Amanda Jensen – Killing my Darlings – 2008

Liksom så mycket annan lättsmält och lågmäld pop är det här en platta som fungerar utmärkt som bakgrundsmusik. Den är varken bra eller dålig men tillräckligt tillfredsställande att hålla en sällskap när vardagstristessen faller på. Jag kan inte påstå att jag har det minsta aning om vad Amanda har sjungit om, trots att jag alldeles nyligen avslutade lyssningssessionen. Men Amanda har en någorlunda personlig röst som kanske inte alltid pitchar helt rätt. Det är något positivt om man frågar mig. Allt som oftast är det värsta jag vet när det låter allt för perfekt!

Så känner du dig stressad eller behöver något som håller di sällskap i bakgrunden fungerar den här skivan som en imaginär vän i mörkret. Att ta fram den för att aktivt lyssna, utan att göra något annat samtidigt skulle jag nog aldrig göra. Men, å andra sidan, gillar man det man hör så ser jag inte det som en omöjlighet heller.

5/10

Lena + Orup – Dubbel – 2008

Jag är en beundrare, eller beundrare kanske är mycket sagt, av Lena Philipsson. Jag gillar hennes artisteri men jag är inte säker på att jag vet varför. Hon har oftast ett tvivelaktigt uttal, man kan ta flickan ur Småland men inte Småland ur flickan verkar det som. Orup har jag ingen särskilt relation till förutom det man har hört genom åren då. Det finns ingen aktiv ambition att införskaffa något när det gäller honom. Att han tidigare skrivit låtar till flera skivor med Lena är en annan sak.

Här är det frågan om duetter dem emellan där de turas om att sjunga leadsång. Det är väl i stort sett ok men inget att höja på ögonbrynen för. Jag tycker heller inte att det finns tillräckligt med kontinuitet i plattan utan den spretar lite för mycket. Kanske beror det på den växelvisa leadsången. Det beror också på att det rent musikaliskt är lite för mycket olika stilar. Mestadels pop såklart men det sneglar även åt dansbandshållet och det är något som varken klar Lena Philipsson eller Orup.

5/10

Guns n’ Roses – Chinese Democracy – 2008

Numera är det väl bara Axl Rose som är kvar av bandets original- eller åtminstone klassiska sättning? Man kan tycka vad man vill om detta och om Axl är för excentrisk eller lika stor bråkstake som Dave Mustaine verkar vara, men sjunger som en Gud gör han! Detta är ett album som jag från början tyckte var lite sisådär men efter ett antal genomlyssningar har det verkligen växt!

Nu är jag inte någon större anhängare av Guns n’ Roses egentligen och har ingen egentlig koll på deras tidigare material förutom de uppenbara hitsen och sådant då förstås. Jämförelser blir därför svåra men enligt vad jag kan förstå låter det som förr ungefär. Det är välproducerat och välskrivet med några låtar framåt slutet som lyfter plattan ytterligare. Det är nämligen på den andra halvan som de allra bästa låtarna finns, de med hookar som man kommer ihåg och nästan kan sjunga med i direkt.

Tydligen har skivan varit i produktion ungefär lika länge som hoppet mellan den här skivan och Guns n’ Roses förra – The Spaghetti Incident, som kom 1993. Det låter ju otroligt men å andra sidan ryktas det om att det här är den dyrast skiva som någonsin producerats med produktionskostnader på 13 miljoner dollar. Fantasisummor!

Hur som helst har man lyckats bra med skivan. Jag har inget direkt att klaga på, Axls röst är underbar och så personlig att man inte tar fel för ett ögon blick vad det är som spelas. Däremot har jag lite svårt att genrebestämma den. Å ena sidan är det en hårdrocksplatta och det är väl det som får bli den slutgiltiga genren. Men det är också en platta med fullr orkestrerat ljud. Kanhända är det genererat via synthar eller liknande men det låter åtminstone som att det har varit en hel symfoniorkester tillgänglig under delar av albumet. Men att kalla det för symfonisk rock eller ännu värre symfonisk metal känns aldrig som ett alternativ.

Jag är glad att jag tog mig tid för den här skivan som enligt all logik egentligen borde ha gått mig förbi för den är faktiskt ganska bra och den växer med ett antal genomlyssningar. Faktum är att det är först när man börjar förstå musiken som det blir riktigt bra. Men även om den är lite otillgänglig från början är det mödan värt att inte ge upp, skivan vinner i längden!

