Tygers of Pan Tang – Only the Brave – 2016

Jag har verkligen inte haft koll på Tygers of Pan Tang genom åren utan var tvungen att läsa på. Inget som har direkt med musiken att göra på det nya albumet så klart. Men det slår mig att det verkar som att bandet legat på is vid två tillfällen genom åren, att det alltid funnits  minst en originalmedlem i sättningen, dock inte alltid gitarristen Robb Weir som numera är den som får benämnas som åldermannen i gänget. Det blev en lång mening...

Musikaliskt har jag inget att anmärka på. Det är hårdrock av klassikst snitt och men hör genast att det är frågan om ett band med rötterna i NWOBHM. Det låter väl lite modernare och produktionen är inget som låter ”gammalt”. Det är faktiskt ganska upplyftande att lyssna på opretentiös hårdrock för en gångs skull. Vem bestämmer förresten vad som är pretentiöst eller inte. Ligger inte det i betraktarens öga?

Jaja, jag håller det här kort. Jag gillar det här. Det är precis den typen av musik som jag en gång växte upp med. Enkel hederlig äkta hårdrock utan en massa krusiduller.

7/10

New Jearsey bandet Bon jovi

Det tog mig till Bon Jovis femtielfte album The Circle innan jag fattade grejen med New Jersey soundet. Den här - This House is not for sale, kanske är en höjdare? Gräsiskt fult omslag men inte ska man döma efter det.. Släpps 2016-11-04

Kee Marcello – Scaling Up – 2016

Jag har i princip inte hör något från Kee Marcello sedan han lämnade (eller fick sparken?) från Europe. I alla fall om man ska prata om det musikaliska. Jag tog mig faktiskt tid att läsa hans bok – Rockstjärnan Gudglömde, med det är ju också ett par år sedan nu så det här var verkligen en intressant upplevelse. Man kan ta sig den lyxiga friheten att koppla bort allt han har sysslar med tidigare. Musikaler, nämnda Europe och Easy Action på sin tid.

Skivan känns musikalist helt rätt i sin tid. Det är kanske inte jätteupplyftande och hit-kvaliteten är frånvarande. Det vill säga de omedelbara hitsen som knappast finns exempel på i modern tid. Riktiga hits hör hemma i en svunnen tid och insöps under ungdomsåren när den musikaliska erfarenheten var väldigt grön. Hitsen som formade de framtida musikaliska preferenserna kan man säga.

Men det är klart stabila låtar och framförandet kan man verkligen inte klaga på. Som gitarrist hade jag abslut inga tvivel. Kee Marcello är en av de skickligaste gitarristerna från detta land, eller överhuvudtaget egentligen. Jag kände också till sedan tidigare att hans färdigheter bakom pianot eller keyboarden var goda. Det som förvånande mig var snarare vilken fantastisk sångare han är! Jag kunde knappast tro mina öron vid första genomlyssningen och var tvungen att kolla upp så det inte var Glenn Hughes eller någon annan erkänt duktig sångare bakom micken. Men icke, det är Kee som sjunger och han gör det verkligen med den äran.

Jag tror att det här är ett album som kommer att växa. Än så länge har jag lyssnat igenom det några gånger och jag får säga att det bara blir bättre och bättre. Sannolikt har det inte växt färdigt än och jag ställer mig ännu frågan om jag ska nöja mig med spotify eller om en fysisk produkt skall inhandlas. Jag får nog återkomma med det men helt klart är att ett dagsfärskt betyg så långt blir...

6/10

(men en stark 6:a)

Tygers of Pan Tang lever än

Jag hade faktikst ingen aning om att det här gamla bandet fortfarande var aktivt. 2016-10-21 släpps Only the Brave

Midway – Kickstart Riot – 2015

Det tog mig ett tag att ”förstå” den här skivan. De bästa skivorna gör nästan alltid det. Det är så jag funkar, jag behöver riktigt förstå vad det är jag lyssnar på innan jag kan uppskatta det på riktigt. Det är frågan om hård rockmusik men knappast hårdrock i den vanliga meningen. Jag skulle säga att det ligger någonstans emellan klassiska band som Deep Purple och mer lättlyssnad FM-Rock. Jag som gillar rejäla gitarriff får lyssna lite extra nog för det är inte en så där framträdande roll som gitarristen har. Den finns förstås där hela tiden och det är inte direkt i bakgrunden heller men det är inte riff av det slaget som man kanske hade förväntat sig. Det är mer spelglädje än rockriff.

