W.A.S.P. - Babylon - 2009

När jag skrev om W.A.S.P.s sjätte studioalbum – Still Not Black Enough förra året så menade jag att jag övergav bandet efter deras tredje skiva Inside the Electric Circus och hur besviken jag var på bandets utveckling. Jag konstaterade också hur mycket jag verkligen gillade Still Not Black Enough och med det i bakhuvudet kände jag mig angelägen att fortsätta utforska mina återkomna hjältars utveckling. Jag införskaffade därför deras senaste album – Babylon, som tydligen baseras på bibelns berättelse om de fyra ryttarna. Nu ska man vara medveten om vad ”baseras på” verkligen betyder och inte tro att det handlar om särskilt tydliga kopplingar, men det spelar ingen som helst roll, för det är hur bra som helst i alla fall!

Liksom på Still Not Black Enough är hela bandet förutom Blackie själv utbytt från de tidiga åren och jag betraktar det snarare som Blackie egen lekstuga numera. Ett bandnamn som egentligen inte borde finnas längre men som gör det ändå eftersom det är ett välkänt varumärke. Det är väl lite som när Tony Iommi vägrade överge Black Sabbaths namn i samband med utgivningen av Seventh Star.

Det är också Blackie som står för samtliga kompositioner utom en cover på Deep Purples Burn och avslutande The Promised Land som skrevs av självaste Chuck Berry. Det är båda väldigt bra versioner av låtarna och av det övriga materialet finns det inget som är näst bäst. Det är helt omöjligt att hitta favoritlåtar framför några andra och soundet påminner lite om W.A.S.P.s andra platta The Last Command. Det är dock bättre producerat, vilket förstås delvis går att förklara med att det skiljer tjugofyra års erfarenheter mellan skivorna. Dessutom producerades The Last Command av Spencer Proffer och Babylon av Blackie Lawless själv.

Det handlar alltså om Heavy Metal av ett så klassiskt snitt att jag nästan trodde den var utdöd! Och det är en läxa jag verkligen hoppas att jag lär mig av en gång för alla, man ska inte överge sina gamla preferenser i tron på att de gått hädan av tidens tand. Jag kommer heller inte att överge W.A.S.P. igen, utan kommer snarare att ta igen alla de album jag har missat genom åren, samt ge mitt omdöme av dem här. Äh, det är väl klart att jag skriver om de album jag inte missat, utan som redan står i hyllan också. W.A.S.P. är ett band som förtjänar sin uppmärksamhet och även om deras initiala kändisskap kom till av genialisk marknadsföring är det inte längre något de behöver förlita sig på. De musikaliska kvaliteterna står på helt egna ben och jag älskar det jag hör. Blackie kan räkna sig till en av de verkligt få som numera klarar av att leverera en hel skiva i toppklass, inte bara några enstaka låtar eller en halv skiva.

10/10

W.A.S.P. – Still Not Black Enough – 1996

Jag skriver i texten nedan att jag slutade köpa skivorna efter den tredje. Det är sant, men det är också sant att jag, sedan jag skrev texten, har införskaffat allt med bandet om numera har rätt bra koll på hela diskografin!

Mitt intresse för W.A.S.P. falnade egentligen ganska snabbt och jag har mycket liten relation till vad som gjordes efter de första två plattorna och jag slutade köpa dem efter den tredje – Inside the Electric Circus, vars turné jag också bevittnade live. Hur som helst så tyckte jag att det redan på dessa album började gå utför och även om debuten var fulländad, rå heavy metal så verkade det som om finlir var det Blackie Lawless och grabbarna egentligen ville syssla med och inte de enkla låtar med raka riff som karaktäriserade den första plattan. Nåja… Jag kom i alla fall över den här plattan och ville höra vad mina gamla idoler hittat på sedan sist. Det är deras sjätte studioalbum, eller Blackies studioalbum egentligen, för det är han som sköter showen och ingen av de andra originalmedlemmarna finns längre kvar. Hur som helst så blev jag väldigt positivt överraskad av de medryckande melodierna, även om de ingalunda är lika raka och enkla som på debuten. Blackie är en riktigt duktig sångare och han förmedlar känslan i musiken väl. Det är kontrollerad heavy metal och man kan inte låta bli tycka om det. Dessutom innehåller plattan en riktigt trevlig ballad, i ordets mest ambitiösa form och det är något jag aldrig hört Blackie framföra förr. För jag räknar inte Sleeping in the Fire och liknande som regelrätta ballader. Ambitionen att chocka, som var så övertydligt närvarande i bandets tidigaste period verkar helt borta och jag tycker det klär musiken att ha denna, lite mer mogna, approach. Innehåller också lyssningsvärda versioner av Tie Your Mother Down av Brian May och AC/DC:s Whole Lotta Rosie och överlag en riktigt bra platta faktiskt!

