Tygers of Pan Tang – Only the Brave – 2016

Jag har verkligen inte haft koll på Tygers of Pan Tang genom åren utan var tvungen att läsa på. Inget som har direkt med musiken att göra på det nya albumet så klart. Men det slår mig att det verkar som att bandet legat på is vid två tillfällen genom åren, att det alltid funnits  minst en originalmedlem i sättningen, dock inte alltid gitarristen Robb Weir som numera är den som får benämnas som åldermannen i gänget. Det blev en lång mening...

Musikaliskt har jag inget att anmärka på. Det är hårdrock av klassikst snitt och men hör genast att det är frågan om ett band med rötterna i NWOBHM. Det låter väl lite modernare och produktionen är inget som låter ”gammalt”. Det är faktiskt ganska upplyftande att lyssna på opretentiös hårdrock för en gångs skull. Vem bestämmer förresten vad som är pretentiöst eller inte. Ligger inte det i betraktarens öga?

Jaja, jag håller det här kort. Jag gillar det här. Det är precis den typen av musik som jag en gång växte upp med. Enkel hederlig äkta hårdrock utan en massa krusiduller.

7/10

Christian Dohber – Illusion (Storm) – 2016

Det känns som att jag allt som oftast behöver en påminnelse nuförtiden. Första omgången mejl studsar nästan alltid verkar det som. Några av er är uthålliga och skickar påminnelser. Det är jag tacksam för. Annars hade jag nämligen helt och håller missat Christian Dohber, en artist jag verkligen aldrig har hört talas om tidigare. Läst på en smula har jag dock gjort och sett andra göra likheter med David Bowie. Jag sällar mig gärna till den skara som finner en sådan koppling. Inte hela tiden förstås. Men i vissa tonregister är likheten väldigt slående.

Musikaliskt ligger vi nånstans mellan 70-talets glam- och glitterrock och ett mer modernare sound. Jag som verkligen gillar den erans musik får mitt lystmäte tillfredsställt här. Jag är inte nödvändigtvis någon hardcore David Bowie fan. Let’s face it, killen gjorde allt mellan himmel och jord och den ena plattan är helt olik den andra. I sina bästa stunder var han svårslagen medan det var lite för genomtänkt andra gånger.

Just den oerhörda genomtänktheten finner jag inte här. Men det det är definitivt trevligt producerat och redan vid första genomlyssningen får jag mersmak och vill utforska nya nivåer i musiken. Jag har ännu inte riktigt satt mig in i några texter så dem ska jag inte uttala mig om. Men det verkar vara ämnen som passar musiken väl. Förresten så inser jag att det också finns en annan likhet med något helt annat än glamrock och David Bowie. Inte minst framåt slutet av plattan inser jag var den största igenkänningsfaktorn i Christian Dohbers röst huserar. Det är väldigt likt Dieter Meier från Yello och nu pratar vi bara om rösten.

7/10

Tommy Snöberg Söderberg

Dave Edmunds – Again – 2013

Under mina ungdomsår var jag omåttlig förtjust i denna engelsman. Min inkörsport till hans musicerande var tveklöst den bluegrassdoftande DE7. Efter det införskaffades det då senaste albumet Closer to the Flame och därefter var det igång på allvar. Idag har jag i princip alla hans album antingen på CD eller vinyl. Again, hade jag helt missat. Jag led av villfarelsen att Plugged In från 1994 var hans sista skiva. Och nu menar jag verkligen sista och inte senaste.

Hur som helst. Det här måste ju undersökas! Till min besvikelse inser jag rätt snart att det inte är en skiva som hållet måttet för mig. Visserligen känner man snabbt igen sig i den rockabillypop som historiskt varit Dave Edmunds signum. Men det är väldigt tunt produktionsmässigt. Jag som inte gillar för mycket bas kanske skulle hålla mig överlycklig men icke. Det låter hur tunt som helst.

Besvikelsen över att ett par av låtarna redan finns på tidigare plattor är också stor. Varför göra en ny skiva och ta med material men använde på den senaste (som visserligen kom 9 år tidigare)? Likväl, trots min besvikelse kommer jag på mig själv med att lyssna om och om igen på Again! Vad betyder det? Jo, det är förvånansvärt lättlyssnat och det spelar ingen roll om det är tråkigt och intetsägande. Efter en tung dag är det inga problem att koppla av till tongångarna.