Däremot är både trummor och bas oerhört stabilt och sång och gitarr kan tryggt luta sig mot denna ljudvägg. Jag är förvånad över att jag gillar basspelet så mycket som jag gör. För mig brukar det alltid vara fokus på gitarr i lyssnandet, men inte här alltså. Det är rock and roll med mycket spelglädje och energi. I texterna kan man höra mycket av den varan också. Get ready for the fucking show och We came a long way from whiskey and cocaine passar ju bara helt kanon i sammanhanget!

Det är snyggt producerat och det är inget som är överdrivet glättigt heller. Allting infinner sig i ljudbilden från instrumenten till vackra sångpålägg som förstärker leadsången ordentligt på sina ställen. Helt klart en lysande platta faktiskt. Det är nog det enda jag egentligen kan kala den för. Lysande!

Release 2015-04-22

9/10

Woe Gothenburg – it’s woe time – 2015

Varför kommer det så mycket musik från Göteborg? Det finns ju hur mycket band som helst från denna Sverige näst största stad. Det är säkert en fråga som är intressant att forska i men den hör kanske inte hemma i en recension av en debutplatta? Inte för att det har med något annat att göra men jag antar att Woe har råkat ut för att bli sammanblandade med andra band och därefter lagt till Gothenburg i namnet. Det är inte ett helt ovanligt grepp bland bandnamn som får anses vara populära. Det här är alltså Woe Gothenburg!

Ska vi placera dem på den musikaliska kartan över hårdrock och heavy metal, för det är i denna svär Woe Gothenburg hör hemma, menar det själva att Black Label Society, Rage Against the Machine och Foo Fighter är bra referenser. Jag tänker inte protestera. Det är helt klart en välspelad platta och jag gillar den råa energin som kommer från musiken. Egentligen är jag inte så förtjust i den typ av sång som Woe Gothenburg använder sig av. Och nu råkar jag förstås i blåsväder och måste förklara mig…

Självklart är det inte sången som är problemet, utan själva melodislingan, eller sättet det levereras ihop med den tunga rockmusiken. Den ligger liksom lite utanpå och är inte riktigt lika melodiskt medryckande som jag skulle vilja. Det där är inte genomgående för hela skivan. Och det blir dessutom mer tilltalande för varje gång jag lyssnar på musiken. Jag är dock en kille som gillar gitarrer och gitarriff och på den fronten har jag inget att klaga på. Det är mycket av båda varorna. Kanske så mycket att när jag koncentrerar mig på att njuta av detta hinner jag inte riktigt med att fokusera på sången också. Så är det naturligtvis. Det är inget fel någonstans, det är bara jag som inte hinner med att upptäcka allt som finns.

För det är onekligen bra musik, tro inget annat! Det ligger väl närmare hårdrocken än heavy metal skulle jag nog säga. Ja, inte om man räknar klassiska band med klassiska skivor, Deep Purple och Black Sabbath kanske. Men det är heller inget som påminner om NWOBHM. Detta är något annat. Något som kommer att leva länge än. Musik som ännu inte är tidlös men som med rätt förutsättningar mycket väl skulle kunna bli det över tid.

7/10

Nytt från Scorpions igen!

När Sting in the Tail kom 2010 menades det att det skulle vara Scorpions sista album. Jag skrev själv om det vemod jag kände inför detta. Nu är det nu skiva på gång och vemodet har lagt sig.. Ska bli intressant!

Release: 20150223

Nytt från THUNDER!!

Jag som trodde att brittiska THUNDER hade lagt karriären på hyllan och så kommer de med ett nytt album! Detta ska införskaffas!