8/10

W.A.S.P. - The Headless Children - 1989

Mellan den här och förra skivan Inside the Electric Circus passade grabbarna på att släppa en liveskiva – Live… in the Raw. Förutom livematerial innehöll den några låtar som inte finns på någon annan officiell studioplatta men jag vet inte riktigt om jag tycker att den borde räknas som en riktig skiva i de här sammanhangen i alla fall. Det får räcka att ta med fullständiga studioalbum helt enkelt. Dock bör de studioinspelade spåren från Live… in the Raw omnämnas, för åtminstone något av dem är riktigt bra. The Manimal liksom Harder Faster skrevs direkt för skivan och Scream Until You Like it som var filmmusik till Goulies II är riktigt bra och medryckande. Jag gillade The Manimal också men den hade inte riktigt samma melodiska hook.

I bandet är det en liten förändring i och med att man har bytt trummis sedan sist. Ny trummis är istället Frankie Banali mest känd som trumslagare i Quiet Riot. Men det är inte allt. Musikaliskt är det milsvid skillnad mellan det här mer mogna albumet och det förra ganska publikfriande. Det är mycket mer genomarbetat sedan sist och det är hur tydligt som helst att Blackie Lawless velat utveckla både sig själv som låtskrivare och bandet också. Det är inte längre bara texter om sex, droger och rock n’ roll utan mycket mognare. Musikaliskt är det också en ganska jämn skiva, allt material håller en ganska hög kvalitativ nivå och det kan man ju inte klaga på.

Däremot kan jag inte påstå att jag direkt gillade den här skivan när den från början dök upp i skivhandlarna. Den var på tok för mjäkig, för mycket finlir jämfört med den första plattans medryckande tongångar. Men den har åldrats med behag och blivit bättre med åren. Versionen av The Whos The Real Me är väldigt bra och jag gillar att det inte finns någon rädsla för att spela in covers på skivorna, även fast succén blivit ett faktum. Det är ett sätt att hålla sig på jorden, leverera bra musik och samtidigt hylla dem man själv beundrar som musiker. W.A.S.P. är överlag väldigt duktiga på att göra bra covers!

På den här skivan finns också en låt om bandets gitarrist Chris Holmes – Mean Man som passar honom som handen i handsken om man vet något om honom och hans liv och leverne. Det är en väldigt medryckande låt som nästan andas lite av de tidigare skivornas rakhet och den blev också singel ihop med The Real Me och Forever Free. Men det är som sagt ganska jämn kvalitet på låtarna på skivan och det innebär att de enstaka låtarna egentligen inte sticker ut direkt från mängden. Det är väl ett par stycken, som de jag redan har omnämnt, men inte mycket mer. Men det är en hög standard tvärs över och jag har sett uppgifter på att det här faktiskt skulle vara det album som har sålt mest av alla W.A.S.P. album fram till och med det senaste.

Hur som helst markerar skivan onekligen en ny start för bandet. Man byter stil helt och hållet, lämnar den tidigare stilen som inneburit väldigt raka melodier och lockat ungdomar kanske, och söker en mognare publik och försöker skapa något viktigare än bara glättig heavy metal. Man vill kanske efterlämna något som betyder mera till omvärlden. Därmed inte sagt att de verkligen tappade någon publik längs vägen, jag vet bara att det tog bra många år för mig att inse att det här faktiskt är ett riktigt bra album! 

7/10

W.A.S.P. - Inside the Electric Circus - 1986

Eftersom Randy Piper hoppade av efter förra skivan – The Last Command, har Blackie Lawless nu, förutom att agera vokalist, antagit rollen som gitarrist i bandet. Ny medlem är Johnny Rod – tidigare i King Kobra, som togs in just för att Blackie skulle slippa spela bas, vilket han tydligen inte gillade. Johnnys egenskaper som bakgrundssångare är förstås inte helt oviktiga heller, men någon större skillnad i soundet är det inte. Det är en samling ganska mediokra låtar som möjligen hålls samman av temat i titelspåret. Det är i och för sig en ganska lös sammanhållning i så fall och eftersom ”the electric circus” syftar på turnélivet och det bandet får se i publikhavet från sin plats på scenen kommer man väl undan med ungefär vad som helst.