7/10

Whitesnake – Good to be Bad – 2008

Jag gillar inte det mörka ljudet som den här skivan återger i min anläggning. De som känner mig vet att jag är extremt känslig mot överdriven bassåtergivning och jag tycker lätt att det blir grötigt om man inte kontrollerar de mörkare registren. Vidare tycker jag inte att melodierna och arrangemangen är medryckande och det tar några genomlyssningar innan man är riktigt med på vad man lyssnar på och allt faller på plats. Från början finner jag det mest vara ett sätt för David Coverdale att glänsa med sin röst, för att han är en fantastisk sångare råder det ingen som helst tvekan om. Efter några genomlysningar börjar dock melodierna ta form och man inser att det här är en av de skivorna som kräver lite arbete för att sätta sig. Musikaliskt befinner det sig någonstans mellan bluesrocken, och hårdrocken och den som är bevandrad med tidigare skivor med Whitesnake lär känna igen sig!

6/10 

Pugh Rogefeldt - Vinn Hjärta Vinn - 2008

Pugh Rogefeldt

Vinn Hjärta Vinn

2008

WEA 50514427246922

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag inte är särskilt bevandrad i Pugh Rogefeldts betydelse i svensk musikhistoria. Självklart är jag medveten om flera av de gamla klassikerna såsom Små Lätta Moln och Dinga-Linga Lena men mycket mer än så är det inte och det enda som hittills stått mina hyllor är en samlingsskiva av Greatest Hits typ.

Så börjar man påverkas av reklam-TV, även om jag naturligtvis vill intala mig att jag behärskar det fria valets förmåga och att TV-reklamen enbart existerar som information för en ny produkt. Nåja, en ny skiva med Pugh efter si och så många år måste man ju bara ha tänkte jag, nu när jag dessutom är inne i en period av svensk musik. Extra roligt är att så pass namnkunniga musiker som ”Jojje” Wadenius och Janne ”Loffe” Carlsson medverkar som musiker, vilket de tydligen också gjorde på Pughs två första skivor så det är ju lite återföreningsvarning där.

Musiken då? Jo, redan inledningsspåret Dom Stora Äter Dom Små är en enormt medryckande blues som inleds med de samhällsbetraktande raderna: Se se se på världen/dom stora äter dom små dom stora/dom stora äter dom små. Vad detta betyder för Pugh kan man självklart diskutera men jag tolkar det som att de ”stora” alltid klarar sig på bekostnad av de ”små”. Om sedan detta ska ses på en större samhällsbasis eller inte är naturligtvis en fråga öppen för debatt. Rent musikaliskt sätter den sig väldigt snabbt och jag behövde inte lyssna igenom plattan särskilt många gånger innan jag inte fick ur låten ur hjärnan.

Tyvärr följer sedan ett par mer anonyma låtar, som förvisso växer med några lyssningar, men som kräver lite engagemang för att sätta sig ordentligt. Låt nummer två på plattan, Alla Springer Åt Samma Håll, hamnar kanske någonstans mitt emellan anonymiteten och det mest lättlyssnade förresten. Det är en klämkäck blues med en stark hook som möjligen låter något mera elektrisk än plattans öppningsspår. Sensmoralen handlar om att bryta mönster och grupptillhörighet för att skapa sig en egen identitet: Alla springer åt samma håll/som en flock utan kontroll/som en tom studsande boll/vill du han någon koll så spring åt ett annat håll eller kanske om att stå de emot samhällbyråkratiska kvarnarna: dom tar dej spring som den/det vita papperet är ingen vän/smyg undan göm dej väl/låt dom aldrig ta befäl.

Vad som sedan följer är däremot vad jag var inne på ovan, ett par trista låtar som passar utmärkt ihop med mina flummiga fördomar om Pugh. En av den heter till och med Sommarflum. Det är ganska långsamma tråkiga låtar som säkert har en alldeles utmärkt litteral innebörd men som inte ä tillräckligt medryckande för min smak och således svårt att motivera för ett mer djupgående intresse för textanalys.

Men ojämn som plattan är finns genast intresset där igen efter att dessa låtar är avverkade. Titelspåret Vinn Hjärta Vinn är en återgång till plattan initiala kvalitéer och med en cool shuffle feeling och efterföljande Du Kan Kyssa Din Mamma Ajö innehåller plattans briljantaste textrader, jag är fullständigt förälskat i det ultimata hotet om hämnd uttryckt på följande vis: Då kan du kyssa din mamma ajö/kan du gömma dig själv i någon kö/simma ut och dö på en ö.

Slutsats: Det här en svensk bluesplatta med mycket kompetenta musiker som visserligen är en smula ojämnt men där de högsta förtjänsterna definitivt överskuggar de mindre framträdande partierna.