Release 20150213

Saxon – Solid Ball of Rock – 1991

Oj! Jag minns inte ens när jag lyssnade aktivt på Saxon senast! Den senaste skiva jag införskaffade var på vinyl före CDns tid så det är ett tag sedan nu. Vad jag ryckte minns jag verkligen inte. Hur som helst så var det Innocence is no Excuse om jag inte minns helt fel. Var för jag lutade lyssna på dem har jag ingen aning om för jag har för mig att jag verkligen gillade dem. I skivbackarna att även Crusader och The Power and The Glory, det vet jag.

Därför var det med spänt intresse som jag tog mig an den här. Det är väl i och för sig som det brukar vara, det är oerhört intressant att utforska musik man inte riktigt har koll på. Dock är det inte lika roligt, som här när man blir besviken över resultatet. Saxon visar sig vara lite för mesigt för min smak. Om det sen är bandet som har ändrat på sig eller mina preferenser ska jag låta vara osagt. Besvikelsen infann sig i alla fall.

Men dåligt är det verkligen inte! Det är kompetent framförd och skriven musik. Och ingen ska komma och säga att Biff Byford inte kan sjunga!

5/10

Lommi – Horse – 2014

Ska jag drista mig till att jämföra Lommi med något annat ligger en korsning mellan Mustasch och Black Sabbath nära till hands. Det är ganska tungt och riffen är både trevliga och medryckade. Egentligen behöver man inte säga mer än så och var och en som gillar dessa band bör snarast möjligt spana in Lommi.

Jag har nu lyssnat igenom skivan kanske 10 gånger och varje gång blir jag förundrad över att den faktiskt fortfarande växer. Från början var jag inte jätteimponerad av soundet som jag tyckte var en aning för mörkt för min smak. Men jag inser mer och mer att det är precis så det ska låta för att göra musiken rättvisa. Efter några genomlyssningar sätter sig melodierna och man kan nästan nynna med i refrängerna. I den mån det finns refränger förstås. Som vanligt är inte den här typen av hårdrock baserad på samma struktur som en poplåt så klart. Dock klart mer än andra typer av hårdare Metal.

På det hela taget fick jag en långsam start av upplevelsen. Det tog mig lite tid att lyssna in mig på Lommi, kanske beror det på att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Det bästa med långsamma starter är att man som regel får en produkt som håller betydligt längre!

7/10

Tongue – Look! It’s Rock ’n’ Roll! – 2014

Ibland ramlar det inte lite skivor för mig att lyssna på och recensera. Frågar man mig händer det alldeles för sällan eftersom det knappt finns nåt roligare än att för första gången bilda sig en uppfattning om ett nytt band eller en ny skiva. Därför är jag extra glad åt den här nya skivan med Tongue, häng med så ska jag berätta varför.

För det första får man bilda sig en uppfattning om vad det egentligen är frågan om för slags musik. Det är naturligtvis ett plus om det är en genre som man själv brinner lite extra för, men eftersom jag är något av en allätare är det mesta av stort intresse! Det här visade sig vara precis det som förhandsinformationen visade på, nämligen melodisk hårdrock som den lät på den gamla goda tiden. Det är verkligen inte frågan om någon Heavy Metal utom om klassisk hårdrock. Den verkar ha sina rötter i 70-talet vilket märks ganska tydligt på gitarriffen. Överlag spelar killarna väldigt solid musik. De är samstämmiga och det hör att de verkligen älskar det här!

Och vet ni vad? Det gör jag också! Jag blev helt tagen under första genomlyssningen. Jag hade inte förväntat mig en så kompetent platta. Inte för att jag inte borde det utan för att det helt enkelt går ganska lång tid mellan guldkornen numera. Man har blivit lite snål med betyg på gamla dar…

Men det här är alltså en skiva som jag direkt kände skulle vara värd sin vikt i guld. Det enda som jag reagerar på, och det är verkligen inget stort ”problem” är att sången inte riktigt har den där kraften som en riktigt skicklig vokalist skulle kunna bidra med. Jag kan leva med det och efter att ha lyssnat några gånger till inser jag att det faktiskt inte är något problem alls. Om det inte är en vokalist av världsklass som återfinns mikrofonen så är det istället en med känsla för det som förmedlas. Det här är en skiva jag verkligen ställer mig bakom och rekommenderar. Gillar du klassisk riffbaserad hårdrock lär du gilla det här!