Betygsättning är som alltid svårt. Ska jag kompromissa mellan återlyssningsfaktorn och besvikelsen måste jag ändå ge ett relativt högt betyg känner jag. Hmm.. Förresten, plattans bästa låt – Return to Sender.

7/10

Woe Gothenburg – it’s woe time – 2015

Varför kommer det så mycket musik från Göteborg? Det finns ju hur mycket band som helst från denna Sverige näst största stad. Det är säkert en fråga som är intressant att forska i men den hör kanske inte hemma i en recension av en debutplatta? Inte för att det har med något annat att göra men jag antar att Woe har råkat ut för att bli sammanblandade med andra band och därefter lagt till Gothenburg i namnet. Det är inte ett helt ovanligt grepp bland bandnamn som får anses vara populära. Det här är alltså Woe Gothenburg!

Ska vi placera dem på den musikaliska kartan över hårdrock och heavy metal, för det är i denna svär Woe Gothenburg hör hemma, menar det själva att Black Label Society, Rage Against the Machine och Foo Fighter är bra referenser. Jag tänker inte protestera. Det är helt klart en välspelad platta och jag gillar den råa energin som kommer från musiken. Egentligen är jag inte så förtjust i den typ av sång som Woe Gothenburg använder sig av. Och nu råkar jag förstås i blåsväder och måste förklara mig…

Självklart är det inte sången som är problemet, utan själva melodislingan, eller sättet det levereras ihop med den tunga rockmusiken. Den ligger liksom lite utanpå och är inte riktigt lika melodiskt medryckande som jag skulle vilja. Det där är inte genomgående för hela skivan. Och det blir dessutom mer tilltalande för varje gång jag lyssnar på musiken. Jag är dock en kille som gillar gitarrer och gitarriff och på den fronten har jag inget att klaga på. Det är mycket av båda varorna. Kanske så mycket att när jag koncentrerar mig på att njuta av detta hinner jag inte riktigt med att fokusera på sången också. Så är det naturligtvis. Det är inget fel någonstans, det är bara jag som inte hinner med att upptäcka allt som finns.

För det är onekligen bra musik, tro inget annat! Det ligger väl närmare hårdrocken än heavy metal skulle jag nog säga. Ja, inte om man räknar klassiska band med klassiska skivor, Deep Purple och Black Sabbath kanske. Men det är heller inget som påminner om NWOBHM. Detta är något annat. Något som kommer att leva länge än. Musik som ännu inte är tidlös men som med rätt förutsättningar mycket väl skulle kunna bli det över tid.

7/10

Lommi – Horse – 2014

Ska jag drista mig till att jämföra Lommi med något annat ligger en korsning mellan Mustasch och Black Sabbath nära till hands. Det är ganska tungt och riffen är både trevliga och medryckade. Egentligen behöver man inte säga mer än så och var och en som gillar dessa band bör snarast möjligt spana in Lommi.

Jag har nu lyssnat igenom skivan kanske 10 gånger och varje gång blir jag förundrad över att den faktiskt fortfarande växer. Från början var jag inte jätteimponerad av soundet som jag tyckte var en aning för mörkt för min smak. Men jag inser mer och mer att det är precis så det ska låta för att göra musiken rättvisa. Efter några genomlyssningar sätter sig melodierna och man kan nästan nynna med i refrängerna. I den mån det finns refränger förstås. Som vanligt är inte den här typen av hårdrock baserad på samma struktur som en poplåt så klart. Dock klart mer än andra typer av hårdare Metal.

På det hela taget fick jag en långsam start av upplevelsen. Det tog mig lite tid att lyssna in mig på Lommi, kanske beror det på att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Det bästa med långsamma starter är att man som regel får en produkt som håller betydligt längre!

7/10

Trailerpark Idlers – Fifty Gallons of Lightning – 2014

Liksom Trailerpark Idlers förra skiva Meanwhile inDogpatch höll den här på att gå mig obemärkt förbi. En notering till er som skickar nedladdningsbara skivor för recension, var tydliga! Var också tålmodiga för jag kommer att ge ett utlåtande, ibland tar det bara lite extra tid.