7/10

Recension: Pandemonium - Whispers - 2008

Pandemonium: Whispers

2008

CD

Jag har än så länge bara hittat den här skivan som legalt nedladdningsbar, men jag kan försäkra er om att det kommer att pryda min CD-hylla så fort jag får chansen att göra någonting åt det! Det handlar om progressiv och symfonisk Black Metal i bästa klassen. Inget tycks vara lämnat åt slumpen och som brukligt är känns musiken skriven och inte framlekt genom jam-sessions. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om det, och det kan nog verka som om man gör det onödigt komplicerat för sig själv ibland, men jag gillar konceptet.

Stilar blandas och går från gitarrernas harmonislingor i bästa Iron Maiden stil till det våldsamma dubbeltramp som hör stilen till, och via brutala gitarriff, till vilken smäktande pianoballad som helst. Man hinner liksom aldrig bli trött på det som händer, däremot tror jag det är viktigt att man verkligen lyssnar på vad som händer, det här är ingen musik man går och nynnar till utan det gäller att vara aktiv lyssnare för att inte missa de små detaljerna som så lätt skulle gå en förbi annars.

Själva sången, om man nu kan kalla den för det, består av mörkt growlande, men även andra röster gör sig hörda och bildar en sorts dialog i några av låtarna. Det handlar både och ljusare väsande a la Lord Belial eller kanske snarare Bathory och faktiskt även ganska rena röster, även om de är tydligt körda genom någon form av filter. Orden som frambringas har jag i stort sett ingen aning om och det är väl det som för betraktas som skivans Akilleshäl, men jag har slutet bry mig, musikaliskt är skivan så fulländad att jag inte ids bekymra mig om så triviala saker som att uppfatta vad texterna faktiskt handlar om. Långt om länge har jag insett att det är den här genrens kännetecken och som sådan får man helt enkelt ignorera den om man inte står ut med den.

10/10

Bengt Sändh & Finn Zetterholm – Snus Mus och Brännvin – 2008

Jag kan helt enkelt inte gå förbi en skiva med Finn Zetterholm utan att köpa den. Ofta får man Bengt Sändh på köpet men det kan jag leva med, han tillhör väl inte mina största favoriter men jag har å andra sidan inget emot honom heller. Det här visade sig vara en liveskiva inspelad 1994 i mina hemtrakter, nämligen hos Tomaz Krukmakare i Vinslöv. Som sådan inspelning har den ett värde bortom det musikaliska (som faktiskt inte är speciellt högt), det är nämligen underhållning utan dess like. Både Finn och Bengt skojar och står i, får med publiken på sina dumheter och… roar helt enkelt. Det är snuskiga visor där man inte skäms för könsord eller liknande glosor och så är det snapsvisor. Den som är bekant med den kultförklarade skivan Folklår med dessa båda herrar känner förstås igen det allra mesta av de snuskiga visorna. Man kan också säga att många av snapsvisorna finna med på Bengt Sändh och Rune Anderssons skiva 54 Supvisor, så det är inget nytt under solen för min del. Det som räddar skivan, för varken Bengt eller Finn gör särskilt bra ifrån sig rent musikaliskt, är att det är roligt! Och då menar jag inte nödvändigtvis låtarna i sig utan stämningen som fastnat på skivan. Publiken tjuter av skratt och det märks att både Finn och Bengt har roligt! Medverkar gör också Sture Nordin på bas och Jan ”Tollarparn” Eriksson på piano och så ett par körtjejer som sjunger ännu bedrövligare än artisterna själva.

8/10 

Judas Priest – Nostradamus – 2008

Ungefär samtidigt som Rob Halford lämnade bandet för sitt eget band Fight så upphörde mitt intresse för Judas Priest. Deras föregående skiva Painkiller tog ett tag att lyssna i sig på men blev snart en mycket bra platta i sammanhanget. Alltså var mina förväntningar på den här – Nostradamus, skyhöga eftersom jag inte har införskaffat något av albumen med Tim ”Ripper” Owens eller för den delen Angel of Retribution som blev återföreningsplattan. Tyvärr besannades mina värsta farhågor och de förväntningar jag hade känt vändes snabbt mot besvikelse. Det är visserligen ett kompetent album och Rob Halford får utrymme att briljera som sångare (vilket har oftast gör i alla fall) men ack så tråkigt. Det är det första temaalbumet som kommit från Judas Priest och även om tanken är god så räcker det inte riktigt ända fram. Musiken blir tjatig och de mellanspel som omger de ”riktiga” låtarna låter lite krystade. Några enstaka ljuspunkter finns men känner man inte till historien om Nostradamus, den gamla siaren från 1500-talet, sedan tidigare mister den nog en del av sina poänger. Vidare är det en dubbel-cd vilket naturligtvis borgar för att man får mycket för pengarna och det är naturligtvis bra om man gillar det man hör. För min egen del kunde man gott ha kapat en hel del och tuffat till soundet en hel del också. Det är lite för konstgjort ljud för min smak och syntarna skiner igenom ganska kraftfullt, vilket inte alls klär bandet.