Jag såg bandet live, som förband till Iron Maiden, på den här turnén och var väl inte jätteimponerad av deras liveframträdande heller. Jag inser förstås att man inte kunde ha sämre timing. Det var lite för sent för deras mest spektakulära dagar och lite för tidigt för deras mer mogna period. Jämför man med första skivan finns det inga som helst ambitioner att chocka publiken eller att chocka etablissemanget längre. Det är ganska snäll musik som man knappast höjer på ögonbrynen för. Och framförallt inte anno 2010!

Hur som helst är det här en jämnare skiva än den förra – The Last Command, men det behöver absolut inte vara något positivt. Tvärt om i det här fallet faktiskt. Låtarna är mer mediokra än tidigare och om jag har förstått det hela rätt är inte Blackie Lawless särskilt nöjd med den här skivan själv. Nu är ju han i och för sig känd för att vara enormt självkritisk och perfektionist ut i fingerspetsarna men jag tycker ändå det säger lite om produktionen. Några låtar sticker förstås ut från mängden: titelspåret Inside the Electic Circus, i någon mån 9.5. –N.A.S.T.Y.  men framförallt I Don’t Need No Doctor, som ironiskt nog är en cover av en Ray Charles låt. Jag tycker W.A.S.P. gör en utmärkt version av låten även om den är förklädd till den milda grad att den är omöjlig att förknippa med upphovsmannen. Men som jag varit inne på tidigare har W.A.S.P. historiskt sett inte varit rädda för att inkludera coverlåtar på sina skivor. Och faktum är att Uriah Heeps Easy Livin´ i W.A.S.P.s version är ytterligare en låt som sticker ut från mängden. Resten av albumet är absolut inte dåligt och är förstås lyssningsvärt, inte minst ur ett musikhistoriskt perspektiv, men det är lite för jämntjockt för min smak. 

6/10

W.A.S.P. - The last Command - 1985

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten som kom året tidigare. Det är inte lika enkla och raka melodier och låtarna känns mer, jag vill inte säga komplicerade, men åt det hållet i alla fall! Det är mer finlir och det känns mer skrivet än vad det gjorde på debuten där det vara mera som om rå energi strömmande ut ur högtalarna. Jag vill inte påstå att det är något dåligt egentligen men det musikaliska materialet är av en sådan natur att det blir lite mera alldagligt än vad som var fallet på debuten. Ett steg mot det som komma skall är det naturligtvis, men det var ju inget man kände till vid tillfället för den här plattans release. Om bytet av trumslagare från Tony Richards till Steve Riley har något med saken att göra vet jag inte om jag är kapabel att avgöra.

Det finns flera riktigt bra låtar; inledande Wild Child som kanske är plattans absolut bästa låt, Ballcrusher, Fistful of Diamonds, Jack Action, Blind in Texas, som är en personlig favorit och avslutande Sex Drive står alla ut från mängden. Och plattan är helt klart betydligt jämnare än föregångaren även om låtar som Cries In The Night, titelspåret The Last Command och Running Wild in the Streets drar ned helhetsintrycket en smula. Den sistnämnda är förresten en cover och som det visar sig kommer det att bli något av ett stående inslag på många av W.A.S.P.s kommande skivor. Det här var sista skivan med Randy Piper på gitarr eftersom han senare gav sig av för att spela med Alice Cooper. 

7/10

W.A.S.P. - W.A.S.P. - 1984

Under den tid som OKEJ var en tidning som gick att läsa, kanske beroende på min egen ålder vid tidpunkten, presenterades ett extremt band som åt rått kött på scen och dessutom hade en naken kvinna som de torterade. Med dagens mått mätt låter det förstås inte extremt men under åttiotalets första halva orsakade detta så mycket ramaskri att självaste Siwert Öholm var tvungen att debattera om detta i TV. Det cirkulerar ett klipp av detta på youtube och liknande ställen men jag tycker inte att det är något bra klipp. Visserligen kanske Siwert Öholm inte var känd för att låta andra komma till tals, men det här klippet är kortat på ett sånt sätt att det blir riktigt absurt och det gillar jag inte. Var man inte med under Siwerts aktiva tid som debattör kanske man tror på att det verkligen gick till så och det vill jag alltså bestämt hävda att det inte gjorde!

Hur som helst så kallade sig bandet W.A.S.P. och punkterna mellan bokstäverna orsakade oräkneliga tolkningsmöjligheter om vad bandets namn egentligen betydde. Ett av de mest kända försöken till förklaring är väl We Are Satans People som var en oerhört poplär uppfattningen under bandets tidigaste år. Man kan till och med fortfarande höra folk som tror att detta är precis vad förkortningen står för. Andra förklaringar är till exempel: White Anglo-Saxon Protestant, som visserligen är en legitim förkotning, men som känns osannolik med tanke på Blackie Lawless indianska påbrå! Slutligen vill jag ta upp möjligheten We Are Sexual Perverts, som Blackie Lawless också förnekar som det korrekta svaret. Min personliga uppfattning om saken är att Blackie och grabbarna ville mystifiera sig själva, skapa debatt och sticka ut från mängden och det lyckades de ju med! Dessutom har ett namn med enbart versaler den egenskapen att de syns mycket lättare i en lista bland en massa annat!