Den här skivan är lite mer homogen än den förra var. Då hade man tagit ut svängarna bland genrerna och blandat friskt. Här är det mesta kanske renodlad country. Det är också mycket mer lättillgängliga låtar. Det är låtar som sätter sig och som är enkla att sjunga med i nästan. De flesta av dem har en kvinnlig vokalist i Miss LisaLee. Det låter riktigt bra om henne. För den delen vill jag inte klanka ner på Morgan Hellman tar sig ton. Det låter faktiskt riktigt bra det också!

Det handlar som sagt om country. Jag gör det inte svårare än så den här gången eftersom jag tycker att det mesta ligger så nära denna paraplygenre att det bara blir fånigt att försöka bena ut det vidare. Det finns ett par låtar som drar lite mer år rock och jag tycker mig ana lite bluegrassinfluenser här och där. Det är kanske banjon som gör det. Jag gillar banjo och tycker att det är ett fränt instrument. Det tillför en helt annan dimension i ljudbilden.

Vidare är det, som jag var inne på tidigare, väldigt lättlyssnat och redan efter några få gånger börjar man ryckas med i låtarna. Och man tycker att de borde ha rutinen inne, det här är nämligen deras tolfte album! Det är inte dåligt för ett svenskt band som lirar alternativ country! Jag gillar det här mer än förra plattan som var lite för spretig för min smak. Här har man lyckats hålla ihop det på ett bra sätt och resultatet väntar inte på sig!

7/10

Ace Frehley – Space Invader – 2014

Att Ace Frehley aldrig har varit någon större sångare är väl ingen hemlighet. Han har hankat sig fram med det han kan och det har funkat ganska bra. Här vill jag påstå att han kanske gör sin bästa prestation någonsin. Space Invader är ljusår bättre än förra plattan Anomaly på det planet. Det är förstås inte det enda plan den är bättre på, i nästan varenda avseende slår den här sin föregångare på fingrarna. Det är hårdrock man lätt rycks med i, bra melodier och fantastiskt gitarrspel. Den har väl i och för sig aldrig varit någon tvekan om att Ace Frehley kan hantera en gitarr!

Allt är kanske inte jättebra men om man ger sig till tåls upptäcker man att det faktiskt finns flera positiva aspekter än negativa att ta del av. Ibland låter det klassiskt moderna medan det också finns vibbar av Aces Kisstid i en eller ett par av låtarna. Nu ville jag egentligen nämna Kiss överhuvudtaget eftersom jag tycker att Ace klarar sig bra på egen hand, men det går helt enkelt inte att komma runt referensen.

I sina bästa stunder är det riktigt bra medan det vid ett par tillfällen blir nästan outhärdligt. Framförallt gäller det den coverversion av Steve Miller Bands The Joker. Som känns helt oinspirerad och helt ur sin lekfulla kontext. Överlag, och trots ett par dalar, gillar jag plattan mer än den föregående.

7/10

Kobra and the Lotus – High Priestess – 2014

Kobra and the Lotus är inget band jag har hört talas om sedan tidigare men man får onekligen säga att det fantasifulla omslaget känns lockande. Tydligen upptäckte självaste Gene Simmons bandet en gång i tiden och det borde väl borga för något? Men tro för den delen inte att det är musik som påminner om Kiss på något sätt, det är det verkligen inte. Det är någon märklig blandning av Thrash- och Power Metal, mest med betoning på den senare varianten.

Bandet har bytt rätt mycket medlemmar sedan det formades 2009 och den centrala punkten har hela tiden varit sångerskan Kobra Paige. Det blir en helt annan sak att lyssna på Heavy Metal med kvinnliga vokalister. Rösten är som regel ljusare och det torde vara lättare för de flesta att nå riktigt höga toner jämfört med deras manliga kollegor. Kobra Paige gör det riktigt bra och det känns befriande att hon inte är en klassiskt skolad sopran som så ofta är fallet i hårdrocksmusiken. Hon är en rocksångerska helt enkelt.