5/10

Recension: Metallica - Death Magnetic - 2008

Metallica:

Death Magnetic

2008

Universal 1784020

Efter Metallicas, enligt mitt förmenande, totalfiasko med Load bojkottade jag mer eller mindre bandet men nu kände jag att det åter var dags att ge dem en chans. Jag var naturligtvis inte helt omedveten om de förändringar som skett på plattorna efter Load eftersom jag trots allt följt utvecklingen av mitt forna favoritband med visst intresse, inte minst i dokumentären Some Kind of Monster från ett par år tillbaka. Sagt of gjort, jag köpte skivan och pluggade in den i spelaren med stor förväntan, även om jag någonstans i bakhuvudet ändå kände en viss skepsis som inte tillät mig att ha allt för stora förhoppningar.

Musiken som mötte mig levde initialt upp till mina förväntningar, åtminstone ända till James Hetfield öppnade truten och började sjunga. Tyvärr låter sången som om den spelats in genom en plåtburk, vilket inte fångar mitt intresse nämnvärt, dessutom finner jag avsaknaden av melodi en smula irriterande. Att man följer vissa konventioner, som sedan länge är etablerade i den musikstil många av oss kallar hårdrock till vardags, är väl helt ok, men jag trodde i min enfald att Metallica, men de äldre albumen (de som är bra!) i åtanke, stod lite vid sidan av dessa inskränkningar. Vissa band funkar med entoniga sångare, som då oftast visar på andra kvalitéer i inlevelse eller liknande, men James känns så trött och oinspirerad här att det inte kan finnas några förmildrande omständigheter.

Hur mycket detta beror på Rick Rubins produktion kan man dock spekulera kring. Vissa band, som jag nämnde tidigare, funkar utmärkt med denna typ av ljudfilosofi (han har ju bland annat producerat flera av Slayers bästa plattor) men här blir det bara platt, trist och tråkigt. Dynamiken kommer inte alls till sig rätt och inget speciellt utmärker plattan, den sticker inte ut från mängden på det sätt som åtminstone jag skulle önska. Visst, oftast är det inga problem att höra vilka som spelar, men det speciella Metallica-soundet är betydligt tunnare än vanligt. Jag läste föresten en gång en intervju med James där han beskrev hur han fick sitt speciella anslag på gitarrsträngen att låta just som honom – fingernageln träffar strängen omedelbart före plektrumet, men jag undrar om han inte bytt spelstil här. Men åter igen är det svårt att veta vem som ska ställas till svars, bandet, eller producenten?

Musiken, som ofta känns som en återupprepning av vad som gjorts tidigare, anser jag dock vara helt och hållet bandets ansvar. Jag hittar riff och slingor som är väldigt lika vad som redan framförts på tidigare plattor eller till och med av andra artister och band. Harmonier som skulle kunna tillskrivas band som Iron Maiden och Judas Priest från NWOBHM men det är väl inget fel att hylla sina gamla hjältar och är jag inte helt fel ute är väl många av bandet medlemmar fan av just denna era.

Att imitera sig själv är däremot inte lika lättförlåtligt. Jag hittar till exempel Don’t Tread on Me, One, Enter Sandman, Of Wolf and Man, Am I Evil (som visserligen är en cover från början), Wherever I May Roam bara för att nämna några. Det finns också mängder med passager som känns igen men som jag inte kan placera så där rakt av. Solona, som är tillbaka igen känns även de trötta och oinspirerade, för att inte säga förutsägbara, i den mån man inte hört dem förut, för det är lite samma problem här som i musikens stöttepelare – riffen, mycket känns igen från olika håll. WahWah-pedalen, Kirk Hammetts kanske främsta igenkänningstecken används flitigt, till och med kanske lite mer aktivt än vanligt, då han, åtminstone i tidigare dar ofta använde den enbart som ett filter för att få en speciellt ton.

Men frånser man ovanstående kritik och bara lyssnar förutsättningslöst på musiken, leker att man inte alls känner igen någonting från förr, så är det onekligen en välspelad platta. James, Kirk, Lars och Robert visar att de kan hantera sina instrument och det kan ingen ta ifrån dem. Tyvärr känns det lite som om de är ute efter att visa vilken skicklighet de besitter också, vilket resulterar i smått oförklarliga tempoväxlingar och onödigt komplicerade riff som inte tillför musiken någonting mer än att visa världen vilka skickliga musiker de är. Det är lite grand som att skapa den mest komplicerade låtstrukturen bara för att man kan, inte för att det nödvändigtvis blir mest musikaliskt.

