås både bra och dåligt. Bra därför att man får till enklare melodier och musikaliskt komp om man inte blandar in en massa influenser. Dåligt för att man tenderar att få en viss enformig inriktning framåt slutet. Nu är det där förstås petitesser som jag tar upp bara för att jag är oerhört petig. Det här är egentligen hur bra som helst och det finns ingen anledning att klanka ner på det. Men ska man göra en bedömning är det lika bra att göra den så detaljerad som möjligt. Med det sagt tänkte jag här och nu avsluta den här recensionen med att kommentera texterna som jag finner ovanligt kärleksfulla. Det handlar mycket om relationer, inget unik förstås men det är skrivet på ett sådant sätt att jag faktiskt känner mig nödgad att ta till mig dem och verkligen lyssna redan vid första bekantskapen. Skivan växer sedan och blir bara bättre och bättre!

7/10

Recension: Noice – Bedårande Barn av Sin Tid – 1980

Ungefär ett år efter debuten – Tonårsdrömmar, kom andra skivan från Noice. Det är på många sätt ett mycket mer genomarbetat album och musikaliskt sett egentligen betydligt bättre än den opolerade debuten. Men det är också det som är problemet med albumet! Noice har rättat in sig i leden och texterna känns inte längre lika äkta, det känns överarbetat och utan den innerlighet och ilska som gjorde första albumet så bra. Hasse Carlsson ryter inte till en enda gång utan har funnit sig i att vara en del av systemet. Det jag känner för, det gör jag och Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du, textrader som hade varit hur laddade som helst på debuten, blir här mest tomma ord. Men även om det är tillrättalagt finns det onekligen kvaliteter, titelspåret inte minst, som får räknas som något av det allra bästa som kom från bandet överhuvudtaget och Ut i natten som får betecknas som det mest fulländade musikaliskt, med sparsam pianoinstrumentering och stämsång, som kom från bandet. Annars trängs flosklerna lika bra i Kan inte leva utan pop som Gatustrid. En låt vilken undertecknad för övrigt hade som favorit när albumet var alldeles nytt. Om man som tioåring från en liten landsortshåla kan förstå den typen av gängtillhörighet som är värd att offra livet för i storstan är förstås tveksamt och det är inte förrän man kan se saken med ett vuxet perspektiv som man till fullo förstår vad det egentligen handlar om.

7/10 

Nationalteatern – Rövarkungens Ö – 1980

Som vanligt när det gäller Nationalteatern så är det samhällssatir som befinner sig i första rummet. Textmässig är det cyniskt och utan romantiska omskrivningar, politiskt befinner det sig på den vänstra och röda delen av spektrat som kanske passar bättre in i dagens samhällklimat än på den tiden de skrevs. Men även om det inte sker några romantiserade omskrivningar i någon större bemärkelse så hindrar det heller inte klurigheter och kvalitativa allegorier. Jag tänker främst på titelspåret Rövarkungens Ö, som garanterat kan tolkas på en massa olika sätt och jag är inte säker på att något är varken rätt eller fel. Övriga minnesvärda spår från skivan, som kanske på grund av titelspårets, för den här tiden, extrema längd (strax över tolv minuter) inte blir mer an sex till antalet, är till exempel: Sent en Lördag Kväll, Vi Fortsätter Spela Rock & Roll Men Vi Håller På Att Dö, och kanske kronan på verket – Våld på Öppen Gata, som är en betraktelse av alkoholens fördärv. Medverkar på plattan gör både Ulf Dageby och Totta Näslund!

7/10

Magnus Uggla – Den Ljusnande Framtid är Vår – 1980

Jag skulle egentligen vilja ge den här skivan två omdömen, dels ett där man tar hänsyn till att låtarna vid det här laget är sönderspelade och ett där det är ställt bortom allt tvivel att de allra flesta faktiskt borde höra hemma på en ”greatest hits” platta med Uggla. Detta kommer naturligtvis inte att ske men jag uppmanar läsaren att själv klura ut vilket betyg som skulle vara adekvat ur sönderspelningssynpunkt eftersom jag inte kommer att ta någon hänsyn till det här. Det är oerhört ironiska och samtida texter och en stil som står någonstans mitt emellan vad den gode Herr Uggla sysslar med nuförtiden och de tidigare – ännu mer rebelliska, albumen. Den här skivan gjorde under en tid när Uggla fortfarande sjöng sin låtar och inte bara gapade så högt som möjligt. Melodierna är överlägsna mycket av det som har kommit senare och det vet i tusan om inte det här är Ugglas bästa album – annars är det bra nära i alla fall!

8/10

Recension: Alice Cooper - Flush the Fashion (1980)

Flush the Fashion (1980) – Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva musiken på den här plattan, delvis är det en återgång till det tidiga, och mer garagerocksinspirerade soundet. Samtidigt känns det modernt – New Wave, kanske beroende på att det faktiskt var en helt ny approach för Alice vid tidpunkten. Jag kan väl inte säga att jag direkt älskar den här plattan och ser den mest som ytterliggare en parantes i Alice karriär. Låtar som singlarna Clones (We’re All), Talk Talk eller min personliga favorit på skivan Pain, förmår inte lyfta plattan förbi medelmåttighetens träsk och det är för mig en smula förvånande att den blev mer kommersiellt framgångsrik än de föregående plattorna. Pain framfördes förresten också i filmen Roadie som kom samma år. Jag gillar verkligen när man tar en känsla och skriver en text i första person kring det. Lite på samma sätt som Rolling Stones Sympathy for the Devil eller för den delen Lars Forsells Djävulens sång som Cornelis Vreeswijk förevigat.

Tyvärr finns det, åtminstone inte för min del, några andra riktiga höjdare på albumet och det blir mest en jämntjock smet som kommer ur högtalarna. Leather Boots sticker kanske ut lite från mängden med sina popiga influenser. Eller Aspirin Damage med den mer traditionella svarta humorn som kantat så många tidigare låtar. Aspirin Damage, Aspirin Damage/Kills the pain, Destroys the Brain.

Något som känns lite speciellt för den här plattan är dock att alla, eller åtminstone väldigt många av låtarna följer direkt på varandra eller går in i varandra rent musikaliskt. Det är ett ganska kul grepp och gör att det blir mer kontinuitet i framförandena. Men det ändrar dock inte min uppfattning och ovanstående kommentar om medelmåttighet står fast. Det här är helt enkelt inget annat än en parantes i det totala retroperspektivet! – 5/10