Kobra Paige

 För mig var det upplyftande att lyssna på skivan, som är deras tredje. Det är inte musik som man redan har hört till leda även om man känner igen sig i de musikaliska utsvävningarna. Emellanåt hänger sig sångerskan åt lite annorlunda fraseringar som jag tycker piggar upp och i och med att plattan är lite av en hybrid där man blandar genrerna blir man inte trött på den. Avslutar gör förresten Lost in the Shadows som doftar Folk Metal lång väg. Det finns mycket att upptäcka och mycket att njuta av här så mycket är helt klart!

7/10

Newsted – Heavy Metal Music – 2013

Först och främst måste jag säga att det låter en hel del Metallica om det här! Det skulle kunna vara menat som en förolämpning i en tid där de forna Trash/Speed Metal kungarna är allt annat än bra. Men det är inte tanken. Det är förvisso inte Metallica under sin storhetstid jag menar, men heller inte under den katastrofala eran som numera råder. Faktum är att jag inte riktigt kan sätta fingret på det. Det är något med ljudbilden antar jag.

Eftersom Jason Newsted, förgrundsfigur i bandet, hanterar basen är det naturligt att detta återspeglas i låtarna. Jag kan inte utläsa vem/vilka som har skrivit låtarna men det står i alla fall klart och tydligt att det är Jason Newsted som har producerat. Det är inte låtar som omedelbart sätter sig. De är kanske inte per definition ”svåra” men de saknar styrkan av att ha en stark melodi som man genast kan nynna med i. Jag tror heller inte att det har varit tanken.

Ska man kategorisera musiken säger skivans titel det bäst. Det är inte Thrash och det är inte Speed, Heavy Metal är den term som närmast beskrivet det som strömmar ur högtalarna. Jag gillar det men hade efter vad jag tidigare hört av plattan [Soldierhead] högre förväntningar. Ljudet består av en lätt distad bas och lätt distad sång, tillsammans med mer konventionella gitarrer och trummor. Några innovativa riff finns det längs vägen men främst tycker jag som sagt att det är basen som driver på musiken.

7/10

Michael Bruce – Be My Lover – Anthology – 2011

Samlingsskivor är väl inget som tilltalar i någon större utsträckning – oftast! Men när det rör sig om MichaelBruce är det faktiskt väldigt intressant! Givetvis beror detta i mångt och mycket på hans inblandning i AliceCooper bandet under det tidiga sjuttiotalet. Han skrev många av de bästa låtarna och jag har tidigare hyllat honom i mina recensioner av Killer och Love it to Death.

Det här är en 2discare. Första skivan är i princip identisk med In My Own Way. Jag kan faktiskt inte säga om det finns några små skillnader i skrivandets stund. Men det är den andra skivan albumet består av som är det intressanta här. Den innehåller nämligen livespår av de mest klassiska Alice Cooper låtarna, fast med Michael Bruce på sång! Det är hur bra som helst även om man naturligtvis inte kan påstå att Bruce på något sätt är en lika skicklig sångare som Alice Cooper.

Det finns också några riktiga godbitar i form av annorlunda versioner av hitsen. Med andra texter osv. Gillar man Alice Cooper och Michael Bruces låtar i synnerhet är det helt klart värt att införskaffa den här klenoden. Jag ångrar inte mitt inköp i alla fall!

7/10

Megadeth – Peace Sells… But Who’s Buying? – 1986

Megadeths andra album var det som ursprungligen fick mig att upptäcka dem. Närmare bestämt var det titellåten och dess video som fick mig att snegla åt Dave Mustaine band. Det handlade inte bara om musikaliska preferenser utan kanske framför allt om textens budskap. Jag är svag för låtar som behandlar människans rätt till sin egen uppfattning. Dessutom en trevlig ordvits, vilket inte är sista gången Dave Mustaine och Megadeth använder sig av. What do you mean, "I hurt your feelings?"I didn't know you had any feelings What do you mean, "I'm not kind?"Just not your kind. Det är synnerligen politiskt och samhällsmedvetet, man kan välja att inte hålla med I ställningstagandet men ett ställningstagande är det likväl!