8/10

Accept – Eat the Heat – 1989

Jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat att Accept klarar sig alldeles utmärkt utan sin forne sångare Udo Dirkschneider. Det gäller förstås de senare plattorna medan den här något helt annat. Om man ska gå rakt på sak är Eat the Heat verkligen inte en av Accepts bättre plattor. Den är egentligen helt ok och att ha den på som bakgrundsmusik är inget problem. Det som däremot är problem är att det inte riktigt hörs att det är Accept. Då tänker jag inte riktigt bara på sången, som förstås är annorlunda, utan främst på gitarrspelet som inte riktigt har samma signifikans som vanligt.

Som Acceptplatta är den inget vidare men det är ändå något som slår en hel massa annat där ute. Jag har svårt för att sätta ett betyg eftersom jag delvis slits mellan objektivitet och någon sorts lojalitetstänkande. Runt mitten får det bli, så mycket är helt klart. Att man får betrakta Eat the Heat som en bagatell i Accepts musikaliska historia är också uppenbart!

5/10

Y&T – Ten – 1990

Jag vet inte man ska se Y&T som hårdrockens Annihilator. Det verkar ju vara i princip en mans vision egentligen men tillskillnad från Annihilator har inte Dave Meniketti inte skrivit alla låtarna. Fast nu blir jag osäker, kanske har inte Jeff Waters (Annihilator) gjort det på alla skivorna heller?

Hur som helst är det här Y&Ts nionde studio album. Om det finns någon annan tanke bakom albumnamnet än att förvirra vet jag inte. Det är ingen häpnadsväckande musik eller så, men det är stabilt och man får precis det man förväntar sig för sina pengar. Det är stabil hårdrock i precis de skalor som klassisk hårdrock från 80-90 talen representerar. Dave Meniketti sjunger bra och jag har heller inget att klaga på hans gitarrspel. Det är en sån där skiva som man kan lyssna om och om igen på utan att man tröttnar eller börjar lägga märke till några speciellt utmärkande spår. Faran är att det blir tråkigt efter ett tag men det verkar Y&T klara sig undan, i alla fall den här gången. Hårdrock!

6/10

Accept – Blind Rage – 2014

Accept är ett band som har gått från klarhet till klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder. Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära!

Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig kunnat ana att det tidigare fanns en annan vokalist med i bilden. Låtarna är klassiska, sådana man förväntar sig av Accept. De låter som det gjorde på den gamla goda tiden – fast fräschare. Jag vet inte vad det är men gitarrsoundet har alltid varit bandets starka sida. Det är fortfarande utpräglat och igenkänningsbart och jag älskar det! Det är en tjock härlig ton som inget annat band har. Plus den karakteristiska manskören som också alltid har varit Accepts kännetecken under många många år.

Kan man göra en så här bra, fräsch, modern och klassisk platta 35 år efter debuten och som fjortonde album vill jag veta var som kommer härnäst. Accept är här igen, de tillhör de stora och kommer alltid att finnas med dem. Åtminstone för överskådlig framtid!

9/10

Nytt från Bullet!

Storm of Blades släpps 2014-09-05

Ace Frehley – Space Invader – 2014

Att Ace Frehley aldrig har varit någon större sångare är väl ingen hemlighet. Han har hankat sig fram med det han kan och det har funkat ganska bra. Här vill jag påstå att han kanske gör sin bästa prestation någonsin. Space Invader är ljusår bättre än förra plattan Anomaly på det planet. Det är förstås inte det enda plan den är bättre på, i nästan varenda avseende slår den här sin föregångare på fingrarna. Det är hårdrock man lätt rycks med i, bra melodier och fantastiskt gitarrspel. Den har väl i och för sig aldrig varit någon tvekan om att Ace Frehley kan hantera en gitarr!

Allt är kanske inte jättebra men om man ger sig till tåls upptäcker man att det faktiskt finns flera positiva aspekter än negativa att ta del av. Ibland låter det klassiskt moderna medan det också finns vibbar av Aces Kisstid i en eller ett par av låtarna. Nu ville jag egentligen nämna Kiss överhuvudtaget eftersom jag tycker att Ace klarar sig bra på egen hand, men det går helt enkelt inte att komma runt referensen.