Första singeln – Animal (I Fuck Like a Beast) ansågs för provocerande för den amerikanska marknaden och eftersom man var rädd för att skivan skulle bannlysas från skivbutikerna inkluderades inte denna på debutskivan. Det är inte svårt att förstå vilken massiv prostestanstormning låten orsakade i mitten av åttiotalet och även om jag absolut inte är för någon form av musikalisk censur kan jag konstatera: I come around round, come feel your love, Tie you down down, I come steal your love – S&M eller sex blandat med våld så det skriker om det! Jag är dock av den fulla uppfattningen att låten inte fick sitt ursprung på grund av någon rebellisk nerv hos upphovsmannen utan snarare kallt beräknande och ett kalkylerat ett sätt att synas. All publicitet är bra publicitet kanske? Hur som helst så gillar jag låten mycket, den har en bra hook och den representerar bandets första dagar mycket bra!

Men även de låtar som faktiskt fick rum på debutalbumet representerar den tidiga perioden bra. Det är texter om våld och sexualitet och väldigt lätta att ta till sig om man befinner sig i rätt målgrupp. I Wanna Be Somebody talar till de som inte riktigt har hittat sin plats i livet och gärna vill göra något meningsfullt kanske. Vanlig tonårsångest kan man väl säga. Det var också, enligt mitt tycke, den överlägset bästa låter under den tid när det begav sig. Även L.O.V.E. Machine stod ut från mängden och gör det än i dag. En rak enkel melodi som romantiserar sexualitet och egentligen har ett alldeles förkastligt budskap. Bättre budskap har heller inte B.A.D.: B.A.D.-Bad, make your mom and daddy sad men den har en stark hook och sätter sig lätt!

Och när vi ändå är inne på det rebelliska är det väl omöjligt att inte kommentera School Daze, en låt som man förstås som skoltrött tonåring har väldigt lätt att ta till sig: School Daze, school daze, I'm here doin' time / School daze, school daze, my age is my crime / School daze, school daze, I'm here doin' time / School daze, school daze, I'm attending hell high. Liksom de exempel jag tidigare talat om har den förstås, ur ett mera vuxet perspektiv, ett fullkomligt förkastligt budskap men onekligen tilltalade den och hela skivan också för den delen den yngre publik som den faktiskt riktar sig till. Och jag kan fortfarande än idag tycka om den insinuerade kritik mot den amerikanska hjärntvätt som den dagliga ramsa eleverna börjar sin dag med som låten inleds med: I Pledge Allegiance to the flag of the United States of America and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Självklart handlar det om en platta som är lite ojämn, vissa låtar är bättre än andra, men på det hela taget är det ett utmärkt debutalbum. Jag gillar generellt förstaskivor, de brukar ha ett lite rakare och ärligare sound än vad som brukar följa och den här plattan är inget undantag. Jag rekommenderar den verkligen till dem som vill upptäcka W.A.S.P.s första tid eller som vill komplettera sin referensram kring den här tiden av heavy metal! 

8/10

W.A.S.P. – Unholy Terror – 2001

Det här måste vara W.A.S.P.s absolut menlösaste platta. Det är kanske inte den sämsta men till och med Kill Fuck Die ger faktiskt mer än den här även om den suger hårt! Det finns liksom inget att hänga upp sig på här. Det är inte ens dåligt, det är bara tråkigt. Det finns inga direkta melodier som tilltalar, undantagen är dock två – Who Slayed Baby Jane? Och Wasted White Boys som för tankarna till en större era än vad den här plattan klarar av att prestera.

Det var sista plattan som Chris Holmes medverkade på i sin andra vända i bandet. Blackie Lawless har skrivit rubbet och jag undrar lite vad han har sysslat med när han producerade skivan. Blackie brukar ha huvudet på skaft när det gäller ljudkvalitet men efter Kill Fuck Die och Helldorado som föregångare tog det kanske ett tag innan han fick ljudbilden rätt. Jag gillar inte soundet alls. Basen är så blöt att man kan ro i den och det finns ingen snärt i trummorna heller. Det låter helt enkelt platt och intetsägande!

4/10

W.A.S.P. - Wild Child

Klassiker som står sig än!