När jag lyssnar på plattan igen är jag fortfarande lite småkär i den. Det är riktigt bra musik och då inte bara titelspåret. Det märks förstås att skivan har åldrats och jag undrar hur den remastrade utgåvan står sig mot denna. Det är lite klent här och där och ett bättre ljud lär knappast stjälpa musiken i alla fall. Det är innovativa gitarriff som man lätt kan sätta i relation till det som Megadeth har gjort sedan dess. Dave Mustaine må inte vara någon större sångare men sina åsikter har han i alla fall inga problem att få ur sig.

7/10

Michael Bolton – The One Thing – 1993

Jag har ofta gjort mig lustig över Michael Bolton och hans musik. Inte sällan har jag hävdat att han skulle vara helt uttryckslös och sakna inlevelse. Med det sagt måste jag också konstatera att jag egentligen aldrig tagit mig tid att ge honom en ärlig chans. Det var väl några låtar som spelades på radion under det sena 80-talet, kanske det tidiga 90-talet men att höra något spelas på radion är inget bra sätt att grunda någon bedömning på. Kanhända var också hans uppbrott från hårdrocken en anledning till att han fick bära hundhuvudet under så många år.

Den här skivan är nu mer än 20 år gammal och anledningen till att den införskaffades häromdagen var förstås det fördelaktiga priset. Att jag hade några förväntningar kan jag inte påstå men jag tyckte att det skulle vara kul att ge honom en chans till och… killen kan ju sjunga! Det är kanske inte alltid den roligaste musiken och den typen av soul som han hängav sig åt efter hårdrockstiden är väl inte det som ligger mig närmast om hjärtat men det är förvånansvärt kompetent gjort.

Inlevelseförmågan som jag länge hävdade var detsamma som en död torsk ligger på en bra mycket högre nivå men framför allt är det de tekniska bitarna som förvånar mig. Michael Bolton framstår som en storsångare och jag ska inte beröva honom det epitetet igen. Om inte andra ”bevis” uppkommer förstås. Skulle jag jämföra honom med någon så ligger vår svenska Tommy Nilsson bra till. Ni vet han som en gång var med i bandet Easy Action och sedan fastnade i balladträsket (hans egna ord). Och, ni får dra mig på en liten vagn om ni vill, men det här är bra! Det kanske inte är låtar som sätter sig omedelbart eller låtar man kommer ihåg och kan nynna med i men det är onekligen mäktigt!

Produktionen kan man väl inte skryta med men vi ska komma ihåg i vilken era skivan gjordes också. Det låter ungefär som den ljudfilosofi man hade på 90-talet. Det är naturligtvis ett oerhört krasst uttalande och självklart finns det fler undantag än som går att räkna men det är ändå något man känner igen från andra skivor från perioden.

7/10

W.A.S.P. - The Headless Children - 1989

Mellan den här och förra skivan Inside the Electric Circus passade grabbarna på att släppa en liveskiva – Live… in the Raw. Förutom livematerial innehöll den några låtar som inte finns på någon annan officiell studioplatta men jag vet inte riktigt om jag tycker att den borde räknas som en riktig skiva i de här sammanhangen i alla fall. Det får räcka att ta med fullständiga studioalbum helt enkelt. Dock bör de studioinspelade spåren från Live… in the Raw omnämnas, för åtminstone något av dem är riktigt bra. The Manimal liksom Harder Faster skrevs direkt för skivan och Scream Until You Like it som var filmmusik till Goulies II är riktigt bra och medryckande. Jag gillade The Manimal också men den hade inte riktigt samma melodiska hook.

I bandet är det en liten förändring i och med att man har bytt trummis sedan sist. Ny trummis är istället Frankie Banali mest känd som trumslagare i Quiet Riot. Men det är inte allt. Musikaliskt är det milsvid skillnad mellan det här mer mogna albumet och det förra ganska publikfriande. Det är mycket mer genomarbetat sedan sist och det är hur tydligt som helst att Blackie Lawless velat utveckla både sig själv som låtskrivare och bandet också. Det är inte längre bara texter om sex, droger och rock n’ roll utan mycket mognare. Musikaliskt är det också en ganska jämn skiva, allt material håller en ganska hög kvalitativ nivå och det kan man ju inte klaga på.