Hade plattan hetat Metallica Jams, vilket det känns som om de gör många gånger, hade den varit helt ok. Nu blir det mest ett pretentiöst medelalbum istället…

5/10

Lord Belial - The Black Curse - 2008

Lord Belial:

The Black Curse

2008

Regain Records RR146

Det är ju typiskt att just det band som fick mig att få upp ögonen för en mer extreme musikstil – Black Metal, än vad jag tidigare varit van vid nu lagt ner sin verksamhet. Det är väl ödets försyn kanske, vad vet jag… Men eftersom orsaken handlade om hälsoproblem – Trummisen Micke Backelins tinnitus, är det svårt att argumentera emot beslutet. Hälsan måste alltid komma i första rummet även om det värker i hjärtat.

Nåja, hur låter plattan då? Känner man igen sig från de föregående plattorna eller har de skapat ett helt nytt sound? Svaret är nog lite av både ja och nej. Visst känner man igen sig och Thomas Backelins väsande skrikande är det svårt att ta fel på och redan i den vildsinta inledningslåten Pazuzu – Lord of Fever and Plague är det ställt bortom allt tvivel vad det här handlar om. Man känner också igen sig musikaliskt i de väldig raka rytmerna där gitarrernas tremolotekniker baserar sig i lika stora fjärdedelar. Trummorna ligger som en ljudmatta ganska långt fram i ljudbilden som sig bör och är mycket passade till musiken. Men det finns också nyansering där tempot tas ned och andra rytmer vävs in i grundkonceptet och det är alltid lite trevligt med variation tycker jag.

Lyssna bara på andra låtens intro – Trumpets of Doom, där tankarna går till ett av Steve Harris (Iron Maiden) basgångsintron. Det dröjer heller inte särskilt länge innan man hör något som i bakgrunden låter som ett piano, det är kanske ingen direkt melodislinga som frambringas men väl en del av det musikaliska kompet och det passar utmärkt i relation till den övriga musiken. Man börjar också upptäcka mer komplexa melodier och låtstrukturer än vad som tidigare varit fallet och det är helt klart ett extra plus i sammanhanget. Det är inte ett stenhårt tempo hela tiden och det finns definitivt andra musikaliska kvalitéer än aggressivitet!

Jag tycker också det finns en mer framträdande roll för den synth som ofta ligger i bakgrunden och skapar stämning. Det är självklart fortfarande inte den viktigaste beståndsdelen, men jag tycker jag lägger märke till den mer än vad jag tidigare har gjort. Textmässigt handlar det (förstås) om mörka texter som för ett otränat öra kan vara svåra att uppfatta och jag påstår ingalunda att jag är särskilt bra på att urskilja vad som frambringas men det är ändå betydligt mycket lättare att, åtminstone, uppfatta delar av den när det gäller Lord Belial än många andra band. Det är åtminstone sant när det gäller den här skivan.

Det finns föresten några passager med riktigt ren ”pratande” röst också och några där någon typ av kör förgyller musiken. Den får ett annat djup när den ställs i relation till Thomas väsande demonröst. Naturligtvis är det mycket passade just i Antichrist Reborn då det får en mässande känsla. En låt som för övrigt känns som ett oerhört passande preludium till efterföljande Primordial Incarnation, som för mig är plattans absolut starkaste låt. Den är mörk och inte supersnabb, även om baskaggarna ligger som en matta i ljudbilden. Och har formen av en mässa av något slag. Det är åtminstone min tolkning: Ring the bell, turn to the North/Drink the blood, take heed of the voice of the chant/Ring the bell, turn to the South/ Drink the blood, take heed of the voice of the presence […]Ring the bell, turn to the East/Drink the blood, take heed of the voice of the Future/Ring the bell, turn to the West/ Drink the blood, take heed of the voice of the Past.

Det här är också den låt som förändrar skivan en smula, eller rättare sagt den musik som följer efter denna. Det är mer innovativt än vad man är van vid och heller inte riktigt lika raka rytmer. Det blir mer avancerat och också lite mer traditionella riff, som jag personligen gillar. Vi bjuds på skalor som låter lite åt det orientaliska hållet i Ascension of Lillith och det är mycket klädsamt och passar helt och hållet in i produktionen, för som vanligt känns det som om det finns en början och ett slut på plattan, inte bara tio individuella låtar.

Sammanfattningsvis finner jag alltså det här vara en variationsrik platta med många bra melodier och klangkonstruktioner. Jag tycker också att basen fått en mer framstädande roll än tidigare vilket naturligtvis gör att man får ytterliggare en dimension i musiken att lyssna på. Som vanligt gäller också att verkligen lyssna aktivt för att upptäcka alla små variationer.