I sina bästa stunder är det riktigt bra medan det vid ett par tillfällen blir nästan outhärdligt. Framförallt gäller det den coverversion av Steve Miller Bands The Joker. Som känns helt oinspirerad och helt ur sin lekfulla kontext. Överlag, och trots ett par dalar, gillar jag plattan mer än den föregående.

7/10

Motörhead – Aftershock – 2013 – if you like to gamble…

Det finns inget annat band jag känner till som låter som Motörhead. Om det är en styrka eller svaghet kan förstås diskuteras. Den erfarenhet jag tidigare har haft av bandet har varit minst sagt blandad när det gäller receptionen. Ibland är det hur bra som helst, som förra skivan The Wörld is Yours, ibland är det bara tröttsamt att lyssna på och ibland är det ett eller ett par spår som är nästan gudabenådade.

Initialt tyckte jag nog att den här skivan var mest tröttsam men efter att ha lyssnat igenom den några gånger är jag beredd att ändra uppfattning. Det finns också en sida av Motörhead jag inte har hört tidigare, ett par spår som ligger så nära bluesen att det inte råder något tvivel om influenserna. Överlag är det lätt att känna igen sig och det finns också ett par spår som jag nästan kan svära på att jag har hört förr (även om jag inte har det). Ni får själv klura ut vilka låtar jag syftar på när jag säger Ace of Spades och Orgasmatron men nog låter det som lite stöld ur min synvinkel. Fast det är väl inget brott att stjäla från sig själv och resultatet blir ju bra.

Jag gillar skivan även om den inte når de högra höjderna. Favoritspåret blir Going to Mexico som är en riktig rökare. Och det finns också exempel på det klassiska soundet där Lemmy startar med ett intro på basen.

7/10

Mustasch – Sounds Like Hell, Looks Like Heaven – 2012

De senaste veckorna har jag lyssnat väldigt mycket på den här plattan. Från början minns jag att jag störde mig lite på att Ralf Gyllenhammar fraserar ungefär likadant i alla fall i de inledande spåren men det är inget jag har något emot längre. Tvärtom gillar jag det skarpt! Hur representativt det är musikaliskt jämför med Mustaschs tidigare katalog kan jag inte riktigt uttala mig om men ska jag rubricerad det med något, får det bli hårdrock. Det är inte tillräckligt mycket Heavy Metal för att platsa under den kategorin medan det naturligtvis inte går att jämföra med hårdrock av klassiskt snitt.

Det är medryckande melodier och riktigt trevliga riff som presenteras. Bäst är skivan i början och sen mattas den av lite. Jag vet inte riktigt varför men det är väl inte helt ovanligt att man lägger de starkaste låtarna i början. Man måste ju fånga lyssnaren. Detta lyckas man bra med (även om jag som sagt var lite skeptiskt från allra första början).

Förresten, den fjärde låten – Cold Heart Mother Son, känns oerhört inspirerad av Megadeths Symphony of Destruction! Det är inte riktigt exakt samma men nog tycker jag att det måste vara med än en tillfällighet att flera av riffen är så pass lika? Hur som helst är det jäkligt bra! Jag gillar plattan och måste härmed inskaffa mer med detta fantastiska svenska band!

8/10

Iron Maiden - Killers - 1981

Först tänkte jag skriva att den här andra skivan med Iron Maiden är lika dålig om den första är bra, men jag kan inte med gott samvete ge den ett så pass lågt betyg som detta skulle innebära. För även om låtmaterialet är ganska tråkigt och inte utmärker sig på något sätt finns det en del andra saker som gör att den här känns som ett viktigt steg för bandet. För det första är det första skivan där Dave Murray spelar tillsammans med Adrian Smith som senare skulle bli ett mycket välansett och samspelat gitarristpar. För det andra är det första skivan som Martin Birch producerar och för det tredje är det den sista med Paul Dianno på sång.