Däremot kan jag inte påstå att jag direkt gillade den här skivan när den från början dök upp i skivhandlarna. Den var på tok för mjäkig, för mycket finlir jämfört med den första plattans medryckande tongångar. Men den har åldrats med behag och blivit bättre med åren. Versionen av The Whos The Real Me är väldigt bra och jag gillar att det inte finns någon rädsla för att spela in covers på skivorna, även fast succén blivit ett faktum. Det är ett sätt att hålla sig på jorden, leverera bra musik och samtidigt hylla dem man själv beundrar som musiker. W.A.S.P. är överlag väldigt duktiga på att göra bra covers!

På den här skivan finns också en låt om bandets gitarrist Chris Holmes – Mean Man som passar honom som handen i handsken om man vet något om honom och hans liv och leverne. Det är en väldigt medryckande låt som nästan andas lite av de tidigare skivornas rakhet och den blev också singel ihop med The Real Me och Forever Free. Men det är som sagt ganska jämn kvalitet på låtarna på skivan och det innebär att de enstaka låtarna egentligen inte sticker ut direkt från mängden. Det är väl ett par stycken, som de jag redan har omnämnt, men inte mycket mer. Men det är en hög standard tvärs över och jag har sett uppgifter på att det här faktiskt skulle vara det album som har sålt mest av alla W.A.S.P. album fram till och med det senaste.

Hur som helst markerar skivan onekligen en ny start för bandet. Man byter stil helt och hållet, lämnar den tidigare stilen som inneburit väldigt raka melodier och lockat ungdomar kanske, och söker en mognare publik och försöker skapa något viktigare än bara glättig heavy metal. Man vill kanske efterlämna något som betyder mera till omvärlden. Därmed inte sagt att de verkligen tappade någon publik längs vägen, jag vet bara att det tog bra många år för mig att inse att det här faktiskt är ett riktigt bra album! 

7/10

U.D.O. – Rev-Raptor – 2011

Jag känner inte att det finns så mycket mer att säga om U.D.O.s skivor än vad jag redan har gjort. Det är i stort sett rätt bra men inget vidare minnesvärt. Med det menar jag att efter en genomlyssning eller två finns det inget som har satt sig. Inget man direkt kommer ihåg som står ut från det andra. Kanske är just den här skivan något bättre på det än genomsnittet av skivorna men det är fortfarande inget häpnadsväckande. Man skulle kunna säga att U.D.O. står för hårdrockens hissmusik. Jäkligt bra hissmusik i och för sig…

7/10

W.A.S.P. - The last Command - 1985

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten som kom året tidigare. Det är inte lika enkla och raka melodier och låtarna känns mer, jag vill inte säga komplicerade, men åt det hållet i alla fall! Det är mer finlir och det känns mer skrivet än vad det gjorde på debuten där det vara mera som om rå energi strömmande ut ur högtalarna. Jag vill inte påstå att det är något dåligt egentligen men det musikaliska materialet är av en sådan natur att det blir lite mera alldagligt än vad som var fallet på debuten. Ett steg mot det som komma skall är det naturligtvis, men det var ju inget man kände till vid tillfället för den här plattans release. Om bytet av trumslagare från Tony Richards till Steve Riley har något med saken att göra vet jag inte om jag är kapabel att avgöra.

Det finns flera riktigt bra låtar; inledande Wild Child som kanske är plattans absolut bästa låt, Ballcrusher, Fistful of Diamonds, Jack Action, Blind in Texas, som är en personlig favorit och avslutande Sex Drive står alla ut från mängden. Och plattan är helt klart betydligt jämnare än föregångaren även om låtar som Cries In The Night, titelspåret The Last Command och Running Wild in the Streets drar ned helhetsintrycket en smula. Den sistnämnda är förresten en cover och som det visar sig kommer det att bli något av ett stående inslag på många av W.A.S.P.s kommande skivor. Det här var sista skivan med Randy Piper på gitarr eftersom han senare gav sig av för att spela med Alice Cooper. 