8/10

Mordant – Back From Hell – 2008 - DEMO

Mordant är ett band som redan funnits i olika konstellationer ett tiotal år. Deras influenser om man får tro dem själva är pionjärerna inom black metal – Venom och svenska Bathory. Musiken har alltså ambitionen av att vara lite old-school vilket märks ganska tydligt, det är inga speciellt märkvärdiga melodier och inga speciellt avancerade låtstrukturer heller, men ändå lyckas låtarna sättas sig och man kommer på sig själv med att nynna på både gitarrslingor och sång långt efter att man stängt av. Detta måste betecknas som positivt. Något som jag inte riktigt får kläm på är dock hur de klarar en livespelning då bandets trummis Necrophilliac, tydligen även spelar gitarr på demon. Jag vet heller inte riktigt hur de ställer sig till sin image, men jag får uppfattningen av glimten i ögat när jag, i kombination med konvolutbilden, läser vad medlemmarna kallar sig för: Bitchfire, Necrophilliac, Carnage och Soulmolester. Visserligen är artistnamn av detta slag inte ovanligt inom den extrema musikstil som det handlar om, men…

Först ut, av de tre spåren demon innehåller, är det vildsinta titelspåret Back From Hell, som nästan får mig att tänka i gargagepunk termer. Det som avviker från detta är det karekteristiska growl sångaren beganar sig av i bästa death metal stil och de gitarrslingor som ligger utanpå själva ljudmattan. Trummandet är stabilt och även om det inte utmärker sig på något sätt, än att ge punkkänslan i och med sin rytm, ger det en gedigen känsla åt musiken. Fall of Holiness är lite annorlunda, den känns mer kromatisk, framförallt gitarrtekniskt och har också en betydligt större variation i trummandet, det är en del snabbare passager med dubbeltramp och så vidare.  Under refrängerna ligger det en sologitarr unisont med sången som för tankarna mer till Power Metal än den extremare variant av musik som det utger sig för att vara. Detta passar dock bättre i mina öron än den första låten. Det är mer musikaliskt, mindre statiskt och roligare att lyssna på helt enkelt. Sist ut är Infernal Evil, som för mig låter klart mest avancerad, åtminstone vad gäller strukturen. Snabba gitarriff som känns som en korsning mellan Iron Maidens Transylvania och Be Quick or Be Dead inleder, och är också ett återkommande tema. Jag gillar skalorna i denna, som får mig för tankarna en smula åt orienten. Det finns även här en sologitarr som ligger i refrängerna i likhet med Fall of Holiness.

6/10

Recension: Alice Cooper - Along Came a Spider (2008)

Jag vet ingen annan artist som har så mycket temaalbum på sitt samvete som Alice Cooper, det finns säkert, men jag känner inte till dem och här är ännu ett. Historien centrerar sig kring bestialiska mord av en seriemördare som kallar sig själv Spider och vars anteckningar skivans låtar är en produkt av – rent fiktivt naturligtvis! Musikaliskt hamnar vi någonstans mellan Raise Your Fist and Yell och The Last Temptation eller som någon hybrid däremellan. Visst kan man hitta musikaliska kopplingar till flera album, såsom Brutal Planet, Flush the Fashion och Special Forces, men det är trots allt betydligt mindre beståndsdelar än från de förstnämnda. Det är min åsikt i alla fall.

Jag gillar inte riktigt denna inriktning vilket torde synas ganska tydligt på mina föregående betyg på just de plattorna, men faktum är att musiken växer ganska radikalt redan efter ett par genomlyssningar och jag är heller inte helt säker på att plattan växt helt färdigt ännu och det finns en del ganska sköna låtar.

Både Ozzy Osbourne och Slash dyker upp som gästartister, men jag tycker inte att detta gör någon direkt skillnad. Jag ser snarare detta som en hommage till gamle Alice och en vilja att hylla mästaren från dessa ”undersåtar”. Då är det betydligt roligare att Alice karaktär Steven, från Welcome to my Nightmare plattan åter finns med i handlingen, faktiskt en ganska viktig karaktär på den här plattan även om man inte får den riktigt fullständiga bilden av hans inblandning, eller för den delen hur allting hänger ihop förrän man har gått igenom hela skivan. För även om det handlar om en temaplatta ska man inte tro att man får allt serverat på ett silverfat trots att man redan i prologen (skivan innehåller på en prolog och en epilog samt en historia som utspelar sig däremellan) får reda på en massa grejor. Lösningen får man snällt vänta på!

Man skulle faktiskt kunna se det här som en filmisk berättelse likaväl som en temaskiva och det är inte svårt att föreställa sig en framtida filmatisering som rockmusikal. Det finns nämligen en linjär berättelse snarare än bara en massa låtar med liknande tema som brukar vara fallet med tema plattor.