Men låtmaterialet är alltså förhållandevis svagt jämför med debuten och vad som senare skulle komma också. För min egen del är det egentligen bara Murders in the Rue Morgue, som mycket löst baseras på en berättelse av Edgar Allen Poe som är något att ha! Möjligen kan man väl säga att Wrathchild har någon form av igenkänningsbar hook, annars tycker jag att det är ganska dåligt på den fronten. Det är överlag ganska mediokert, låt vara att de möjligen är avancerade till sin struktur vad gäller tempoväxlingar och annat och det hörs tydligt att Steve Harris är en basist och låtskrivare som har framtiden för sig men det känns inte som han har funnit sitt rätta jag riktigt än här. Det är också han som har skrivit i princip allt material på hela skivan.

Det är ambitiöst men tyvärr blir det inte mycket mer än så eftersom det är ganska tråkiga melodier inom kompositionerna. Däremot är det ytterst musikaliskt kompetent och det är delvis därför jag känner att jag måste höja upp betyget en smula också. Det finns inget som helst att klaga på när det gäller det utan det är kompositionerna som är problemet. Det är märkliga strukturer och det är väl kanske till och med så att bandet var lite före sin tid med den här skivan. – 4/10

Iron Maiden - Iron Madien - 1980

Jag har tidigare konstaterat, inte minst när jag skrev på en W.A.S.P. diskografi för ett tag sedan, att jag har en extra fascination för debutplattor och den här är inget undantag. Det är mera rå energi än vad som oftast följer och låtarna är oftast av en högre klass än de som sedan måste stressas fram till uppföljningsalbumet för att blidka skivbolagens tidsplaner för releaserna. Och den här skivan är inget undantag, de flesta av låtarna framförs fortfarande live och det finns väl egentligen bara ett eller ett par exempel som inte faller inom ramarna för perfektion!

Sättningen är något annorlunda med hur det ser ut i dag och det är väl egentligen bara ”stommen” i bandet – Steve Harris och Dave Murray som finns med än idag. Övriga roller står Paul Dianno (sång), Dennis Stratton (gitarr) och Clive Burr (trummor) för. Instrumentalisterna har jag inga direkta synpunkter på då de framför musiken på ett bra sätt. Och jag har heller inget emot Paul Dianno som sångare, hans röst passar utmärkt till låtarna på den här skivan även om det hörs att han har en bit kvar till det förstklassiga röstomfång som Bruce Dickinson senare skulle tillföra.

Men även om jag gillar Paul Diannos röst och hans sång på den här skivan så är det nog, ironiskt nog, han som drar ned betyget från vad som skulle kunna ha varit. Nej, jag ska inte lägga hela skulden på honom men det är som sagt ett par låtar som sticker ut som lite svagare än övrigt material och jag vet inte om det beror på att han inte riktigt klarar av att leverera dem på ett sätt som de skulle behöva eller inte. Det kan också vara så att Remember Tomorrow och Strange World, som låtarna heter, är en smula för psykedeliska för mig, men psykedelisk rock eller heavy metal är inget som ligger mig särskilt varmt om hjärtat.

Ska vi prata om de positiva aspekterna av albumet, som är betygligt fler än de negativa, så är det bara att välja valfri klassiker, vilket resten av materialet är. Titelspåret Iron Maiden, Running Free, Phantom of the Opera, baserad på den klassiska roman som senare även skulle bli musikal med musik av Andrew Lloyd Webber, instrumentala Transylvania, Charlotte the Harlot och Prowler. Har jag glömt någon nu? Sanctuary var inte med på den brittiska originalutgåvan av skivan, men väl på den amerikanska utgåvan och den finns med på nyutgivningen. Jag gillar dock originalutgåvor och kommer att behandla den som den singel som det ursprungligen var enligt mitt sätt att se det.

Steve Harris är inblandad i de flesta av kompositionerna, faktiskt alla utom Charlotte the Harlot som Dave Murray står som upphovsman till och soundet på den här första skivan skiljer sig lite från vad som komma skall. Det är ganska direkta och raka tongångar utan krusiduller och producerades av Will Malone. Det är ganska det okomplicerade soundet som gör att jag gillar skivan så mycket som jag gör, vad vet jag? Hur som helst är det här riktigt riktigt bra! 

9/10