7/10

System of a Down – Steal This Album – 2002

Är det något man kan kalla System of a Downs musik för så är det väl alternativ?! Jag vet inget annat band som håller på och joxar och trixar lika mycket som dem. Det är hela tiden saker som händer och även om det naturligtvis inte alltid är att föredra så gillar jag allt som oftast greppet. Lite märkligt är det för jag kan under stundom inte för må mig att kalla sången för något annat än rabiat skrikande. I nästan stund är det hur skönsjungande tongångar som helst. Och det symboliserar väl hela bandets musikalitet kan man säga. Det är mellan dessa ytterligheter det svänger.

Nu har jag inte koll på hela SOADs repertoar, men jag vågar ändå påstå att det här inte är det bästa bandet gjort. Man känner igen sig i soundet helt klart och det kräver sin man att lyssna in sig om man är ovan. Första halvan på skivan tilltalar mig mest eftersom det här de största tempo- och stilförändringarna finns. Då skivan är 16 låtar lång lyckas inte kvaliteten hålla riktigt hela vägen. Det blir lite långrandigt men samtidigt ska man komma ihåg att de flesta låtarna ligger mellan två och tre minuter. Det är följaktligen en explosiv skiva som kräver engagemang från första stund.

7/10

Therion – Deggial – 2000

Internet är fantastiskt! Bara med en enda sökning hittar jag information som beskriver den här plattans titel som ett arabiskt ord för ”falsk Messias” eller ”anti-gud”. Fascinerande! Musikaliskt lär de som är bekanta med Therions musik känna igen sig. Det är paraplygenren hårdrock med en hel del körer och symfoniska inslag. Med andra ord talar vi om symfonisk metal i dess allra renaste form. Här är det inte bara frågan om en sopran som ackompanjeras av metal-musik utan riktigt avancerade arrangemang.

Bandet har förstås en kärna och man använder sedan en massa musiker och sångare i körer och symfoniorkestern. Jag tänker inte ens försöka räkna upp dem här, det är ändå ingen idé…

Jag tycker inte att det är Therions bästa album. Det innebär inte att det inte är intressant att lyssna på men det är heller inget som sätter sig speciellt mycket. Varje gång jag lyssnar på den här skivan är som om jag gjorde det för första gången. Enligt mina egna definitioner är det något negativt men å andra sidan blir ju nyvärdet högre. Man kan upptäcka om och om igen och eftersom det är tämligen komplicerat finns det hela tiden något man missar. Det här är musik som kräver uppmärksamhet, slölyssna inte!

7/10

Megadeth – Rust in Peace – 1990 - genombrottet!

Om jag inte är helt fel ute var det här lite av ett genombrott för Megadeth. Åtminstone för de stora massorna, mainstreampublik och liknande. Det är onekligen arg musik men det är kanske lite tillrättalagt jämfört med tidigare alster. Personligen tycker jag inte att hela plattan är enormt bra. Många av låtarna är faktiskt svåra att komma ihåg om det har gått några månader sedan sist. En riktigt bra platta mäts enligt mig på hur väl den står sig över tid, inte bara om den funkar i en annan tidsperiod än den är inspelad i utan även om låtarna glöms bort mellan lyssningarna eller inte.

När det gäller den här funkar den alldeles utmärkt 2013 fast den är inspelat under tidigt 90-tal. Det är som sagt arg musik och texterna fokuserar på krigets elände och konspirationer kring Area 51. För min egen del finns det ett bra riktigt riktigt bra låtar här som jag återkommer till gång på gång Holy Wars…The Punishment Due och Hanger 18. Det finns mer kvalitativ musik på skivan men det är främst dessa som skulle kunna platsa på ett samlingsalbum.

Överlag gillar jag skivan även om jag har varit lite snäv i min kritik. Det är bara det att låtarna inte sätter sig riktigt som jag vill. Det finns inte hit kvalitet mer än i två låtar. Men, å andra sidan, hur många album, i thrashgenren eller annars innehåller mer än två hits?

7/10

Exodus – Bonded by Blood – 1985

Anledningen till att jag införskaffade och tog mig tid att lyssna på den här plattan var för att Mick Wall skrev en hel del om det i sin biografi om Metallica. Det finns en hel del jämförelser till Metallicas första platta Kill ’Em All i biografin och efter att ha lyssnat på den här skivan är det svårt att inte höra likheter. Det är i princip samma typ av musik som Metallica i sin tidiga karriär. Och det är bra! Det är bara lite sämre producerat än Kill ’Em All och sången har bedrövlig reverb i ofantliga mängder. Om albumet lät mindre burkigt och hade gjorts med nuvarande ljudfilosofier hade det varit en klassiker idag!