Vad blir slutsatsen nu då? Har Alice sin bästa tid bakom sig eller kan gubben än? Ja, jag kan ju inte påstå att det här är hans bästa platta genom karriären, men tveklöst så pass intressant att jag inte tänker upprepa misstaget att sluta köpa hans skivor. – 7/10

Recension: Rubbish - 2008

The Erotics:

Rubbish

2008

Trashpit Records TRASHCD05

Första gången jag satte på plattan för att lyssna på vad det egentligen var för chansning jag hade köpt på mig var jag alldeles tagen! Eller åtminstone rejält överraskad över hur mycket musiken egentligen tilltalade mig. Tänk dig att man tar Alice Coopers album Killer eller Love it to Death och korsar det med nittiotalsproducerade The Last Temptation eller Brutal Planet, lägger till lite Zodiac Mindwarp och toppar med lite Sex Pistols så har du ungefär soundet. Det skiljer sig förstås lite mellan låtarna och de inledande spåren Dead Last in the Rat Race och Terrorize You låter klart modernare än 70-talsdoftande Push Comes to Death. Och det är detta sjuttiotalssound som tilltalar allra mest och där det mesta av materialet befinner sig!

Däremot är det lite irriterande i längden att sångaren Mike Trash, som också skrivit det mesta av materialet, envisas med att frasera allting som Alice Cooper. Han låter också lite tillgjort ansträngd vilket förvisso passar musiken men som kan bli lite tröttsamt i öronen efter ett tag. Nu tillhör den här skivan i och för sig inte de längsta i musikhistorien utan nöjer sig med en total längd på strax under trettio minuter så det är väl inget jätteproblem egentligen.

Tyvärr är det dock så att det som initialt verkade vara en riktig höjdarplatta inte klarar av att bibehålla sina kvaliteter över en längre tid. När man lyssnat igenom plattan några gånger inser man att det inte kommer att ge så mycket mer. Det är med andra ord en ganska ytlig platta som inte döljer något mer än vad man först hör vid första genomlyssningen. Detta gör att man tröttnar lite på den och även om det fortfarande är bra och lyssningsvärt så lägger sig de första imponerande intrycken efter några genomlyssningar. Nu tycker jag i och för sig inte att betyget skäms för sig ändå men om man ska specificera något som är till skivans nackdel, förutom det som redan nämnt ovan, så skulle det vara att materialet kanske inte riktigt är tillräckligt varierat. Man vet å andra sidan precis vad man får och det är ju också värt något.

Det är rock ’n roll utan krusiduller!


7/10

Recension: Sharleen Spiteri – Melody – 2008

Liksom Roger tidigare konstaterat i sin utförliga recension av den här skivan (som jag har inkluderat under), så är det mycket sextiotalsdoft över tongångarna. Det passar Sharleen Spiteris röst perfekt och jag har inget att klaga på när det gäller den biten! Faktum är att jag inte har mycket att klaga på överhuvudtaget! Det är väl inte musik som först och främst tilltalar mig kanske men jag har absolut inget emot den heller och ska man ge sig på att göra sådan här musik så tycker jag att Sharleen gör den riktigt riktigt bra! Det skönt att lyssna på, man blir lugn och harmonisk inombords och det är inga utsvävningar, varken hit eller dit – och det är på ett positivt sätt! Ofta brukar det ju annars bli lite tråkigt när det blir för slätstruket men här har man lyckats få det intressant i alla fall. Det är förstås en bra egenskap och det här var helt klart en positiv bekantskap, betydligt bättre än The Movie Songbook.

7/10

---

Sharleen Spiteri känner vi ju egentligen som den där fantastiska popsångerskan med den på samma gång kraftfulla som sammetslena och sensuella rösten i det framgångsrika skotska popbandet Texas. Men Sharleen har inte bara varit dess galjonsfigur utan har också känts som den kanske viktigaste kuggen i gruppens maskineri då hon haft ett finger med i det mesta som har haft med dess musik att göra, inte minst som låtskrivare och gitarrist, så det är därför inte förvånande att hon nu tar steget fullt ut och gör en soloplatta, det har väl snarast bara varit en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Med sig har hon tagit sin gamla låtskrivarkollega från Texas, Johnny McElhone, som har hjälpt henne skriva en handfull låtar och som dessutom spelar på de flesta spåren. Bernard Butler (Suede) har hjälpt till med produktionen och har även han spelat en hel del på plattan. Men annars är det här i stor utsträckning Spiteris egen show, hon har, förutom att hon då har varit inblandad i både produktion och låtskrivandet, både spelat flera instrument och sjungit både lead och backing vocals.