Men jag gillar vad jag hör i alla fall! Det kunde behövts bättre melodier men riffen är sköna och jag kommer helt klart att utforska mer av Exodus skivkatalog framöver. Det är faktiskt en skam att jag har väntat så här pass länge på att upptäcka dem.

7/10

Lars Winnerbäck - Singel - 2001

Lars Winnerbäck:

Singel

2001

Sonet / Universal Music 013606-2

När jag först hörde detta album i samband med införskaffandet inte länge efter releasen fann jag den test mässigt väldigt omogen. Det var väl kanske framförallt den medryckande Jag Vill Gå Hem Med Dig jag reagerade på. Numera har jag dock intagit en annan ställning och kanske var det i stället jag själv som inte var tillräckligt mogen för ta till mig Winnerbäck utmärkta och synnerligen genomtänkta texter, kanske var jag själv allt för desperat att få med någon hem från krogen vid den här tiden att den kändes allt för påträngande? Analysen idag säger dock att just den texten faktiskt är snudd på genialiskt skapade i och med textraderna: Jag vill gå hem med dig, bara gå hem med dig innan eftertänksamheten har raserat hela natten. Jag tycker man kan utläsa ganska mycket av ovanstående, det handlar om passion och inte ett genomtänkt intellektuellt beteende, vilket nog är ganska sant för många.

Passion finns förstås med redan i plattans öppningsspår – Elden. Den har formen av ett brev som huvudpersonen skriver till någon hemmavid från Oslo. Det är en lysande beskrivning av tristess och försöken att fly ifrån den, men som Robert Broberg konstaterade redan 1972 att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Dock döljer sig en möjlig lösning till problematiken i texten Det var inte bättre förr men det ska bli bättre framöver. Med detta i medvetandet vill jag passa på att tillägga att Lars Winnerbäck inte bara bör tilldelas Karamellodiktstipendiet, som jag tidigare hävdat, utan även är en synnerligen het kandidat till Cornelis Vreeswijk stipendiet. Så fick jag det sagt också!

Innan jag går närmare in på det musikaliska måste jag bara få kommentera en textrad till som jag finner alldeles briljant! En bit in i Om Tiden Vill Ifatt som kan tolkas som en sång om olycklig och obesvarad kärlek: All jag ser/Allt jag hör/är din röst, din blick, ditt skratt/Du har ögon som berusar en natt/Så jag väntar/jag väntar/om tiden vill ifatt finns en liten skatt när vederbörande äntligen tagit mod till sig för att ta reda på huruvida känslorna är besvarade eller inte, eller om det från hennes sida bara är frågan om en kompisrelation: Vi ringde ibland/för att fråga hur vi mår/Tills Jag sa: Väntar du på nån eller vill du bli min?/Du Sa: Vad svarar man på sånt?/Jag sa: Man svarar nog ingenting.

Vid det här laget har man naturligtvis kommit till insikt om att det här rör sig om ett temaalbum och att samtliga låtar kan kopplas, på ett eller annat sätt, till civilstatusen ”singel”. Jag tycker den gör det på ett bra sätt, den blir aldrig tjatig och samma dilemman eller berättarteknik upprepas inte gång på gång (som jag först upplevde med Jag vill Gå Hem Med Dig). Även musikaliskt är det ett omväxlande album med rena rockrökare och smäktande ballader om vartannat även om jag inte upplever att musikaliteten står i centrum, det är i stort sett inget att hetsa upp sig över men lär heller inte utgöra någon besvikelse för vare sig fans av Winnerbäck eller den genomsnittligen rocklyssnaren. Det som är och förblir styrkan är texterna det är naturligtvis heller ingen hemlighet, och jag tycker att jag har tydliggjort mina åsikter om Lars Winnerbäcks textsnickeri både här ovan och tidigare (Vatten under broarna).

7/10