Och hon gör det med den äran, det kan vi slå fast omgående. Det har alltid gått att spåra nostalgiska retrotendenser i riktning mot 60-talet i Texas musik, men de har allt som oftast stannat just vid tendenser och antydningar. Men här tar Spiteri steget fullt ut och formligen frossar i vad som väl närmast måste beskrivas som en sorts nostalgiskt hommage till sprudlande 60-tals pop a la Nancy Sinatra och Lee Hazelwood, och vi kan väl ta och slänga in Tom Jones och Scott Walker i mixen också.

Det är alltså 60-tals nostalgi en masse som strömmar ut ur högtalarna och som sådan så håller det en riktigt hög klass rakt igenom hela albumet. Sharleen sjunger, som vanligt, på toppen av sin ljuvligt sensuella stämma som liksom smeker fram orden till lyssnaren på ett nästan erotiskt maner. Produktionen är helt enligt ritningarna precist lagom pompös med svulstiga stråkarrangemang och varmt sprakande blåssektioner som dock aldrig blir överdrivna, en superbt känslig avvägning av Butler och Spiteri som lyckas klara den svåra balansgången mellan en produktion som är en lätt självironisk hyllning och ett tendentiöst överdramatiserad spektakel på ett utmärkt sätt.

Allra bäst funkar det i de lite mer tempofyllda och mer renodlat poppiga låtarna som Stop I Don’t Love You Anymore, Don’t Keep Me Waiting och Where Did It Go Wrong, eller den härligt countryfärgade I’m Gonna Haunt You, som svänger grymt och som förfogar över några av årets mest effektiva poprefränger, det är verkligen oerhört smittsam och upplyftande solskenspop som det helt enkelt inte går att undvika att bli på bra humör av. Och visst visar hon också att hon fortfarande kan riva av en känsloladdad ballad som få andra, som till exempel den smäktande, soulinspirerade I Wonder eller mera klassiska croonernumret You Let Me Down.

Det här är klassisk retropop när den är som bäst, om det inte hade varit för en liten detalj, och det är ju att en annan framstående brittisk artist redan har slagit mynt av precis samma formel som Spiteri, och det är ju förstås Richard Hawley som redan under 2000-talet har givit oss fyra klassiska album i samma anda som är minst lika bra, och i ett par fall dessutom är några snäpp bättre än detta (Lowedges och Coles Corner). Det blir vid en direkt jämförelse lite uppenbart att Spiteri inte riktigt har samma osvikliga stilkänsla och en lika vass låtskrivarpenna som Hawley, åtminstone inte ännu. Och helt ärligt så föredrar jag nog Hawleys robust djupa, manliga och samtidigt så självklart sorgsna Scott Walker-stämma framför Spiteris mer fjäderlätta sensualism för just den här typen av nostalgitripp, i alla fall om jag måste välja.

Men det hindrar inte detta från att ändå vara ett riktigt bra album som innehåller härligt positiv och sublim klassisk croonerpop som är i det närmaste oemotståndlig och som bara verkar bli bättre för varje genomlyssning. Det är varken nyskapande eller unikt på något sätt, och några revolutionerande filosofiska livsinsikter bjuds det heller inte på. Det här albumet är väl därmed egentligen mest att betrakta som en bagatell, men om man är ute efter stunds stämningshöjande 60-talspop av klassiskt snitt som får dig att glömma alla problem för en stund så blir det inte mycket bättre än så här. Det är därför också en oerhört underhållande bagatell som kan rekommenderas å de varmaste.

8/10

Hell Bent Forever: A Tribute to Judas Priest – 2008

Liksom Iron Maiden tributen - A Tribute to the Beast så lider den här av samma problem, men har också samma fördelar. Det handlar om att det i grunden på något sätt är en väldigt bra blandning av en rik låtskatt och det är väl ingen som har det minsta intresse av en hyllningsskiva till Judas Priest någon anledning att tvivla på egentligen. Man skulle väl kunna säga att det är en platta av Greatest Hits kaliber även om det inte är bandet själva som gör låtarna. Jag älskar kanske inte alla låtarna och ett par av dem kanske till och med borde ha strukit på foten och inte inkluderats överhuvudtaget. Men det är bra samling utan att vara bäst kanske. Liksom Iron Maiden tributen så är låtarna bättre i original. Det är inte lika extrema band som gör covers här, men versionerna känns ändå mer annorlunda jämfört med originalen än vad som var fallet med Iron Maiden. Det är inte bara en sångare med growl i rösten som får vara förändringen här. Trots detta är det inte lika intressant somIron Maiden tributen, låtarna är i grunden något sämre, men det är ju en smaksak förstås. Jag tycker också att banden är något mer oengagerade. Undantaget är väl Motörhead som gör Breaking the Law till sin alldeles egen. Låtarna är i grunden något uttjatade och inte jätteinnovativa i de här versionerna heller. 

6/10